I fredags var jag på gyn och tog cellprov och ska få svar inom 4 veckor. Sedan gick jag upp en trappa till SAH och träffade överläkaren på hemsjukvården som jag aldrig träffat tidigare. Vi pratade allmänt till en början och sedan tog han upp mer allvarliga frågor som att hur mycket mina närmst vet och om jag och de är förberedda på vad som komma skall. Självklart vet jag hur allvarligt sjuk jag är och även min man, även om jag tror min man ibland blundar för det. Det gör jag också de dagar som jag mår bra.
Samtalet gjorde mig riktigt deprimerad då han verkligen lyfte upp hur trasig jag är och då känns även krämporna mer som jag kanske blundat för tidigare.
Mina vader och fötter har ömmat senaste dagarna vilket kan bero på min inflammation i de ytliga kärlen.
En timme senare och en massa tårar tog jag hissen till plan 7 på Nacka Sjukhus där Habiliteringen håller till och där jag skulle träffa Joels kurator för att gå igenom breven från Försäkringskassan och Kommunen angående Personlig Assistans. Vi satt i tre timmar och jämförde fram och tillbaka och försökte förstå hur instanserna har tolkat vår ansökan, samt tog fram Försäkringskassans handledning som de ska använda sig av och hittade en del "hål" i deras utredning. Fortsättning följer.
I Lördags kom Steven från Sandviken med sin mamma Patrice och sin assistent Johan och sov över till idag. Camilla och Elliot kom också över för att umgås. (Joel, Elliot och Steven träffades för snart 3 år sedan på Move and Walk träning och sedan dess träffas vi med jämna mellanrum)
Vi åt middag och avslutade med Camillas berömda äppelpaj. Barnen spelade fotbollspel och cyklade. Steven provade Joels nya TriLo cykel som man cyklar med händerna.
Jag hade lite stickningar i fötterna under kvällen och funderade på att ringa SAH men avvaktade. När jag skulle sova så låg jag med benen upp mot taket ett tag. Natten gick bra men jag har haft känningar till och från under dagen. På kvällen har jag även haft ont i min högra handled igen. Varför???
Vid middagstid ringde jag SAH i alla fall och berättade. De kommer hit i morgogn klockan 9 för provtagning och förhoppningsvis händer inget före det. Det kan vara en nerv som ligger i kläm och blir det riktigt illa kan man behöva operera. Fngerar inte mina cellgifter eller?
Ikväll kom vår granne Evy över med en marängtårta för att muntra upp lite. Tack snälla Evy.
9 kommentarer:
Vilken svår situation du är i Elisabeth! Men det är bra att du fyller dina dagar med liv och jag hoppas verkligen du hinner med det du planerat lite i framtiden också.
Du är en riktig kämpe! Styrkekramar till dig.
Håller med ovanstående inlägg, du tar ju verkligen vara på livet här och nu,vilket tyvärr är väldigt svårt när man är frisk. Vad mysig för Joel att ha sina kompisar på besök, ser så coola ut på sina cyklar:)Kram Annika
Varm kram till dig!
/Elisabeth S
Hej vännen, tänker på vad du skrivit angående mötet med överläkaren, och förstår att det var ett mycket tungt möte... Vilken lycka att se Joel tillsammans med sin vänner, vilken glädje i deras ögon när dom spelar spel och cyklar tillsammans. Bamsekram till dig ! Jenny
Var det verkligen nödvändigt av läk att ta upp det? Borde fattat att du är fullt medveten om allt:(
Fortf vet ingen utgången, du kanske överlever dom flesta!
Jag har en granne som har haft spridd
bc, blev utdömd för 9 år sedan. Cancern bara stannade upp, hon hade i många organ. Idag pigg spelar golf för fullt.
Så jag menar hur illa det ser ut, så kan det vända även för dig;)
Tänk så!
Oh vad det gör ont att läsa om såna tunga händelser.
Men kanske är det det som gör att du tar tag på nytt!
Jag tror på din styrka och levnadsglädje! Den kommer ta dig långt! Massa styrka till dig!
Kram kram kram Lena
VARM KRAM...tror att jag förstår hur Du kände vid samtalet med läkaren...otroligt tufft...men vi hoppas hoppas att Du ska få en fin sommar med Din "gulliga" familj..KRAM igen från Ulla (U:S mamma)
Känner med dig djupt inom mig. Men lev och njut av livet tillsammans med man och barn så mycket du kan.
Inga
Tufft att ha sådana samtal. Men är det verkligen meningen att du ska sitta där själv och ta dem? Kan de inte be dig ta med ett stöd?
Lite konstigt tycker jag. Hur stark du än är måste det vara skönt att ha någon vid sin sida vid sådana samtal. Och framför allt som du kan prata med efteråt eftersom du kanske inte "tar in" all information där och då? Borde vara så, tycker man.
Trots det orkade du sedan ha et långt möte med Habiliteringen? Vad är du gjord av? imponerande...
Styrkekramar till dig!/Vera
Skicka en kommentar