onsdag 5 oktober 2011

Bubblar i hela kroppen.

Jag mår bra efter cellgifterna igår men det bubblar och kryper i hela kroppen. Tror i och för sig att det är kortisonrusningar. Jag tog 16 tabletter på morgonen innan som tillsagd till första kuren men när jag kom in i går så frågade hon om jag tagit mina 8 tabletter?? -Jag har tagit 16, sa jag, ingen har sagt något annat?
-Nej, det var bara första gången du behövde göra det utifall du inte skulle tåla cellgiftet, nu räcker det med 8 stycken innan behandling.
-hmm, det vore ju bra om jag kunde ha fått den informationen och någon skrivit upp det till mig.
Nu har jag inte haft "min" Liselott över huvudtaget under denna kur, och igår var hon sjuk, men detta hade aldrig hänt med henne.
Nåväl, kan ju bara blicka framåt till nästa vecka då jag slipper hälften av kortisonet.

Det blev också en ganska lång dag på sjukhuset då de glömt tagit kalciumprovet på måndagen vilket resulterade att de var tvungna att ta nytt prov på avdelningen och sedan fick jag vänta närmare 3 timmar på svar innan jag kunde få min skelettmedicin. Under tiden fick jag mina cellgifter men de tar bara 1 timme att få, så två timmar extra på onkologens behandlingsavdelning.. inte direkt kul.

Och ismössan måste jag skriva om också. Jag hade den förra veckan men trots det så rasar ju håret men skam den som ger sig. Vill inte bli helt kal utan gärna ha kvar min stubb jag har nu.
Denna gång blötte de hårbotten med vatten (förra gången fuktade de håret, och jag som har så tjockt.. inget vatten trängde då till hårbotten.) och att sedan få ismössan direkt på ILADE, DUNKADE och VÄRKTE. H-ly sh-t vad ont det gjorde. Men "bara" de första 10 minuterna innan man domnat bort.
Jag gjorde av med 3 ismössor på en timme för så fort det börjar kännas behagligt ska man byta.

Nu tänkte jag åka på bodybalance och sedan ska jag åka till Huddinge sjukhus där Pernilla ligger inlagd och hälsa på henne. Hon har åkt in och ut på sjukhus sedan vi kom hem från Provence stackarn.
Jag gjorde äppelpaj igår kväll på mina trädgårdsäpplen som jag tänkte ta med och överraska med. (oups, hoppas hon inte har dator på sjukhuset och hinner läsa detta innan... då blir det ju ingen överraskning:):))
Det gäller och gasa på idag när jag är kortisonspeedad, vem vet hur det blir i morgon, eller readn ikväll??
Det är bara att passa på att leva när man mår "bra"!
:)

9 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, det är helt rätt att passa på att göra saker och leva när man har bra perioder!
Min syster gjorde likadant, så fort hon inte var helt däckad av cellgifter eller bara mådde piss så ställde hon till med middag eller tom fest!
Jag beundrar verkligen det, ni som klarar av att ta vara på livet fast ni är så sjuka och trasiga, kämpa vidare Elisabeth, jag hoppas verkligen att du får flera år än att leva!
Kramar Jenny

Nonna sa...

Helt rätt Elisabeth - det "onda" ska trängas åt sidan, det ska inte ta all plats, och du är en fantastisk kämpe. Följer dina steg, inte alltid med kommentarer men jag vet hur glad man blir då får kommentarer så jag ska bättra mig. Strålande sol över Uppland och åter en fin höstdag.
Du har ett så fint nätverk av vänner och familj så det kommer att hålla dig uppe när "svårstunderna" kommer, för de kommer i allas våra liv. Ha fina dagar och njut av dem som du hittills gjort.
Kramar Nonna

Anonym sa...

Jag har inte riktigt förstått vad som felas med Pernilla.?

Jag är Elisabeth sa...

Pernilla är min goda vän som också lever med spridd bc och nu spökar hennes galla och bukspottskörtel. Förhoppningsvis är det inga monster i af. Vi stöttar varandra så gott vi kan.
/Elisabeth

Anonym sa...

Hej!
Hittade din blogg via Jennys tankar och reflektioner. Ni verkar vara begåvade med samma inre styrka du och hon - det såklart att man ska tillåta sig att leva och njuta av det som erbjuds, och inte låta sjukdomen bli ens identitet. Alla dagar man orkar ska man njuta och glädjas av livet. Det gäller i och för sig oavsett om man är "obotligt sjuk" eller inte. Det är bara synd att det är först när saker och ting ställs på sin spets som man kanske inser att man ska göra just det - njuta av det man har. Med det inte sagt att vissa dagar (eller stunder) måste man tillåta sig att vara ledsen, arg, trött, uppgiven etc med). För Jenny är "läget oförändrat" sedan hennes senaste inlägg, och jag hoppas och önskar att kämparglöden ska återvända till henne inom kort. Hopp är en stark drivkraft om än den kommer som ett litet frö.

Anonym sa...

Hej Elisabeth! Ville bara tacka för din härliga blogg, att du delar med dig av ditt liv och ger oss alla perspektiv på tillvaron. Kram Victoria

Legoblomma sa...

Åhhh denna eviga väntan. Jag som "medpassagerare" får också uppleva detta. Min Tilda fick påfyllning av blod i Tisdags och fick vänta 4 timmar innan droppet sattes. Inte kul och speciellt inte för er, ni är ju på sjukan tillräckligt iallafall.

HELENA sa...

Ja passa på och njut av kortisonruset, efter det så försvinner ju den där känslan då man är nästan som hög.
Ha en fin helg, du o din familj!!

Anonym sa...

Biljetter till galan är beställda. Längtar när jag ska få uppleva dig ta hem rubb som stubb.

Tycker dina bloggvänner därute skriver fantastiskt och ger dig styrka. Alla på sitt vis. Det enda, med respekt, synd att anonyma inte vill ge sig till känna. Men alla gör som dom vill. Så klart.

Pernilla är en fighter, precis som du. Jag hoppas få gå tillsammans med henne och alla andra fina vänner du har, Elisabeth, på galan den 13 nov. Go girl! Du är bäst.

Skickar dig en massa härlig höst via cyber-etern.
Kramen till dig Elisabeth. Hälsa familjen inklusive härliga svärmor & mamma!
/Gitt