onsdag 11 juli 2012

Döden är livsviktig


Igår tisdag var jag nere på vårdcentralen och tog mina veckoprover. Jag kan ta dem hemma i porten om jag vill men för att skona porten och kärlen så kan de ta i fingret om jag åker till vårdcentralen. Enda kruxet är att jag måste vara där strax efter 9 så att proverna kan gå med leveransen klockan 9.30 för att inte koagulera. Igår var det dock sommarvikarie men jag förklarade läget och hon sa att ”det var inga problem”… - Jo, jag vet vad som gäller då jag har gjort det här i några år säger jag. Tyvärr fick jag inget gehör och efter att försökt säga detta 10 gånger så ger man liksom upp. Jag är ju bara en vanlig patient och hon är ju utbildad. Medan jag satt där i provstolen såg jag övriga prover hämtas och åka iväg…

I morse hade jag telefontid med min onkolog som skulle meddela om jag skulle ta min cellgiftstablett i morse men tyvärr hade hon inte fått några provsvar då mina prover var KOAGULERADE!!!! I och med detta fick jag hoppa tabletten idag och ASIH har varit här och tagit prover så att jag vet för i morgon om jag ska ta cellgifterna eller inte. Mina kalcium värden var inte riktigt ok heller så de ska kollas upp tills i morgon också.

Mycket soffa och TV tittande blir det men trots svullna fötter och ben har jag tagit mig ut en liten sväng varje dag trots att det inte har varit någon längre sträcka. Ikväll blev det 400 meter runt området. Har även börjat med vätskedrivande tabletter från idag som förhoppningsvis ska göra ben och fötter bättre samt kanske minska min svullna mage.
Nu kan det kännas som det kommer lite flum men jag har läst mycket om meningen med livet och vad som händer ”på andra sidan”.
Idag har jag ägnat mig åt att sammanfatta boken ”Döden är livsviktig” av Elisabeth Kübler

Jag läser om barn som förlorat sin mamma. När mamman blir medvetslös mot slutet och att man kan förklara det som att mamman ligger i en kokong och att hon fortfarande är levande och att hon kan höra allt barnen och de runt omkring säger. Hon kan till och med lyssna på musik men hon kan inte längre tala eller svara. Kokongen ser ut som den vore död. Mamma kan inte krama dig längre. ”Din mamma kommer till ett trevligt ställe där det inte finns någon mer smärta, inget mer lidande”. Det som kommer att hända mamma är detsamma som händer med en fjäril. Kokongen är det som du ser i spegeln. Det är bara en tillfällig boning för ditt verkliga jag. När kokongen blir skadad och inte går att reparera dör man. Den odödliga delen släpps fri ur sitt fysiska skal. Det man kremerar och begraver intalar jag mig att det inte är jag utan det är bara kokongen. Men den kropp jag har nu är inte längre skapad av fysisk energi utan av mental energi. När tiden är inne öppnar sig kokongen och fjärilen kommer ut. Döden ska vara något av en behaglig återförening och inte en skrämmande eller fasansfull upplevelse. Det är viktigt att barnen får vara med i den här processen och de kan lära sig något mycket vackert. Att för barnen vara med på begravningen är också mycket viktigt, annars kan de ha mycket rädsla och många ouppklarade problem kanske under många år efteråt. Detta är ett tillfälle att få växa och förbereda sig för livet.

Om det finns någon i ert liv som betytt extra mycket för er hoppas jag att ni säger alla de här sakerna INNAN ni får höra att han eller hon har dött. Det bör inte finnas några ouppklarade problem.
Döden är inte något skrämmande. Det är vad vi gör av vårt liv som är problemet.

Jag vill älska dig utan att klamra mig fast, bedöma dig utan att döma, förena mig med dig utan att tränga mig på, inbjuda dig utan att ställ krav, lämna dig utan skuldkänslor, kritisera dig utan att klandra dig, och hjälpa dig utan att förödmjuka dig. Om jag kan få samma saker av dig, då kan vi verkligen berika varandra.

Andlig energi är den enda energiform i detta universum som människan inte kan manipulera.
Vårt liv är bokstavligen ingenting annat än en skola där vi prövas, där vi hamnar i centrifugen. Och det är vårt eget val och ingen annans om vi ska komma ut ur centrifugen krossade eller polerade.

När du älskar, ge allt du har. Och när du nått gränsen, ge ännu mer, och glöm hur ont det gör. Och när du står inför döden är det bara den kärlek du givit och tagit emot som räknas, och allt det andra; bedrifterna, kampen, striderna kommer att vara försvunna ur ditt minne. Och om du har älskat väl då har det varit värt det.

Gör mig alltid redo att komma till dig, med rena händer och klar blick. Så att när livet slocknar som en slocknande solnedgång, min ande kan komma till dig utan att skämmas.

75 kommentarer:

Anonym sa...

Så tänkvärt, så fina ord!
Trist att du inte blev lyssnad på.. Kram.

Tina sa...

Skönt att höra från dig.

Anonym sa...

Lilla gumman jag är så ledsen för er allas skull.
Ta hand om er allihop underbara familj.
Kram

Anonym sa...

Den varmaste kram till dig och dina nära <3
Du LEVER mer än vad många av oss gör...
/anwi75

Anonym sa...

Mycket fint. <3<3<3<3<3 Åsa från Dalarna

Anonym sa...

Skönt att höra från dig. Otroligt att vissa "utbildade" inte kan lyssna på andra med erfarenhet. Du skriver så många kloka ord. Stor kram till dig och din familj <3 //Stina

Anonym sa...

Kära Elisabeth!
jag är en av många som följt dig med skratt och mycket gråt sedan du var med i Sofias änglar. Jag har aldrig skrivit något här innan men har sedan dess varit inne här flera gånger om dagen för att kolla hur det är med dig.

När du nu skriver att man ska berätta för de som betyder mycket hur mycket man uppskattar dem måste jag helt enkelt göra det!

TACK Elisabeth för att du delar med dig av en enorm livskraft och vilja. du har genom denna blogg öppnat upp en helt ny värld för mig, med rädsla för cancer men mest av allt att ta tillvara på stunder, även de små. allt kan ju ske i en handvändning.

jag hoppas och ber att du ska få mer tid med dina fantastiska barn och din fantastiska man! kommer alltid att ha dig i bakhuvudet genom min resa genom livet. TACK!!

kramar Emma

Åsa, Norge sa...

Dina gripande ord gick rakt in i mitt hjärta...så sanna.... Stöd och omtanke!!!

Anonym sa...

Döden är inget farligt, jag försvinner inte när jag dör jag bara inte syns. Jag är här med er och lämnar er aldrig men jag syns inte... Jag vakar över er se det som att jag bara är i ett annat rum men lämnar er? Det gör jag aldrig!

Dessa ord har varit en tröst för mig då min morbror dog... Känns fint att tänka så!! <3

Huset på kullen sa...

Vad tråkigt att prata för döva öron när du vet mer än hon. Du är värdefull o en underbar person kramar Beijan

Anonym sa...

<3 KÄRLEK <3

//Maria

Anonym sa...

Så kloka, fina ord... precis så är det.

Din fjäril kommer bli den finaste av de fina.

Kram kram Martina

Anonym sa...

Vad fint du skriver, du borde bli författare i ditt andra liv. Får jag fråga, jag förstod inte medprovtagningen, vad gick fel?

Anonym sa...

Jag har förlorat många, men jag bär dom med mig för alltid... Jag höll pappas hand när han drog sitt sista andetag och det är verkligen som du beskriver det, det är bara skalet kvar, resten är borta. Jag önskar dig all lycka.
Kramar till dig, modiga, starka Elisabeth och extra kramar till din familj
// Pia

Anonym sa...

Vilken Tjej du är, och vad du kan skriva, tårarna rinner när jag läser allt du går igenom. Du måste bara han en mycket stolt familj runt dej för jag tycker du är fantastisk.

Anonym sa...

Dina ord gick rakt in i mitt hjärta! Tack för att du delar med dig, ditt sätt att tänka har verkligen berikat mitt liv. Du kommer att finnas med i mitt minne. Många kramar till dig.

Anonym sa...

❤❤❤

Anonym sa...

Elisabeth, tack för att du än en gång låtit oss ta del av din kamp.
Det va så skönt att höra från dig, vi är ju så många som tänker på dig.
Jag har själv mist båda mina älskade föräldrar och det är så sant, vart jag går och vad jag gör så känner jag att de är med mig. De lämnar mig aldrig!
Många kramar

Jennie Johansson sa...

Puh! Nu kan ja andas ut. Du finns fortfarande bland oss. Kämpa på och fortsatt trevlig kväll

MMS sa...

Men kan man bli annat än trött på personal som inte lyssnar på sina patienter. Sånt gör mig galen. Fina tänkvärda ord du delar med dig av!

Jenke sa...

Det du skriver är så sant och så fint! Jag tror och har upplevt de så de gånger jag varit med när någon dör att själen lämnar kroppen och kvar blir bara skalet. Själen finns sedan runt om oss som är kvar! Du kommer att finnas kring de dina och vaka över dem. Det är i allafall min tro! Bästaste du....jag önskar dej allt gott och mer tid.. Kram

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Vad duktig du är att skriva,väl trött att läsa allt ikväll,imorg.
Skönt att Du skrev i din blogg,konstigt.Blirman beroende av Dig:))?ha en GOD NATT
mångavarmagoakramar,
kicki Vö (m make)

Anonym sa...

Onsdags kram! Ylwa

Anonym sa...

Sååå skönt att höra av dig! Du är så klok och kan verkligen ta vara på livet så länge det finns. Jag och många med mig har massor att lära av dig. Tänker på dig och din familj flera gånger per dag, och undrar så hur ni har det. Du är en fantastiskt underbar människa Elisabeth, på alla sätt och vis! Livet är bara så orättvist! :(( Önskar att du och din familj får ytterligare mer underbar tid tillsammans. Många varma stora kramar till dig, fina Elisabeth.
❤. Lotta

novanoelsmamma sa...

<3<3<3 massa kramar!!!

Anonym sa...

Undrade just hur det var med dej!? skönt att "höra av dej". Fy för folk som ej lyssnar- när du själv verkligen vet bäst!! Sänder styrkekramar, önskar så att du får mer tiiiiiid att vara med din familj, du är helt fantastisk elisabeth // ulrika på mases :^)

Julia sa...

Många styrkekramar!

Anonym sa...

Jag tror på det du skriver om döden; kokongen och fjärilen. Tack vare dina ord, din tolkning av boken, är jag inte rädd för döden. Någon gång kommer jag också att stå inför den och då vill jag minnas precis det jag känner nu. Jag hoppas att jag är åtminstone i närheten av din styrka då. Tack Elisabetth.
/Anna

Sara Mia sa...

Jag arbetar själv i vården och blir så ofantligt upprörd när man som ny personal inte tar en patient på allvar och dubbelkollade det du upplyste om. Sådant får inte ske! Tycker du är så klok i ditt val att ge dina barn den svåraste, men helt nödvändiga förberedelse på vad som händer med din sjukdom. Kram!

Sister Moonshine sa...

Under mina tretton år som cancerpatient har jag blivit fantastiskt väl omhändertagen och emottagen för det mesta. Men precis som du säger Elisabeth, lyssnar man för lite på de erfarenheter och kunskaper som patienten faktiskt har om sig själv och sin egen sjukdom. Att göra sig hörd är inte alltid lätt, men jag försöker orka att säga ifrån och att säga till när man inte tar hänsyn. All vårdpersonal är också bara människor, men de måste också ha ett stort mått ödmjukhet i mötet med såna som dig och mig som varit med ett tag. Att säga ifrån när något blir fel är vi skyldiga dem som kommer efter. Nåja, hårda ord kanske.

Det var skönt att se ditt inlägg ikväll. Jag har väntat hela dagen och undrat så hur du mår. Kram, och sköt om dig.

Marie sa...

Hej! Jag har inte skrivit tidigare i din blogg men nu kan jag inte hålla mig längre...
Du berör, många tårar har kommit o mer lär komma.
Du har fått mig inse lite till vad livet har o ge att man inte ska vänta. Carpe Diem
Ha det bäst Elisabeth!
//Marie

Lena C sa...

Åh vad jag tänker på dig och familjen.
Jag kommer aldrig mera behöva betänketid när någon frågar .. Vem har du som förebild?
Svaret är klockrent: Elisabeth.
Ord känns futtiga...
Jag skickar alla kramar i världen till dig och familjen.
Massor av styrka och tid.
Lena

Sofie sa...

Du är verkligen så beundrans värd du delar med dej av dina innersta tankar följer din blogg och önskar det fanns något man kunde göra...Tänker ofta på dej och de dina...Du skriver på ett sätt som verkligen delar både glädje och sorg Många kramar från Mej

Anonym sa...

Elisabeth ! Ja vissa nyutbildade, tror dom kan allt. Du berör mej med allt du skriver. Tänker på Er varje dag. Sänder många kramizar till er alla.
Från Gull i Skåne.

Anonym sa...

Tänk vad många du berör med det du skrivit. Fina, tänkvärda ord. Tänk om vi kunde ta o göra som du o ta vara på våra dagar. Vi tror att vi har oceaner av tid, men en dag, kanske redan idag, tar den slut. Jag ska iaf tala om för mina närmaste ikväll vad de är betydelsefulla o ge dem en extra kram. Och jag lovar dig att jag ska leva mitt återstående liv mer i nuet. Det är din förtjänst, o jag är oerhört tacksam för det! Det är nog många du öppnat upp ögonen på, ta det till dig fina du!
Kram till dig Elisabeth o till de dina, mina tankar finns hos er!
Kia i Leksand

Anonym sa...

Hej! Har följt dig länge och du är en fantastisk person som delar med dig av ditt liv.
Jag måste bara kommentera det där med provtagningen. Det låter som du fått det helt om bakfoten. Att provet skall tas innan en viss tid för att hinna med till det större labbet och därmed vara färdiga innan du skall få din behandling stämmer säkert. Men proverna koagulerar inte pga att de får åka med nästa tur. Om proverna koagulerar beror det förmodligen på att rören inte vändes/blandas ordentligt direkt efter provtagningen eller att flödet vid kapillärprovtagning (i fingret) inte är ok. Det är inte så lätt att ta prover i fingret om man inte är van.Naturligtvis vet patienten bäst om sin egen kropp men när det gäller det tekniska och medicinska får man nog lita på de som är utbildade. Kram på dig.

Malin Jansson sa...

Vad arg jag blir när inte personalen lyssnar på dig på vårdcentralen. Hon skulle bara veta vad många vi är som är arga på henne nu. Fattar hon vem hon arbetade med? Att det var allas vår Elisabeth som hon hade som patient. Jag har god lust att gå till den vårdcentralen och snacka med henne! Hoppas du kan ta nästa tablett Elisabeth. Håller yummarna för dig! Med vänlig hälsning, bloggläsare Malin

Anonym sa...

Tack fina du för att vi får följa dig i ert liv . Du får en att verkligen tänka efter och många av oss har ouppklarade saker i sitt liv , som är svåra att ta tag i men skulle nog behöva göras . Tänker på dig / er varje dag ! Styrkekram från Linnea

Anonym sa...

Fint <3 Marie.E

Anonym sa...

Å, vad jag tar familj, vänner och livet för givet. Ända sedan jag började läsa din blogg har jag insett hur fel det är. Här brottas du med döden i vitögat och jag kan inte ens....Patetisk känner jag mig...Kärlek till DIG!!

Anonym sa...

Elisabeth. Jag har själv haft cancer och levt med ovissheten att få se mina barn växa upp. Nu ser jag min mamma gå samma väg som du. Det betyder så mycket att du delar med dig av vad du går igenom. Smärtan att inte få vara med barnen innan de flyger ut är outhärdlig, du betyder så mycket för många i samma situation genom att dela med dig av förhållningssätt och tankar kring det. Jag uppskattar också din öppenhet kring hur du hanterar sjukdomen i vardagen. Beundrar dig för att du orkar det, mitt i att leva livet med den begränsade energi som finns att spendera. Din blogg ger mer än 10 kuratorer. Du verkar urstark, kämpa vidare och dela med dig när du orkar. Jag tänker på dig och din familj varje dag.

Anonym sa...

Hej. Fint du skriver. Kramar/ Anna

Anonym sa...

Det du läser är inte ett dugg flummigt i min värld. Tycker det snarare är lite förmätet att tro att vi människor begriper allt i detta stora ofattbara universum. Det finns massor med energier som vi inte ser. Jag har t ex aldrig sett en radiovåg..men de finns ändå. Jag har min "bibel", "Många liv många mästare" som följt mig i många år. När jag för tre år sedan fick min bc-diagnos så har bokens budskap om möjligt betytt ännu mer. Jag har köpt exemplar till alla mina barn som de kan få när de är mogna att läsa om det jag tror/trodde på. Stor kram till dig från en bc-syster. Helene

Elisabeth sa...

Hej! Jag är också Elisabeth och läser din blogg som ger mig perspektiv på mitt liv. Tack! Nu vill jag bara skriva vad jag associerade till när jag läste dagens inlägg. Kanske minns du följande från "Djurens brevlåda"?:

FJÄRILSLARVENS SÅNG

Jag är en liten fjärilslarv
Som legat och förpuppat mig
Men nu så vill jag gärna ut
Och pröva min vingar
Jag vill flyga, flyga
långt, långt bort.

Då fäller jag ut vingarna
Så räknar jag till fyra
En, två, tre, fyra
Ah – nu flyger jag
(nu flyger jag)

Se där en blomma röd och fin
och glad blir jag när
jag landar på blomman
Och luktar på blomman – Mmmmm

Men nu så vill jag flyga vidare
Då fäller jag ut vingarna
Så räknar jag till fyra
En, två, tre, fyra
Ah – Nu flyger jag
(jag nu flyger jag)
Flax, flax, flax, flax flax
Fast mycket fortare
Nu flyger jag
(ja nu flyger jag)

Text & musik
James Hollingworth

En sån flygtur hoppas och tror jag på där på andra sidan. Allt gott till dig och de dina!

Mia sa...

Vad jag har tänkt på dig, skönt att höra från dig! Styrkekramar timmer/ dig. Mia

Mia sa...

Till er/dig ska det vara! Mia

CM sa...

Om man hade ett uns av din enorma styrka. Du är verkligen en förebild ELisabeth.

Stor kram

Hanna sa...

Du skriver så mycket klokt. Tack för att du berikar mitt liv du finns i mina tankar.

Anonym sa...

Ååå, så skönt att höra från dig!! Tack snälla för att du tar dig tid att berätta för oss bloggläsare hur du mår. Trots att vi aldrig träffats och du inte har en aning om vem jag är så känner jag att jag tycker sååå mycket om dig <3 Du och din blogg spelar en stor och viktig roll i mitt liv just nu.
Jag känner redan nu hur mycket jag kommer att sakna dig och av hela mitt hjärta vill jag bara säga TACK Elisabeth, för allt!!!
Jag beundrar dig oerhört mycket <3
Kram Linda

Anonym sa...

Det enda som betyder något...är att mina nära känner sig älskad av mig...och att jag känner mig älskad av dem....då kan jag känna ro i min själ//E

Anonym sa...

Hej! Jag har följt dig sedan jag läste Linda Carlgrens blogg, och tittar in lite då o då för att uppdateras. Det är självklart ofantligt sorgligt detta, men jag måste få säga att du är en fantastisk mamma, på alla sätt. Vilken kämparglöd, vilken vilja, vilken ork och framför allt vilken kärlek.
Hoppas din dag blir solig och skön.
Kramar Rebecca

Anna sa...

Det är så viktigt att våga prata om döden och att åtminstone tänka "hur vill jag själv ha det", trots att jag inte sitter i din sits har jag skrivit ner hur jag vill ha min begravning så att ingen ska behöva undra. Vi tar livet för givet och fortsätter "ösa" på utan tanke på att när jag går ut genom min dörr vet jag faktiskt inte om jag går in genom den igen, vi har inget att sätta emot när det väl händer!
Vi lever för mycket genom planering i almanackan och "rymmer" alltför sällan. Att ta sig en promenad eller sätta sig i skogen en stund kan vara mitt sätt att rymma.
Elisabeth! Jag önskar dig många fler stunder!! Mer tid! Kram!

Anonym sa...

Fina Elisabeth!
Jag har väntat på ett livstecken ifrån dig, vi är många som följer dig nu och det kommer så "nära" på något vis.
Jag har ställt mig på kö på biblioteket för den boken, jag läser mycket sådant, söker förståelse, och jag har varit med om att min anhörige varit i den kokongen. Det stämmer alltså, tycker jag.
Kramar om <3<3<3 Kärlek <3 G

Anonym sa...

Min lillasyster sa alltid att hon skulle bli en fjäril när hon dog
Hon trotsade sin mycket svåra diabetes överlevde hon i 10 år trots alla läkares domar. Lotta satt en morgon, samma dag hon skulle till läkaren för en kontroll och somnade in för gott på toaletten 2 dagar innan hon skulle fylla 42 år.

Denna fjäril hon pratade om, Amiralsfjärilen kom dagen innan till mig när jag var ute med en arbetskamrat och våra dagbarn och flög över våra huvuden, runt, runt oss och vi förstod inte just då,
barnen tyckte detta var helt fantastiskt, att den var så när hela tiden, efter en stund ger den sig iväg och flyger norrut, vi befann oss i Malmö och den skulle till Skara där Lotta bodde!

På kvällen ringer min syster och säger, ”vill bara säga hej och hejdå”. Då förstod jag!
Jag vaknar 5 min innan telefonen ringer nästa morgon efter en mycket orolig natt och säger till min dotter; Lotta är död!
Svarar och det är hennes man som talar om att det är så, att hon somnat in, sittande på toastolen i samma stund jag vaknade
Vanmakt, förtvivlan och frid känner vi, nu slipper hon lida för det gjorde hon av sin sjukdom

Lotta min älskade lillasyster vakar över oss och har gjort i alla år genom att bli en fjäril och denna fjäril fanns med på hennes vackra begravning, den kommer varje år på hennes dödsdag och hälsar på oss alla, under alla dessa 16 år har hon inte missat att komma en enda gång, hon kommer till sina barn och hon kommer till oss syskon
Jag väntar hennes besök snart igen, den 10 augusti kommer hon
Det är inte slut för att vi kommer ditupp, vi kan vaka över de våra
Kärlek till dig Elisabeth!
Lis

Anonym sa...

Det är inte flum -det är livet!!
Precis som du skriver så låt barnen vara med i det som händer- det blir så mycket tryggare för dem...
Livet har lärt mig att döden är inte farlig-det är en naturlig del av vårt jordeliv-sen att många får lämna vår jord för tidigt är så sorgligt! Min mamma dog 2011 och vid själva övergången från jorden så var min dotter ensam med sin mormor-tror båda ville ha det så... Sen kom vi andra straxt efter och då var även ett barnbarn på 5 år med och så naturligt hon tog det. Det är ju oftast vi vuxna som "stissar" till det.
Att vara sjuk kräver att man är frisk och orkar kämpa med både personal och olika rutiner många gånger..... Så tungt och så onödigt!! Att lyssna på patienten borde vara personalens allra viktigaste uppgift. Min man som är sk multisjuk går till överläkaren på sjukhuset. Han är så trygg i sig och sin kunskap så när jag kommer med mina antaganden och tankar så säger han -så intressant, det ska jag ta upp med mina kollegor!! Nu har jag inte alltid rätt i det jag uppfattar men just det här att han lyssnar gör ju oss så mycket mer säkra och trygga.
Önskar dig och din familj en lång tid nu där du får må mycket bättre och får tillbaka energin!!! Styrkekramar mariab

Fröken Hulda sa...

Mycket kloka ord... både av dig och författaren till boken.

Jag fanns hos min pappa hans sista fem veckor i livet. Han var bara medvetslös det sista dygnet. Övrig tid fanns tillfälle att prata om allt och inget. Han fick träffa barn och barnbarn i alla åldrar (2-10 år). Han fick vara ensam när han behövde men visste att några av oss alltid fanns i rummet bredvid. Hans äldsta barnbarn (min dotter) matade när det behövdes och skrattade med morfar. När pappa somnat fortsatte vi prata med honom när vi gjorde honom fin. När jag senare berättade detta för min läkare fällde hon en tår och sa att alla borde få sluta sitt liv så värdigt och stilla med sina nära omkring sig. Men hon visste av erfarenhet att så många inte orkar/vågar vara nära i slutet. För mig var det självklart att göra döden till en del av livet.

Varm kram ♥

Anonym sa...

Elisabeth...så vackra kloka ord. Det är så sant som du säger att det är nu man har möjlighet att säga till sina kära vad de betyder, så länge de är i livet. Jag är övertygad om att du kommer att bli en vacker fjäril, fri och utan smärta, som dina kära kan tänka på. Tack för allt du har delat med dig av, både glädje och smärta, du är en riktig kämpe.

Många kramar till er alla i familjen!

Varma hälsningar Marianne

Anonym sa...

Kära du
jag blir förbannad å dina vägnar att man inte lyssnar på dig !och att det är du som råkar ut för konsekvenserna själv går hon bara hem efter jobbat.....tröttsamt och som tur är inte ofta hoppas jag verkligen.

Anonym sa...

Det enda vi med säkerhet vet här i livet är att vi alla ska dö...min syster dog av sin cancer i maj. Den dagen hon kremerades blev jag farmor till en liten flicka...Allt i livet har en mening och livet tar inte slut med döden, det är jag övertygad om. Det som är viktigt är att tala om för människorna runt omkring oss hur mycket dom betyder, medans dom lever och inte säga en massa fina ord den dag dom är borta.
Jag önskar dig Elisabeth många underbara dagar med din familj...
Styrkekramar från moster Nettan

Anonym sa...

Så roligt att äntligen få ett
livstecken från dig. Du låter ju
trots allt pigg. Själv lider jag
av kroniskt trötthetssyndrom och
jag skulle t.ex. aldrig orka ta
en promemad på 400 m. Många
styrkekramar!

Anonym sa...

va vackert du skriver om döden,jag misste min pappa för 3 år sedan,ocj jag gjorde så mycke med honom den sista tiden så idag känner jag att jag har gjorde hans sista tid så bra som möjligt,han var inte ensam när han dog utan vi satt brevid hans sida tills han somnade in.idag pratr vi om honom som han är med oss,och skrattar åt olika saker som vi pratade om,och saker han tyckte om och inte om.tror för barnen det är viktigt vi talar om moffa precis som han är med oss,och vad hans skulle tycka om det vi gör idag.vi går till hans grav och vi vet hur viktigt olika saker där var viktig för honom hur det skulle se ut.man skall ej va rädd för att tala om döden med sina barn,jag sa ärligt åt våra barn att morfar kommer att dö nu och hökk inget hemligt för dem.hoppas du får mår någolunda ännu av sommaren du har för härliga barn som du själv är delaktig i dom kommer att klara sig bra fast vi alltid saknar våra nära o kära men den vägen skall vi gå alla.kram.

Anonym sa...

Vackert och eftertänksamt skrivet av finaste DU.

Vad härligt det låter att du i alla fall orkade ta en liten promenad ute i det fria, även om det inte blev så lång sträcka som det brukar bli.

Sen var det tråkigt det där med blodproven. Hoppas att det gick bättre när ASIH tog proverna och att din läkare har något att bedöma efter idag, när det gäller medicineringen av dina tabletter.

Kram och hoppas att du får en så bra dag som möjligt idag. Gärna med mycket sol.
/ också en mormor

Anonym sa...

Skickar styrkekramar till *dig* <3

Anonym sa...

Elisabeth,
Sänder mina värmaste hälsningar till dig och dina närmaste. Beundrar dig jättemycket för din styrka att leva i nuet och förmåga att ta tillvara den tiden som du har kvar.
Tack för att du delar med dig dina tankar.
Ewa H

Anonym sa...

<3<3<3

Anonym sa...

Många fina och tänkvärda ord. Ja tänk vad mycket man tar för givet i vardagen och visst är det viktigt att berätta för människor i ens omgivning hur mycket man tycker om dem. Många, och jag med, får en tankeställare när vi läser det du skriver.
Kram till dig!

Hanna sa...

Det ska ju inte spela någon roll vem patienten ifråga är, utan ALLA förtjänar att lyssnas på...

LjusneLotta sa...

Så sant så sant, otroligt duktig du är på att få ut viktig info till oss alla som följer dig. Jag säger det igen: Du är modig och härlig och kärleksrfull och helt underbar ♥

Jag sitter dessa dagar vid min bästa väninnas dödsbädd. Jag har sagt alla kärleksord jag kan, vi är så bästisbästis och hon har så många vänner på lite längre avstånd. Så varje gång pratar jag om hur alla hör av sig och kramas och försöker ge henne ett lugn av kärlek.

Fortsätt kämpa, dina barn och din make ska vara så otroligt lyckliga över att ha fått förmånen att få leva med dig.

Alla kramar till er ♥ ♥ ♥

Lotta F

Anonym sa...

Det var väldigt många som var oroliga för dig, innan du uppdaterade igår, tyvärr blev dom
dessutom påhoppade av andra
bloggläsare! Så tråkigt med detta
onödiga tjafs. Många styrkekramar!

Anonym sa...

För en tid sedan drabbades jag av plötslig, allvarlig sjukdom. Jag lever, men drabbades rätt hårt av insikten hur snabbt och oväntat livet kan ta slut, hur skört livet är på riktigt. Du har hjälpt mig vända rädslan till något positivt. Att i stället för att se tiden som att den rinner iväg, stanna upp och njuta av här och nu. Att inte oroa mig i onödan. Att fylla livet och vardagen med det jag älskar. Att leva. Tack för det, Elisabeth! Jag ber till Gud att Han ska ge er många dagar tillsammans som ni kan fylla med ert liv, er kärlek, styrka och livsglädje.

Anonym sa...

kramar i massor till dig <3

Anonym sa...

Att de aldrig kan lara sig att lyssna...Det ar ju jatteviktigt nar man jobbar inom vården..Den varme som du sprider genom att dela med dig under allt svåra du och din familj går igenom visar bara vilket stort hjarta du har...Miste min mor i cancer for ett par år sedan och jag måste saga att livet ar inte rattvist....Krama din man och dina barn, ta vara på varje minut...Du ar en angel som alltid kommer att finnas i mitt hjarta..Kram

Anonym sa...

Ska alltid minnas: Orden att det enda som betyder något är den kärlek du har givit och tagit emot! Tack!

Anonym sa...

Min mamma gick bort i cancer. Under hennes sista timmar satt vi i rummet på sjukhuset och vakade. Jag höll hennes hand hela tiden.

Minns att jag en gång bytte hand då det blev varmt, mamma trodde nog jag skulle släppa och kramade fast. Jag tog då först dit min andra hand innan jag bytte. Hon var helt klart i en kokong, kunde inte tala. Men krama handen gick bra, jag tror hon kände värme o trygghet.

Alexandra sa...

Mycket tänkvärda ord.
Tycker att du är beundransvärd som orkar/vill dela med dig av det som händer i ditt liv.
Många varma styrkekramar.