måndag 30 april 2012

Ålderdomshem

Adam, äldste sonen, hjälpte mig skrubba bort strålningsfältet i kväll när jag badade och då säger han efter ett tag: - Mamma, det är sånt här de gör på ålderdomshem....
Ja, men det är väl bättre i så fall att du gör det här hemma än att jag skulle vara på institution?
Tänk vad mina barn får genomgå mycket. Att vara på sitt 16e år och få skrubba sin mamma på ryggen...undra hur många tonåringar som gör det?

Idag är det exakt ett år sedan som jag blev inskriven i SAH Hemsjukvården, Nackageriatriken AB. (Geriatrik=Läran om ålderdomens sjukdomar.) Tack för den passingen.........
Måste dock säga att vad bra det är med bloggen nu. Jag skulle bara gå in och kolla vad jag gjorde förra året vid den här tiden och hur jag mådde och det var då jag såg att jag fått SAH.
Jag såg också att det var precis ett år sedan som jag, Pernilla och Åsa bokade resan som vi gjorde i augusti till Spanien. Men det är så jag har gjort med mina resor. Bokat långt i förväg när det kommit erbjudande och chansat!

Efter att ha hälsat på Permilla, min vän som är drabbad av samma skitsjukdom ikväll så är jag så glad att hon är hemma och inte kvar på sjukhuset.
Hon har alltid varit den "friskaste" av oss med "bara" spridning till skelettet. I påskas åkte hon in på sjukhuset och då hittade de metastaser i levern till en början (en lever som var helt opåverkad 2 månader tidigare) och efter att jag, någon mer vän och även hennes nära och kära började märka att hon ibland började prata osammahängande så blev det även undersökning av hjärnan. Jag personligen trodde först att det bara var en påverkan av all smärtlindring som hon fick på sjukhuset men det visade sig tyvärr vara metastaser på hjärnhinnan.
All fortsatt behandling avbröts då läkarna ansåg att det skulle ge henne mer lidande än vad hon skulle tjäna i tid. Shit vad det kan vända fort. Det är en sådan fruktansvärd och lömsk sjukdom och inget som syns utanpå.
Nu med facit i hand så är jag SÅ glad att vi åkte till Spanien i somras tillsammans och att jag bjöd med dig Pernilla på mitt Provencestipendium till Provence i september. Tänk vad fina minnen vi har från dessa två resor=)

Ikväll under besöket var hon förhållandevis pigg. Och med tanke på att hon hade fullt hus under eftermiddagen och kvällen av släkt och vänner så var hon riktigt stark. Jag satt i sängen med henne under hela besöket och det var Pernilla som satt och strök mig över ryggen. Min fina älskade vän Pernilla! Där satt du och tröstade mig som knappt fick luft efter att ha gått dina 3 trappor upp.
(Som sagt så har jag fortfarande svårt att andas fullt ut och trappor gör det inte lättare. Jag tog kortison i morse igen men kompletterade med ytterligare 4 stycken nu på kvällen. Därav lite piggelin så här på nattkröken. Värsta smärtan sitter i sidan och är även kopplad till revbenet där det säkert också sitter metastaser på den punkten.)

Hon fick två små änglar av mig att antingen ha i varsin hand eller lägga dem på nattduksbordet som två små skyddsänglar när hon sover. Nu ska jag pussa på min stora skyddsängel som redan snarkar i min säng...
If there ever comes a day we can't be together. Keep me in your heart. I'll stay there forever.

19 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Elsabeth,hoppas det blir en ok dag, för dig.Jädrans lömsk sjukdom,fyyy!Som min man,strålades i hals,efter några mån,dec-11.Op bort struphuvudet,kan nu prata gm en ventil.Och nu bara hoppas, det räcker,ung så känns det.Du, jag håller alla tummar för dig,samt din fam,kramar t dig,
kicki i Vö

Anonym sa...

igen E! Jo glömde säga,jag läste artikeln igår,tycker inte allt verkar "sant! i den.För långt att presicera.Glömde säga,färstår det var ledsamt för dig.ang din väninna.Vad gör du av all din sorg?Klart du ej ska beh svara,den måste ju också ut.(det finns många sätt)gråta,skriva-gör jag bla. (tack f svaret igår):)kram igen
kicki i Vö

Anonym sa...

Du är så vacker att det gör ont i ögonen och i själen, jag önskar att jag och de andra bloggvännerna kunde ta en liten del var av allt du drabbats av, om än bara för en stund. Förra förra veckan ringde min allra bästaste vän och berättade att hon hittat en knöl i bröstet, hon hade även ont och var helt rödflammig. Det blev undersökning och väntan på mammografi, ultraljud mm. Nu håller jag tummarna för att det inte ska vara något otäckt, men rädslan finns där då hennes mamma gick bort i denna otäcka sjukdom.

Jag måste även säga att änglarna som du gav dina barn fick mina tårar att rinna, jag såg verkligen symboliken med vilken ängel du gav till dina respektive barn.

Jag älskar och hatar att läsa din blogg!! Jag älskar den för att du väljer att dela med dig av allt du och din familj går igenom och att kärleken verkligen kommer igenom skämren till mig, jag hatar den för att jag har ont i magen varje gång jag är inne och läser, jag är livrädd att läsa att du har blivit sämre JAG VILL JU SÅ GÄRNA ATT DU SKA FÅ STANNA KVAR HOS DINA BARN OCH DIN UNDERBARA MAN...

Lite tankar och funderingar från lilla mig.
Varma Valborgskramar
Marina

Helene sa...

Många kramar till dig!!!! Din blogg här gjort att jag tar vara på varje frisk minut på ett annat sätt än förut!!! Kram

Sister Moonshine sa...

Jag umgås inte med någon som, precis som jag, är cancersjuk. Kan inte föreställa mig hur det är. Tror att det är värre att hantera vännens ohälsa än min egen. Du är stark som orkar trösta och stötta andra när du är sjuk själv.

Kram

/Åsa

Helena A, Halland sa...

Herregud vilken stark kvinna du är! Kikar in genom ditt "cyberfönster" varje dag! Blir rädd varje gång du inte varit "hemma" på några dagar! Förstår så väl att du inte alltid hinner/orkar! Min mormor dog i samma gräsliga/jävliga sjukdom som du. Jag pinades och led med henne och jag lider med dig fast jag inte känner dig.
Styrkekramar till dig och din familj!

Anonym sa...

Jag vill bara skicka en bamse varm kram till dig:)
Anwi75

Anonym sa...

Hittade din blogg förra sommaren och har sedan dess följt dig o din familj. Min äldsta son är jämngammal m Adam o eftersom E flyttade till Södertälje i höstas så har de efter att ha deltagit på en del läger tillsammans lärt känna varandra.Världen är bra liten ibland.Beundrar dig så mycket för din styrka o tänker på dig varje dag.Har sett dig ett par ggr IRL men inte vågat ta kontakt o efter varje gng förbannar jag mig själv. Vill ju bara önska dig allt gott som det bara går.Min yngsta son insjuknade i leukemi för några år sedan men är idag frisk vilket jag tackar för varje dag.Var rädd om dig o njut av livet så gott du kan.Tack också för allt du förmedlar i din blogg. Stor varm kram E i Oskarshamn

Anonym sa...

Läser din blogg och känner mig så ledsen för din skull. Önskar jag kunde skriva något som vore upplyftande för dig, men saknar ord. Du får en styrkekram istället och en önskan om en fin maj månad.

Unknown sa...

Hej Elisabeth. Jag blir så ledsen när jag läser om Pernilla. Ge henne en jättestor kram från mig. Från Tanja i Boden.

Anonym sa...

Jag älskar det där kortet på er, helt underbart, vilket gäng! Om man inte visste så skulle man aldrig kunnat ana att du och Pernilla är så sjuka...därför så svårt att förstå! KRAM Annika

Anonym sa...

Elisabeth... jag gråter när jag läser ditt inlägg om din vän. Min mamma somnade in i okt -11... hon påminner mycket om din väns situation.
Och det finaste man kan göra är nog precis som du gjorde.. att krypa upp intill i sängen och bara vara där.
Min mamma skrev oxå en blogg och jag går ofta tillbaka och läser den. Ett "fint" minne och avtryck från min älskade mamma.
Din tanke att ge dina barn varsin bok av din blogg.. UNDERBART och fint av dig!
Så nu sitter ännu ett bidrag inne på ditt PG till förmån för barnens böcker!!!
Och kramar... dom kan man inte ge för många av.. en underbar medicin!
Önskar dig en härlig vårdag och att den kan ge dig lite extra energi för det är du SÅ värd!
TACK för att du delar med dig!!!
DU ger MIG energi och inspiration och styrka i min roll som mamma!!!

KRAM/E

Anonym sa...

Underbara du! Kram //Diana

Anonym sa...

Hej Elisabeth ! Sänder dej & din familj kramizar från Gull i Skåne.

Anonym sa...

Ville bara skicka en kram <3 /Maria

annika sa...

Underbara du, ni är så fina på bilden och hur skulle man kunna tro att ni bär på en lieman som vill avsluta era liv alldeles för tidigt? Nej denna kamp är inte lätt att utkämpa och då är närhet superviktigt!

Många styrkekramar till er alla i denna kamp!

/annika

Sofia från Gurra sa...

Du är fantastiskt, helt underbar! Hemskt att din fina vän också har drabbats!! Jag är så orolig varje gång du inte skriver. Tror det har hänt nåt. Min mamma har drabbats av samma hemska sjukdom. Jag känner inga som är så starka som er. Förstår dIna pojkar, de måste vara livrädda att mista sin mamma, det är jag ofta. Känner med de, önskar jag kunde göra nåt! Många styrkekramar

Ingela sa...

Tack snälla att jag fick se den fina bilden! Har inte sett Pernilla på många år men vet genom hennes bror om hennes sjukdomssituation.Fina Pernilla så lik sig sen hon bodde i Ö-vik.Många kramar till er båda !

Anonym sa...

Jag har följt din blogg länge och fått mycket styrka och hopp av den. Jag har själv "bara" metastaser i skelettet och mår helt ok men när man läser om din vän Pernilla blir man så rädd för vad som ska hända. Men jag ska fortsätta inspireras av din blogg och ta vara på tiden här och nu. Jag hoppas även du och din vän får många fina dagar framöver. Kram Kristina