onsdag 16 maj 2012

Ishockey med hela familjen

Ikväll har hela familjen varit på Globen och sett på "Battle of Legends" där gamla landslagsspelare från Sverige och Ryssland mötte varandra. Ryssland vann men det spelade ingen roll. Det var en trevlig familjeaktivitet och kul att se "gamlingarna". Den enda som var mer aktiv än de andra var Peter Forsberg=)

Innan matchen åt jag, Jörgen, Isac och Joel på restaurang i Globengallerian. Adam hade träning innan och utgick från Söderstadion istället för Hovet då de inte kommer åt sina omklädningsrum på Hovet nu under VM. Adam kom sedan direkt till matchen.

Vi hade fotograf Eva från DN med oss i hasorna (inte illa menat Eva=)) en stund då hon fotograferade oss de sista bilderna inför ett större repotage till DN Söndag. Fotograf Eva samt reportern Moa Herngren har följt mig en del under våren och nu när jag blivit sämre så har jag velat ha ett snabbt slut på repotaget så antagligen kommer det publiceras ganska snart.

När vi ändå tar upp media i detta inlägg så har jag även fått ett mail från Kanal 5 som låter meddela att det kommer att sändas ett Sofias Änglar den 28 maj som är någon slags summering av säsongen som varit.

Jag ANTAR att jag lever då dessa två aktiviteter publiceras. Men som sagt, ingen vet hur morgondagen ser ut.

Hemsjukvården var här på eftermiddagen idag och då låg jag bara och kramade kudden i soffan. Var trött, hade "hjärnspöken" och grinade. Vi kom överens om att jag skulle försöka fortsätta trappa ut kortisonet. (får se om det fungerar eller om jag får problem med andningen igen.) Jag ska också få hem något lugnande att ha hemma utifall att jag får eskalerande ångestattacker.
Just nu svävar jag upp och ner ganska friskt. Det är som jag är två personer. Det yttre ser starkt och friskt ut och jag känner mig HELT frisk för att i nästa sekund "vakna upp ur drömmen" och inse att tiden börjar ta slut.
Hur snabbt kan det gå? Alla mina värden i kroppen förutom levervärdena är bra. Tänk om man bara kunde byta ut levern!? (vet att ni är fler som tänker så nu men det fungerar inte när man har spridd cancer)
Jag skulle vilja gräva ut den och kasta den så långt bort jag någonsin skulle förmå!!!!!!!! SKITLEVER!

Jorden är rund, 
och den plats som kan synas som slutet
kan också vara början.
Ivy Baker Priest
Förresten har jag fått en bok idag av min vän Mattias som heter Ljusfolket. Har börjat läsa en del och det känns tänkvärt och lite spännande. Det är en "handbok till Liven  på andra sidan". Mmmm, man kan ju undra vad som finns där ute i Universum. Och tar Universum slut? Det är väl för evigt? Och i så fall måste det ju finnas någon fortsättning?
Nu börjar mina "hjärnspöken" igen..........
Dags att gå och lägga sig.

Nattikramen till er alla läsare. Ni är ett stort stöd för mig och ni ger mig mycket kärlek och värme som jag suger åt mig som en svamp. I utbyte lovar ni att ta vara på livet och leva det på bästa sätt!

71 kommentarer:

Alexandra sa...

Kära du, hejar på dig. Tror det är fint på andra sidan (ja jag tror på något efter detta liv). Du skriver så vackert och ärligt. Stor kram till dig

Anonym sa...

Saknar ord............... Vill att du ska veta att jag tänker mycket på dig och din fina familj. Du är fantastisk som delar med dig från ditt innersta, blir ofta( nästan alltid) rörd till tårar av det du skriver. Det är för orättvist !! Många styrke kramar/ Eva-Lotta

Maria sa...

Du skriver så FANTASTISKT.
Jag bara MÅSTE läsa din blogg varje dag.
Lider med dig.
Skickar många styrkekramar genom etern.
Kram Maria från Norrland

Anonym sa...

Många varma kramar till dig <3 o hoppas du får en skön natts sömn
Eva i Gbg

Anonym sa...

Vet igentligen inte vad jag ska skriva.....men du är en fantstsik människa som delar med dig av ditt öde och jag lovar att ta vara på mitt öde och göra det bästa av vad livet har att erbjuda framöver! Jag följer din blogg sedan en lång tid tillbaka och tänker på dig varje dag och undrar hur då mår och hur du har det.... Jag hoppas att du har någon att bola dina hjärnspöken med så du inte sitter och håller på dom själv och bli galen. Jag vill ge dig mina varmaste kramar och hoppas att du får stanna kvar länge till!
Mia

Lisbeth sa...

Jag tror det finns något efter, något bra. Vet nog egentligen inte VAD jag tror, bara ATT jag gör det, och det räcker, för mig iaf :)

Hoppas vi kan ge dig lite tillbaka, du ger oss så mycket när du skriver, du kloka tjej. Önskar jag kunde ge dig halva min lever, och massor av min styrka.

Stora kramar

Anonym sa...

Kära Elisabeth...Varma kramar till Dig från Ulla (U:s mamma)

Josefin sa...

Tycker du verkar vara en enormt stark människa, som klarar av allt runt om kring dig.
Tänker på dig varje dag och hoppas att du får må så bra som du bara kan länge. Många kramar och varma tankar till dig

Taina sa...

Fina Du, tack för att du delar med dig av dina tankar och ditt liv. Här och nu. Jag tror också på "något" efteråt.

Skickar styrkekramar över Atlanten. Från Connecticut i USA.

Taina

lisflisan sa...

Finaste Elisabeth!! Läser o har läst din blogg ett tag men aldrig skrivit till dig. Idag känner jag att jag måste... Vill sända dig tusen o åter tusen kramar till dig, massor av ljus o massvis av energi!!!!! Tänker på dig!!!

All kärlek!!

Lisen

Katrin sa...

Hej vännen! Du kommer att leva genom alla de val vi som följer Din kamp, gör varje dag! Vi som genom att Du så utlämnande och modigt delar med Dig, får en större insikt än vi skulle ha fått annars! Jag beundrar verkligen Din kämparglöd och vilja! Du får stora ting att hända! Vill bara TACKA så innerligt för att Du gör detta! Det gör också att jag slipper gå och undra hela tiden hur det går för Dig och hur Du mår!! Tänker på DIG varje dag och jag gör verkligen val i stort och smått tack vare DIG, Bettan!! Ska sätta in en slant till bloggens tryck!! Du är så stark, min vän!! Det är bara kroppen som är svag!! Men herregud så många varv Du gått upp och ner - fortsätt ett tag till är Du snäll!! Du orkar!! Kramar från Katrin K

Annika sa...

Kära du!
Jag saknar också ord. Men jag lovar dig dyrt och heligt att ta tillvar på varenda sekund i livet. Varenda dag jag vaknar och cancern inte har återkommit. Jag lovar.
Världens varmaste och största kram till dig, vackra Elisabeth.
Kram
Annika

Sofia sa...

Fina Elisabeth! Det känns som att jag känner dig, trots att jag inte gör det. Du skriver så ärligt att det känns som man har en dialog med dig! All heder till dig, du är en inspirerande kvinna som får en att uppskatta livet mer än någonsin! Jag tror att det finns ett liv efter detta. Då kommer du vara en skyddsängel dom guidar din man och dina barn. Jag ser fram emot att se dig i Sofias änglar igen! Jag hoppas du har de som stöttar å finns där när du mår dåligt! Önskar jag kunde göra dig frisk!!! Kramar i massor!!

Anonym sa...

Du är fantastisk Elisabeth som har denna kämpar glöd.Hoppas du får sova riktigt gott och kämpa på.Många kramar från Barbro

Anonym sa...

Sitter i vår sommarstuga, ska sova men ville bara kolla om du lagt upp något nytt. Har pratat med min man idag. Vi såg Sofias Änglar ihop o han vet att jag har följt din blogg sedan dess men vi har inte pratat om det. Jag konstaterar att jag som skolkurator o som ingår i vår kommuns POSOM-grupp är väldigt privat i min relation till din blogg. Du är otrolig! Om något sådant som cancer kommer hända mig, ska jag minnas alla dina kloka ord! Åter igen, Styrkekramar till dig!

Anonym sa...

Är övertygad att det finns något mer efter detta livet. Har förlorat så många närstående, nu sist min älskade man, och för mig är det otänkbart att det är slut med detta livet. Jag tror att vi en dag får träffas igen. Massor med varma kramar till Dig Du underbara människa.

Anonym sa...

Massor av kämpapå kramar från Solweig i Övik.

Kristin sa...

Elisabeth! Jag kan bara hålla med alla de andra som skriver till dig här på bloggen, du är verkligen fantastisk! att du orkar tänka så klokt och klart och dessutom dela med dig till oss alla. Som sagt..man vet inte hur länge man lever..jag tror jag är frisk nu, men det kan jag ju inte vara säker på!jag läser och följer din blogg..jag har blivit mer närvarande i livet av det..mer tacksam för varje dag och det känns bra! Jag fick sånt bra tips om resmål av dig! ;) Antibes,jag blev så förtjust i den stan och det hotellet genom dina ord och bilder..så jag har pratat med min syster och vi ska åka dit hon och jag! vi ska sitta vid havet där..med stora hattar på huvudet och andas havsluft :)jag hoppas detta blir av åtminstone till nästa år.Du är en sån otroligt fin och ärlig människa..hoppas livet ger dig många fina dagar än!helst veckor och år! nu är sommaren snart här..underbart! just nu sitter jag på mitt jobb, nattpass..är trött nu..men snart är det helg för mig med, det blir skönt! kram kram från Kristin

Floridafrun sa...

Sänder många kramar, skickade just mail till dej.

Anonym sa...

Du är en riktig kämpe. Kramar till dig <3

Anonym sa...

Har sjäv kronisk ca som jag kan leva med enligt läkaren under x antal år. ingen vet hur länge, jag är lite äldre än du,men har fortfarande en tonåring hemma, dock är tiden utmätt och begränsad. Kommer inte att behöva ställa mig i kö för ett äldreboende.
Tänker aå här, hur många av oss får fömånen att förbereda oss för vår hädanfärd och ta vara på vårt liv under relativt lång tid som vi som VET att vårt liv kommer att förkortas.
En del dör knall o fall, då behöver man inte tänka och leva i närheten av döden men det är än värre åtminston för dem som blir kvar.
Min upplevelse är att när man släpper in döden som en realitet i livet så blir det lättare och viktigare att leva fullt ut och man gör sitt bästa för att leva det liv man vill leva.
Verkligen en möjlighet att leva ett rikt liv, att göra avtryck hos de som blir kvar en stund till.

De som är friska vill gärna tro att kommer att dröja läääänge innan det är dags för dem men faktum är att döden är det vi har gemensamt och alla ska vi nån gång den vägen vandra.
För min egen del känner jag en viss nyfikenhet inför det som jag tror är en transformering, själen lever vidare och så länge vi finns i minnet hos dem som är kvar så länge lever vi kvar även i den här världen.
Livet är fyllt av möten och separationer, från början till slut, vem vet vem du får möta härnäst, vi kan inte se runt hörn, troligtvis väntar en älskad människa på dig och själv kommer du att vaka över de dina som en skyddsängel till derss liv slut, sen möts ni igen i själarnas förening.
Livet är både salt och sött, att gå är svårt, vår stund på jorden är kort, ett enda andetag så ses vi igen, på en annan plats i en annan tid, i en annan dimension, snacka om att resa, ett nytt Antibes? Och vi ska alla till samma resmål, bara olika tid utställd på biljetten.

Kram från en anna Resenär på väg.

Anonym sa...

hej
jag har följt din blogg efter sofias änglar, jag vill bara säga att du finns i mina tankar.

Anonym sa...

❤❤❤

Annna sa...

Jag lovar att leva, tänker på dig och dina cancersyskon dagligen. Pratade med min mor häromdagen on hur det skulle vara om vi var i er situation, att VETA att vi snart ska skiljas åt. Att veta att inte få se sina barn växa upp....det går inte att ta in. Beundrar dig så innerligt! Kramar till dig och din fina familj!

Anonym sa...

Elisabeth! Jag har följt din blogg ända sen du var med i Mama för flera år sedan. Du lever i min värsta mardröm. Jag förstår att du inte är stark alltid, men jag beundrar dig oändligt!
Jag hoppas och önskar så innerligt att tiden med din familj blir både bra och så lång det bara går!
STOR kram!
Susanne

Anonym sa...

Vill bara krama om dig! Du är en sådan stark kvinna och vilken underbar familj du har. Som så många skriver till dig att det känns som de känner dig, det är precis så det är. Du delar med dig av din vardag och känslor så äkta!
Tänker på dig och din familj<3 styrka till er!!!
Sandra

fredrikat sa...

Måste också skicka kärlek och kramar till dig idag... Hängt med dig i många år nu på bloggen och jag känner bara STOR beundran för dig, vilken fantastisk mamma dina barn har och en fantastisk hustru din man har!
De kommer att bära dig med sig alltid, resten av sina liv! Du präglar dina barn och de kommer att få med alla dina fina sidor, så visst kommer du leva vidare, ALLTID!!!

Många styrkekramar från Fredrika från Ystad!

Anonym sa...

Du är en kämpe Bettan! Rå om dig och dina ordentligt nu. Vi var också på Globen igår. Kul match ändå.
Kram Jessica

Anonym sa...

Hej Elisabeth!Nu vart det "tomti bollen"här:)Jag hoppas/önskar, att den j..a levern,börjar arbeta Rätt igen s.as.Du skriver så fint,men hoppas verkligen du slipper panikångesten,du har tab? Jag hoppas,hoppas,tror att du hittar ngn cellgifter till! Jag GLÖMMER inte DIG,å nu har jag börjat m Yoga,hjälper mig att koppla av-å glömma värk.Du har inform migom detta-bra.Mångamångakramar,lilla Du
(kan jag skriv,jag mkt äldre):)
Sköt om Dig/er
kicki i Vö, m make

Magda sa...

Följer din blogg varje dag och har gjort det sen Sofias änglar. Beundras av din styrka och din ärlighet. När jag läser din blogg tänker jag mycket på några ord som min moster sa hela tiden innan hon dog i aids: "Man kan ju inte dö förrän man dör ändå, man måste ju leva fram till dess". Du är ett gott exempel på detta. Fortsätt kämpa. Och när det gäller livet efter detta kan jag bara skicka med dig ett ord som ger mig vägledning i detta:
"Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under, utan ha evigt liv. " Joh 3:16. KRAM!

Annika sa...

God morgon Elisabeth,

Vill bara säga att du ger så mycket kloka ord till oss bloggläsare. Önskar så att jag kunde trolla fram en frisk och stark lever till dig. Du får mig att tänka en extra gång på att faktiskt njuta medan livet pågår då vi som sagt aldrig vet när det slutar. Hoppas din dag blir en riktigt bra dag. Kram från Annika

Anonym sa...

Jag sänder dig mycket ljus och styrka fina fina Elisabeth! Du finns i mina tankar. <3
Kram Karin från Åhus

ime sa...

Du är en fantastisk kvinna!!! All styrka till dej.
Kram

Anonym sa...

Bästa Elisabeth, du har gett dina barn den bästa start i livet man kan få, med engagemang och massor av kärlek. Dom är trygga i sig själva och förblir det även när du gått över till andra sidan. Du kommer alltid att finnas med dina barn och nära och kära. Om sjukdomen skulle drabba mej så kan jag känna att genom din blogg har jag fått redskap att hantera det och det har verkligen gett mej en väckarklocka. Att LEVA här och NU. Tack för den kunskapen. Kram Monica

Anonym sa...

Ja Elisabeth, jag finner inte heller ord, till dej fantastiska kvinna,önskar att jag kunde trolla fram något som gjorde dej frisk eller friskare.Men ge inte upp, (lätt för mej att säga )men jag vet att du är en kämpe. Tänker på er varje dag,har antecknat nu om Sofies Änglar den 28/5 för det vill jag inte missa.Ha de nu så bra du kan .Kramizar i massor till Dej & hela din familj.
Från Gull i Skåne

Anonym sa...

Hej!
Det är så många som redan skrivit detta, men jag vill också säga hur mycket din blogg betyder för mig. Jag är också småbarnsförälder med cancer, och det är ett stort stöd att följa dina tankar och hur du får ert liv att fungera och bli så meningsfullt, trots sjukdomen. Du är så stark som kämpar mot alla bakslag, och inte ger upp utan verkligen lever varje dag! Du peppar andra att också klara det. Hoppas verkligen att det är en tillfällig försämring just nu och att det vänder så du får bli bättre, och att det fungerar med ändringarna på kortisonet, och att cellgifterna ger effekt. Bra att alla andra prover ligger bra. Dina resor har inspirerat mig också att åka iväg med familjen, och inte skjuta upp det till "sedan".
Kramar från Linda

Jessica R sa...

kram bara, helt enkelt!

Anonym sa...

På AA-mötet lärde jag att acceptera det jag inte kan förändra.

Av farmor lärde jag mig vad förnöjsamhet är. Att vara tillfreds. Glad för det som livet gett.

Det har gett mig sinnesro. Och motat bort hjärnspökena.

Boken Tisdagarna med Morris gav mig perspektiv på livet.

Själsfriden fann jag i avskildheten. I naturen. I ensamma möten med mig själv.

Varm kram från Annica

Anonym sa...

Kära Elisabeth,
Med tanke på vad som finns "på andra sidan"... vill gärna dela med mig av en fin händelse i mitt liv. Jag vaknade helt tvärt en natt, satt mig upp i sängen, kände som ett "swich" som liksom for förbi mig och sedan kom den tryggaste känsla, som varm bomull, som när man var liten och kröp in i mammas famn liksom nedsänkt över mig. Jag satt still en liten stund och sedan tänkte jag: "Jaha, nu dog mormor" (hon låg inte för döden eller så och var inte särskilt gammal, men jag bara "visste"). Tittade på klockan, 01.13. Lugn och trygg la jag mig igen och somnade om. På morgonen ringde mamma tidigt och berättade att mormor gått bort på natten. Det visste jag ju redan... Jag frågade hur dags... 01.13 sa mamma.
Detta har gett mig tilltro och förhoppningar och även en viss övertygelse om att man inte försvinner bara för att man lämnar sin kropp. Kanske en liten tröst...

Varma kramar och styrka till dig.
Anna i Helsingborg

Anonym sa...

Du känner att tiden börjar rinna ut... I vår värld rinner den ut för oss alla men i nästa värld tror och hoppas jag att tiden inte finns och det är en evighet där vi lever tillsammans igen. Kram till dig och familjen.

Anonym sa...

Det är naturligt att du inte vill lämna livet och familjen men jag tror inte att du gör det. Du kommer inte att synas men du kommer säkert att finnas ändå. Det är många som upplevt att deras döda har hört av sig på ett eller annat sätt. Hos mig är det svärfar som ofta hälsar på mig, som stryker mig över kinden på natten, som hjälper mig med matematiska problem. Jag säger högt men f-n jag kan inte lösa det här. Hjälp mig! 5 min senare är problemet löst och svärfar får ett tack i sin himmel. Min mamma har också varit hos mig ett antal gånger. Speciellt starkt kände jag henne en gång när jag kom ner i garaget och tydligt kände doften av hennes handkräm som hade en mycket speciell doft. Inte för att jag för allt i världen begriper vad hon hade i garaget att göra men att hon varit där är jag helt säker på. Så Elisabeth, du kommer att finnas för evigt det är jag helt övertygad om och som den människa du är kommer du säkert också ge dig till känna till din familj. Förbered dem på det så de inte blir rädda utan bara säger åt dig att det är skitbra att du kommer till dem. Kramar från U-B

Anonym sa...

Har följt din blogg sen Sofias änglar och jag beundrar dej så mycket, du är otrolig på att uttrycka dej så att man blir så berörd. Du har en underbar familj, så fina allihopa <3 Och ja jag tror på ett liv efter detta. Många varma styrkekramar till en underbar människa

Anonym sa...

Finaste Elisabeth! Jag tänker på dig ofta och jag vill du ska veta att du ger mig massor!!

Stor kram Nina J

Lily sa...

Hej vännen! Jag har följt din blogg efter du medverkade i Sofias Änglar och satte ett stort avtryck i mitt hjärta. Du har faktiskt hjälpt mig mycket med din styrka och kämparglöd! Är jag deppig och ororlig, går jag in på din blogg å läser några rader. Jag har Ehlers-danlos syndrom och utreds nu för vaskulär EDS. Har jag den typen kommer jag inte å överleva min 50-årsdag och risken är hög att jag inte överlever 30. Jag är 24 år idag men dödligheten skrämmer mig inte längre. Mycket tack vare dina ord som tröstar i svåra stunder men även tack vare en författare som hjälpte mig när min bror gick bort och jag hade svåra ångestattacker. Jag vill nu ge något tillbaka till dig och tipsar dig här att läsa Elisabeth Kübler-Ross bok Döden är livsviktig. Den tar upp de fem stegen i sorgearbete, hur döende barn, vet med sig att de är döende, hur man på bästa sätt kan underlätta för sina egna barn när man är döende och det viktigaste, att döden inte är slutet, utan början. Som hon menar så vackert, en människa som ligger döende i sin bädd och glidit in i medvetslöshet ska ses av oss som en kokong. Hon kan fastän hon är medvetslös höra och känna dina ord och kramar. När hon slutligen slutar andas, öppnas kokongen och ut kommer en fjäril.

Anonym sa...

JAG ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR DIG!
världens starkaste människa,du verkar vara en fantastisk mamma också!
en förebild för många!
kämpa!
du är bäst!

Anonym sa...

Kära du, jag hoppas o hejar på dig!Själv är jag säker på att det finns ett liv efter detta, så alla träffas igen. Men jag lider verkligen med dig nu. Skickar över en massa styrkekramar till dig! C

Ennelie sa...

Du skriver så otroligt ärligt att det känns som man känner dig, kan inte annat än instämma med andra läsare!
Cancer är tyvärr något som så många människor har en relation till, som förenar i starka känslor och mycket sorg.
Har följt din blogg sedan avsnittet i Sofias Änglar, ser fram emot nästa avsnitt.
Skickar massa styrkekramar!

Anonym sa...

Hej Elisabeth! Du är "det" första jag går in på då jag loggar in mig på nätet...insåg det då jag varit bortrest i prag i 6 dagar utan nätuppkoppling och det första jag gjorde..då åxå.. var att gå in o "hälsa" på dig.
Du är så fin o ärlig tycker jag...gillar dig jättemycket
monika, ö-vik

Anonym sa...

Vi föds och vi dör. När jag tänker på hur fantastiskt invecklat allt är med hur vi andas automatiskt, är fyllda med blod som pumpar runt av ett hjärta. Ett universum som vi svävar runt i på en planet. Detta gör mej helt övertygad om att livet inte är slut när vi dör. Allt annat går i kretslopp så varför skulle inte livet göra det?
Tusen och åter tusen tankar går till dig och din familj!
Kramizar Camilla

Sister Moonshine sa...

Naturligt och (enligt min åsikt) sunt, med den typen av "hjärnspöken". Är man långvarigt svårt sjuk, har barn och familj och är någorlunda rationell, vill man inte lämna något åt slumpen. Jag skriver också ett Vitt arkiv och tänker en del på vad som händer sedan. Vi är kloka, du och jag. Hoppas på ett mera balanserat veckoslut för dig. Kanske är det bara lite "jetlag".

Kram.

Anna Löfgren sa...

Å vi är dina svampar som suger åt oss allt från dej.... Tack!! Anna

Anonym sa...

Hej Elisabeth,
jag beundrar dig så för din styrka och mod i denna svåra stund. Som anhörig till cancersjuk sambo vet jag även hur oerhört svårt det är att stå på sidan och inte kunna hjälpa sin älskade då det är svårt. Jag vet även att med en sviktande lever kan det gå oerhört fort. Så blev det för oss. Från "frisk" till liggande i koma på 10 dagar. Det hade jag i alla fall inte förstått och inte min sambo heller. Jag hade velat få information från läkarna så att jag i ett tidigare skede hade kunnat börja ta ut närståendepenning. Nu blev det bara 1,5 dag. Jag hoppas VERKLIGEN inte att det blir så för dig utan att du får vara med din familj länge än!!! Önskar så att jag kunde göra något för dig och du är alltid i mina tankar. Ska helt klart se programmet den 28 maj! STOR KRAM från Yvonne i Luleå

Anonym sa...

Det finns ett liv efter detta. Jag är säker på det.
Önskar dig allt gott som finns. Du är en fantastisk människa.

Kram

Mimaroben sa...

"Döden är livsviktig" är en fantastisk bok som jag också varmt rekommenderar till alla. Skriven av en läkare utan mystiska förtecken är den mycket trovärdig och kan ge tröst i svåra stunder.
Kärlek till er alla!

Mimaroben sa...

Fina, fina, fina du ... Man skulle kunna tro att en av dina uppgifter här på jorden är att undervisa oss andra i konsten att leva ... Jag böjer mitt huvud i tacksamhet över den klokskap som du outtröttligen ger oss och jag hoppas att jag har förstånd att ta till mig visheten i det du säger. Kärlek till dig!

Anonym sa...

Finaste Elisabeth,jag tror också att det finns något på "andra" sidan,och att man kommer att träffa alla sina kära som redan är där,men det vet man ju inte.Jag läser din blogg varje dag,blir så berörd och ledsen,det går nog inte att i sin vildaste fantasi förstå hur du/familjen har det.
Skickar massor med tröstkramar till dig<3

Nea sa...

Såg just på ert avsnitt av "Sofias änglar". Blev lika berörd som förra gången. Skrev lite kort om dig på min blogg, gå gärna in och läs om du orkar.

All styrka till dig. Du är bäst!

Ingrid H sa...

Hej igen...
Ville bara säga att jag är imponerad hur du kämpar på - hur du klarar av att göra vanliga ting nu. Fantastisk- men som du säger- inte konstig alls att det känns som en berg och dalbana. Men jag är otrolig gald för dig och din familj att du klarar det- och inte ligger och måsr dålig psykiskt hela tiden. Otrolig viktig att du har lugnande hämma- för att bli paralyserad av ångest- som jag har upplävt- det är inte något jag önskar dig. Och mediciner HJÄLPER fantastisk mot ångest.
Lycka till.
Ingrid

Gunilla sa...

Hej, Elisabeth
Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur "stark" man måste vara för att faktiskt kunna skriva de rader som du skriver..... Jag fylls av beundran och skräck på en och samma gång.....
Har följt dig under en lång tid och är tacksam över att få ha "hittat" dig och din blogg,
Du ger oss andra kraft att vara tacksamma för det vi har!
Många Kramar från Gunilla, Uddevalla

Carola sa...

kram o kärlek till dej elisabeth! du är fantastisk!

kram Carola i Linköping

Anonym sa...

Jag tror oxå att det finns något efter detta livet... men VAD? Vet inte.. men en dag ska vi alla få veta.. Men fram tills min dag kommer så LOVAR jag att ta vara på MITT LIV! För jag LEVER NU!!!

Elisabeth.. finns det NÅGOT jag/vi kan göra för dig/er förutom att sätta in bidrag till barnens böcker av din blogg? (för det är SJÄLVKLART redan gjort!)

Och du... vilken familj... vilken mamma...!!!
Jag har nyligen förlorat min mamma, oxå i spridd cancer... Till min mamma sa jag:
"Mamma att leva vidare utan dig kommer bli ofattbart svårt men mamma, jag kommer klara mig för DU har lärt mig hur"
Och vet du Elisabeth... Jag känner inte dig och din familj MEN... av allt du delar med dig av här så känns det som att det stämmer väldigt bra inpå dina grabbar oxå!
Det du har gett dom och fortfarande ger... DU ÄR EN UNIK PERSON OCH EN UNDERBAR MAMMA!!!
DU har lärt du HUR!!!

Kramar... är den bästa medicinen!
Så en STOR kram till dig och de dina!

Penselkvinnan; sa...

Lilla du så tufft du har det. Har följt din blogg ett tag och måste säga att du är fantastisk. Många styrkekramar till dig/ Carina

Anonym sa...

"Jorden är rund, och den plats som kan synas vara slutet kan också vara början"
Vi vet ju faktiskt inte vad som finns "på andra sidan"
Jag läste en berättelse om ett tvillingpar som låg i sin mammas mage och tyckte att de hade det så bra, plötsligt började något hända, det blev trångt och otrevligt och tvillingarna trodde att nu var nog slutet nära. Men i själva verket var det snart dax att få möta föräldrarna som hade väntat så länge, som hade så mycket mer att erbjuda än "mammas mage" Du förstår säkert vad berättelsen vill säja, vi vet ju faktiskt inte vad/var vi hamnar "sen" men tänk om..............

Anonym sa...

Här kommer en styrkekram till dig Elisabeth tänker ofta på dig,min bästa kompis har oxå cancer i levern håller med dig jävla sjukdom!!! Va rädd om dig kramenom Sophie

Anonym sa...

Vill skicka över en stor och varm kram till dig , du är så stark ! Har följt din blogg sen programmet visades .
Är glad att du orkade med resan med din mamma , det måste ha varit skönt och få kvalitet´s tid med varandra . Ta hand om dig . Kram från Sandra i Norrtälje

Gabriella sa...

Som många andra har skrivit, så tror jag också att det finns något annat, vackert, varmt och tryggt på andra sidan. Och är man så fin och vacker som du så finns man alltid. I minnen inte minst, men jag tror också att man finns kvar- vakar och beskyddar. Som en kärleksfull ljusängel. Men du är inte där än på ett tag. Många kramar från Gabriella

Anonym sa...

Stooor styrkekram. Du är verkligen beundransvärd,fantastisk och stark. Ska be för dig o din familj. /E

Blåbärs och smultronstället sa...

Hej fina du!
Kikar in här då och då, men skriver inte alltid. Jag har själv haft bröstcancer -08, men som det ser ut nu så är den borta...
Jag tycker att du är en så fin tjej och en riktig kämpe, jag blir ledsen och tårarna kommer varje gång jag går in här. En av mina fina bröstvänner Åsa gick bort jan. -11. Vi lärde känna varandra på sjukhuset när vi fick cellgifter. Hon hade fått om det och hade samma sort som mig Her 2 positiv och hormonberoende.
Jag saknar henne så mycket.
Ta nu hand om dig och njut så mycket du kan med dina nära och kära!
Stor styrkekram till dig!
Susanne

Anonym sa...

Jag har en vän som är 25år gammal som blivit diagnostiserad cancer vid lungan. Ingen vet ifall hon kommer överleva. Jag vill att du ska veta att läsa din blogg har hjälpt och stärkt mig att bemöta henne som den goa människan som hon är. Hon är fortfarande densamma som vill vara som en 25åring ska vara. Först visste jag inte hur jag skulle bete mig men istället för att ta ett steg bakåt som tyvärr många andra av hennes vänner har gjort, valde jag att ta ett steg framåt och finnas där för henne. Det finns ingen rätt eller fel, gäller bara att visa att man finns och bryr sig.

Du är en otroligt stark människa, hade jag haft hälften av din styrka vore jag väldigt tacksam.
Tack!
/ Sandra

Mia sa...

Kära du, vilken människa du är! Är imponerad av dig och att du orkar delge dina tankar. Man ska ta vara på livet varje dag, man vet inte vad som händer. Styrka till dig och din fina familj!! Kram

Lena sa...

Hej Elisabeth!Tänker på Dej o Din Familj.Den boken med Benny Rosenkvist är en fin bok...mycket läsvärd.Han har skrivit flera böcker som jag tycker är bra.Läser din fina blogg varje dag skickar DEJ många kramar.