lördag 3 mars 2012

Frisk, sjuk, frisk, SJUK! SJUK! SJUK!

Det spelar ingen roll hur jag vrider och vänder på det men jag kommer alltid vara SJUK nu för tiden. Jag kommer aldrig mer att bli frisk och det gör mig så frustrerad och förbannad. Jag kommer aldrig mer ha den där vältränade kroppen eller vara den där populära aerobicinstruktören som sprider träningsglädje och pushar den där sista deltagaren som har det så trassligt med stegen, för att sedan känna en seger när man lyckas få någon annan att lyckas. Är ni med mig på vad jag dillar om?

Jag är så tacksam för att ni är så många som ser mig fortfarande som en inspiration och att många förstår mitt budskap med bloggen; TA VARA PÅ LIVET. Men det känns som jag har så mycket kvar att ge. Så mycket mer att ge. Jag var duktig på mitt jobb, jag älskade mitt jobb. De senaste åren har jag hållit karriären igång samtidigt som jag värnat om min familj och alltid satt dem främst men jag trodde verkligen på mig själv och jag tror jag hade kunnat gå ganska långt om jag bara fått lite mer tid. Barnen hade behövt bli lite större innan jag axlat nya större utmaningar inom arbetslivet. Men jag vet att jag är en bra ledare (vilket jag har fått bekräftat genom åren inom gruppträningen) och samordning är min specialitet (no kidding??? ni som har hängt med i familjen Ollas-Mattsson logistiken).
Det känns så snopet att mattan har dragis undan fötterna och att det skulle bli så här? Vem vill det? Blir så ledsen. När jag skriver detta nu fullkomligt sprutar tårarna. Alla svordomar jag kan kommer ut. (men vill inte skriva dem här. VARFÖR JAG??????????????????????????

Ena dagen fotomodell och andra dagen cancerpatient som kämpar för sitt liv...
Måste säga själv att SHIT vad snygg jag är på bilderna. Jessika, fotografen har verkligen sminkat mig "frisk". Vem kan se att det fullkomligt kryllar av tumörer och metastaser i den här kroppen???





Vilket konstigt liv man lever.
Det här är bilder som Jessika Jarl tog på mig och de större barnen i onsdags och sedan 2 dagar senare ligger jag åter i sjukhussängen med den ilande ismössan och huvudet värker till det domnar.
Moa tog en bild jag tänkte lägga upp här men vill inte förstöra den fina illusion ni nyligen fått. Verkligheten är inte lika fin. Ingen "lyxkvinna" direkt, ha ha ha. Man måste ha humor trots eländet.

Idag lördag har jag varit kortisonspeedad hela dagen och mått riktigt bra. Tror inte jag mått så här bra sedan någon dag i december faktiskt. Jag har inte mått illa, jag har haft aptit och framförallt har jag kunnat gå precis som en vanlig människa utan att det hugger och ömmar någonstans i ryggen. Har ej heller hostat eller snorat!

Behandlingen gick bra igår och jag hade sällskap av Moa Herngren som  håller på att skriva ett långt repotage om mig som kommer att komma i DN söndag till våren. Moa skrev tidigare en artikel om mig hösten 2009 för tidningen MAMA nummer 1, 2010. När vi nu åter har fått kontakt känns hon mer som en vän och jag litar på att det kommer att bli ett jättefint repotage.

Min kusin Annika från göteborg har varit här på blixtvisit från igår till idag. Jörgen och Isac är i Värmland och spelar hockeyturnering och han har både scorat och assisterat och blev igår matchens lirare. SÅ kul att även en bloggläsare noterat att det gått bra för Isac i Värmland!! Det är inte bara Adam. Lillebror Isac kommer hack i häl=)
I morgon hoppas jag hela familjen möts upp i Lindvallen enligt planerna och att vi får några dagar med riktig kvalitetstid och avkoppling från sjukdom. Vi kommer hem på torsdag igen och sedan är det nästa cellgiftsbehandling på fredag i nästa vecka och tillbaka till min verklighet.

Avbrott i inlägget; Hör resultatet av Schlagerfestivalen... Torsten Flink till final??? Vad händer i detta land? Nåja jag har inte varit så involverad och ska väl inte jag upp mig för detta. Låten är säkert bra men jag tycker Torsten verkar läskig. burrrrr. Vidare.

Jörgen har i alla fall ifrån Kristinehamn där han befinner sig startat upp ett plusgiro som fungerar från och med idag. Kontot heter "jag är Elisabeth" men står på Jörgen för att kontot ska kunna leva vidare den dag jag inte finns längre. Skulle jag startat det själv så skulle det stängas den dag jag dör och jag vill att kontot ska LEVA och i framtiden bli en minnesfond. Jobbigt att skriva om detta nu när jag är högst levande men det här är för att säkra trygghet för familjen och då främst barnen.
Pengarna ska i första hand gå till att kunna printa bloggen och göra till en bok/böcker till mina barn och föräldrar. Det lär bli en bok per år sedan 2009 när jag startade och det lär väl bli en kostsam historia. (får börja skriva lite kortare inlägg....=)
Överskott ska fördelas lika mellan Adam, Isac och Joel och placeras i fonder.
Då kontot står på Jörgen (enklaste sättet genom byråkratin) får vi göra en skriftlig överenskommelse samt jag får skriva i mitt testament hur jag vill att pengarna ska förvaltas.

Så alla ni som känner för att sätta in en slant på kontot; Feel free and make me happy!
Men vill eller kan man inte så är jag lika glad för det så länge ni fortsätter läsa min blogg och framförallt LEVA ERT LIV, och ta vara på det. LIVET GÅR INTE I REPRIS.

Jag brottas med livet, oavbrutet på jakt efter varje glädjeämne.
Letar ambitiöst efter svar och pressar ur också det smärtsamma.
Jag undersöker livet grundligt, FÅNGAR IN LIVET.
marita golden

68 kommentarer:

Niehoff sa...

Nä, livet går inte i repris, nästa gång lever man det på ett helt annat sätt!

Du är så vacker på bilderna!

Kram!

www.niehoffs.blogspot.com

Helén sa...

Hej!
Läser dit inlägg och skäms, mina tårar rinner också!! Jag har ju egentligen ingenting att gråta över. Du är en fantastisk kvinna och jag hoppas att jag åtminstone har hälften av din styrka. Vilka enormt fina bilder på dig och dina söner (och ett jättefint halsband du har på dig). Hoppas du får sköna dagar i Sälen och smärtfria.
Helén

Smått å Gott sa...

Ja, vad ska man säga. Är ännu en i raden som börjat läsa din blogg efter programmet i TV. Fina ord, känsliga ord men ack så viktiga ord. Du gör helt rätt som skriver av dig och som ger dina barn ett minne. Hoppas att ni får en jätte bra vistelse i Lindvallen. En stor kram till er alla. //Maria

Anonym sa...

Hej Elisabeth! Jag känner så väl igen mig i ditt inlägg idag, i ditt resomang om frisk/ sjuk och att mattan dragits undan. Det är så jäkla orättvis. Jag är ju i samma sits som dig och vetskapen om att jag inte kommer att bli frisk gör så ont. Jag precis som du gillar mitt liv, mitt jobb o familj och vill så oerhört gärna se mina pojkar(8 &13) växa upp. Det är en absurd livs situation. Ena stunden full fart med famile logistiken nästa stund sitter man där o får sitt cellgift. Kämpa på Elisabeth! Från det ena till det andra, man kan i dödsannons uppge fonden till sina barn som ett alternativ till cancerfond el dyl. om de önskar skänka pengar. Ett helt annat tips är att Lydiagården i sommar har en familjevecka för familjer där en förälder lever med kronisk cancer. Mer info på deras hemsida. Varm kram från Helena i Västervik<3 !

Anonym sa...

Oh vad jag känner med dig i ditt inlägg..... Jävla sjukdom!
Torsten Flink läskig tycker jag med, då va bananen roligare fast lite knäpp! O så har vi Ranelid... Suck!
Bra med girot, det lilla man kan göra vill man så gärna.
Nu hoppas jag på Sälenmys för hela familjen!
Kram kram o ännu mera kram
Lena

Anonym sa...

Jag hittar inte ord...
Livet ÄR inte rättvist. <- PUNKT!!!
Du är SÅ himla snygg på bilderna och du är snygg SÅ snygg utanpå - FAN oxå att röntgen säger något helt annat!!!!!!!!!!!
Dessutom är du en vis ödmjuk och klok mamma och kvinna. NÄ livet ÄR oberäkeligt, det gäller att ta tillvera de dagar vi får. (har förstått det sedan tidigare)
Elisabet Uppsala

Anonym sa...

Vilken fantastisk, klok och vacker kvinna du är! Önskar så att du fick var frisk och fortsätta leva i glädje med din underbara familj. Ha en skön resa till fjällen och kramar till dig och din familj!

Cicki

Anonym sa...

Tack till dig!!! Jag lever med en kronisk sjukdom som innebär att en del dagar är jobbiga medan andra är bra. MEN min sjukdom låter mig leva. Du har fått mig att inse att istället för att vara bitter över att jag är sjuk och gå och va rädd för de dåliga dagarna så ska jag leva och njuta av allt det fina jag har. Min man, mina barn, mitt jobb, tid, livet... Livet ÄR orättvist och jag tänker så enormt mkt på dig och kan inte ens föreställa mig de tankarna du brottas med fina Elisabeth!!! Men tack för att du öppnat mina ögon och hjälper mig att bli en gladare människa:))) du kommer alltid finnas i mina tankar och mitt hjärta som min "tankeguide"!!! Många långa kramar:)

Anonym sa...

Hej elisabet.

Härligt att du kämpar på!
Försök att lägga upp en insamling till fond för barnen här på din blogg. Så många som läser och om alla sätter in 50:- med mobilen så blir det en start.
Känner så starkt för dig. Varit i motsatt situation då min son blev svårt sjuk i canser Ewing sarkom, men där hade läkarna forskat fram en behandling som var djävulsk men hjälpte oss. Kan inte ta till mig riktigt att för att forska om denna hemska sjukdom måste man starta insamlingar på TV. Men pengar att sprida hej vilt i Eu det finns det resurser till.
Hoppas Ni får några riktigt fina dagar i Lindvallen. Du är vacker, du är stark. Din styrka som sjuk skulle alla behöva ha som är "friska". Tänker på dig ett antal gånger varje dag och är inne flera gånger per dag för att se om du orkat skriva.
Kramar till er alla i din fina familj

Jag är Elisabeth sa...

Jag hittar ingen fond där man kan lägga upp direkt med mobilen, som inte kräver en "riktig" organisation i bakgrunden. Därav på enklaste sätt är ett plusgirokonto startat.
Om någon vet hur man enkelt kan lägga upp att man smsar in ett belopp så maila mig gärna. Adress finns under min profil.
Jättetacksam för all hjälp och info jag kan få.
Elisabeth

Lisbeth sa...

Även om jag inte har din skitsjukdom, så känner jag så väldigt väl igen de där tankarna och känslorna om jobb ch sjukdom. Blev skadad i en trafikolycka för 20 år sedan, när jag var gravid med min numera två meter långe son. Att vi överlevde sågs som ett mirakel.
Försökte arbeta efteråt, men till sist blev det en pension som Försäkringskassan (!!) drev igenom. Idag inser jag ju att jag inte klarar ett arbete. Men det är tungt. Älskade mitt jobb, att hålla många saker i luften samtidigt, att tjata med folk, att aldrig veta vad dagen förde med sig. Nu är jag glad om jag kan gå ut med hundarna en kvart utan att behöva vila för att få ner smärtorna, att dammsuga är nästan roligt när jag kan göra det. Men bara nästan.. ;)
Men jag kommer förmodligen att leva i 50 år till, låt vara med svåra smärtor och tilltagande orörlighet. Och är djupt och innerligt tacksam för det.
Sörjer med dig, och hoppas-önskar-ber att din tid hos din familj och oss ska bli lång. Även om det naturligtvis inte är någon tröst så sätter du djupa spår i våra hjärtan och du kommer att ge alla runtomkring mycket, länge.
Gråt är bra. Tror inte det är bra att tvinga den kvar inuti. Ut med skiten, och använd krafterna du får till att må så bra du någonsin kan.
Jag babblar en massa, men det är så mycket jag skulle vilja säga, önskar att jag kunde stödja eller rent av trolla bort skiten.

Skickar stora, varma kramar

Lisbeth

Anonym sa...

Nej - jag tror inte heller det går att få kalla det för fond om man ska enkelt kunna SMSa ni pengar. Vi försökte också starta något sånt när vår pappa var sjuk och döende... en sån fond KOSTAR att starta och det är FÖR mycket krav runt det för en privat person.

Men nu finns det ju ett konto!!! För Elisabeths kära familj: Kom ihåg ER Elisabeth - Fru, mamma, dotter....... Det gör VI och hon ska hänga i ännu länge till!!!!!!!!!!

Mia sa...

Tack Elisabeth !

Du har fått mig att göra det man alltid borde göra ..leva i nuet.
Min man och jag passade på att åka på spa och sova över när våra änglar va upptagna med annat ...
Du har all rätt att vara arg och besviken över hur livet blivit men ... Du är framgångsrik och snygg!!!
Dina barn hade inte blivit det dom är om inte du hade varit en fantastisk mamma... det är nog det svåraste man kan göra i livet och det viktigaste...det känns bara inte svårt för dig för det kommer naturligt... du hjälper många att sortera sina tankar angående svåra frågor som liv,död och cancer... det är inte lätt , man måste vara talangfull i sitt skrivande för att lyckas med det.... Du är Elisabeth , en framgångsrik och vacker kvinna nu och för alltid !!
Kram Mia

Sanna sa...

Go´ kväll Elisabeth,
Läser ditt inlägg och minns även ett annat inlägg där du pratar om känslan över att mista sin kvinnlighet, inte känna sig vacker osv. Tro mig, jag vet precis hur det känns. Men jag kan bara säga att jag tycker du är otroligt vacker och vet du varför? Därför att förutom att du har ett vackert yttre utseende så har du ett otroligt vackert inre som lyser igenom.
Känns lite konstigt att läsa din blogg för genom den känns det som du ger mig livet. Jag vill gärna ge dig någonting tillbaka genom att föra över ett litet bidrag till "DU är Elisabeth".
Ha en härlig vistelse i fjällen med familjen.
Stora famnen/Susana Maria

Anonym sa...

Toppen med ett postgirokonto. Läser din blogg innan det är dags att sova och gråter med dig. Gråter för att livet är så orättvist, för att jag är frisk och för att jag skäms lite för det. Du ÄR otroligt vacker men jag förstår precis vad du menar. Du ser inte det vi ser, du ser allt det du inte är längre och det måste kännas skitjobbigt. Finns inga ord som kan trösta nog men vi ör många som känner med dig och din familj ochdet är tragiskt att någon annans olycka ska till för att man ska se sin egen lycka men det är en oerhört vacker gåva du ger alla som stöter på dig!! Hoppas ni får det bra i fjällen.

God natt!!

Ulrika

Anonym sa...

Hej Elisabeth, sitter uppe i natten, alldeles för sent. Som så många gånger de senaste två åren. Min älskade man gick bort i ALS. Jag har varit inne här många gånger och för att läsa/se/höra hur ni har det. Det är jobbigt o lessamt men nödvändigt för mig. Vetskapen att man inte är ensam om att drabbas av "nåt som slår undan benen" är inte ngn tröst men nödvändigt för att man inte ska gå under själv. Tror jag. Kan så väl känna igen mig i när du beskriver din man och att han vill "blunda" för ert liv och med allvarlig obotlig sjukdom. Så kände jag mig också när min man sa att han skulle dö... Jag kunde el ville inte ta in det, ville inte prata om det. Men han ville nog det. Men hur skulle jag kunna göra det när jag visste att jag inte skulle kunna leva utan honom...Två år har gått och jag och våra döttrar lever ju vidare och vårdar vårt minne av vår älskade man/pappa. Vi har hittat vårt eget sätt. Han egenhändigt tillverkade "komod" har blivit vår plats med honom. Där har vi alltid en ljuslykta tänd när vi är hemma och alltid en fin liten blomma. På det sättet finns han alltid med oss och vet du jag vet att han vet det. Jag vet och har fått flera bevis på att han kan se oss och hur vi har det. Det händer lite saker hemma men jag blir aldrig rädd utan vet att han vill visa att han finns här hos oss. Ibland kan det dröja flera veckor ibland oftare. Men jag vet att ngt fortsätter att leva fast man är borta och det känns som en tröst och trygghet för mig. Så förklara du för dina barn och man, att DU kommer att finnas där för dom. Dom kan inte se dig men dom kan känna din närvaro. Hoppas så att du genom mina rader (som blev många....)ändå kan finna en liiiiiten tröst över att du kommer att finnas där...Allt gott till dig och din familj. Kram i natten.

Anonym sa...

Du är tok snygg & jätte vacker!

Hoppas ni får underbara dagari fjällen!

Heja vad bra med plusgiro :)
Har lagt in en symbolisk summa 88 kr för att 8 äg evighetstecknet. Kommer lägga fler ggr! :)


Kram

Hockeymorsan från norr

Anonym sa...

Hejsan!
Du ser verkligen ut som en modell på bilderna... Så Vacker... Tänker på dej & din familj varje dag... Jag har mått & mår inge vidare... Men Tack vare dej så finns orden " Lev Livet Nu " i mina tankar dagligen... Du ger mig styrka... Önskar att jag kunde ge dej det oxå... Många Varma Kramar // Kirstie

Madde sa...

Du är en underbar Kvinna Elisabeth! Jag är också en sån läsare som hittat din blogg efter "Sofias Änglar" och läst hela din blogg. Du är en otroligt duktig skribent! Du kommer aldrig glömas bort, av verken dina nära eller av oss här i bloggträsket!

Kram!

Tina sa...

Jättefina bilder! Jag vet fortfarande inte vad jag ska skriva...Skickar massor av kramar och STYRKA!

Anonym sa...

Den där känsla känner jag igen, varför jag? varför nu? och inte kunna vara den man vill vara, tränat fit. allt de där och orken, ska inte taka om den att orka som man gjrd förr?? nu har jag inte så allvarlig som du har... men de nog jobbigt ha denna med, den syns inte den sägs vara en "lathets" sjukdom. Men de nog jobbig. du verkligen tuff, och inspirerand, de som du säger ta vara på tiden man har tillsammans, låt en sörja dem dåliga, och ta vara på dem bra.
du härlig person! glöm aldrig de! man gör sitt strå till stacken, man gör d ebästa man kan, mer kan man inte göra./Dessan

Beatrice sa...

Men så underbart snygg du är på bilderna , ang schlagern håller jag absolut med dig läskig / obehaglig typ ha ha

Låter bra med minnes fond

//kramar
Beatrice

Lina Östberg sa...

Du är en sån fantastisk underbar människa. Din historia berörde mig på så många sett. Jag följer bara en blogg och det är din. Jag gråter ofta och beundrar din styrka och kärlek till din familj. Det är vackert. Jag hejar på dig.
Vi pratar om dig på jobbet och vi följer din historia och den har påverkat alla där. Bara på ett positivt sätt.
Jag följer din blogg med rädsla att varje gång jag öppnar så har något hänt.Jag hejjjjar på dig!!
Du är min idol!! Du är såå vacker och stark!!

Anonym sa...

hej! tycker d e en stålande ide att du ska efterlämnar dej bloggen i bok form.... en liten ide som ja vet att ja gärna skulle lägga pengar på e prat me nåt förlag o se om dme vill trycka upp ett x antal böcker o sälja sen o pengarna skänks till ex cancer forskningen el liknande... ja skulle då gära köpa o ha denna bok hema i hyllan.... hade önskat min kompis hade gjort d samma under hannes sjukdoms tid....<3 kram <3

Emelie sa...

Elisabeth!
Jag har läst här i drygt 1,5 år nu. Du berör mig så djupt. Idag tyckte jag det var dags att skriva en liten hälsning till dig. För du fick mig att gråta - det är inte ofta jag gråter när jag läser något. Jag sänder alla de goda tankar jag har till dig och önskar att jag hade haft en aerobics instruktör som hjälpte till med stegen sådär som du beskriver - då kanske jag också hade vågat prova aerobics fler gånger. Koordinationsförmågan är väl sådär i mitt liv.

Ta hand om dig - varmaste kramar.

Mia sa...

Det vi har är här och nu " sen " vet vi inget om . Din inspiration ger styrka :) Tack för att du lär oss leva som man ska , ta vara på nuet och varandra ! Många kramar till dig Elisabeth :)

Anna sa...

Du vackra starka kvinna :) Mina egna sjukdommar känns helt plötsligt så små trots att jag också har en tumör men godartad!

Kämpa på

Hälsningar Anna

Anonym sa...

Bilderna på dig är oerhört vackra! Jag hoppas för din och alla andra cancersjukas skull att forskarna lyckas finna en medicin som åtminstone totalt stoppar upp tumörers framfart i kroppen.

Önskar dig en skön söndag med nära och kära!

Anonym sa...

Så, en av mina "räkningar" denna månad var ditt Plusgirokonto :)

Hoppas det tickar på nu.

//jakten på en mjuk virkad sjal är veckans projekt.
Kram Anna i S-vall

Maud sa...

Härligt att kontot kommit igång!! Det kommer säkert att ramla in några kronor lite då och då.
(PS Jag är rädd för Torsten Flink!!)
KRAAAAM

Nea sa...

Önskar att det ska ske ett mirakel. Men livet verkar inte ha några planer på att något sådant ska ske. Du är en ängel, så kanske är det så att himlen vill ha sin ängel tillbaka... Tänker på dig när det känns som att inget ha någon mening, eller när det blir för mycket. Du och många andra i liknande situationer har gjort att jag har börjat värdera själva livet högre. Oavsett hur jobbigt jag har det just för den stunden, så vet jag ju att allt någongång kommer bli bra. Så är det bara. Utan den tanken hade jag inte klarat av livet.

Jag hoppas och önskar att du i alla fall kan få känna dig frisk. Även om cancern härjar på insidan. Skickar en stor kram till dig och din familj. Kämpa på!

Styrkekramar från en 16-årig tjej i Mölndal<3

Johanna Åbrink sa...

Vackra du!!!

Varje kväll sänder jag dig mina tankar genom stjärnorna.

Vill säga så mycket... Men ord räcker ju inte till för att ändra på allt.

Du inspirerar mig!!

Kärlek
Johanna

Anonym sa...

Åh Elisabeth, du är bara så grym, beundrar dig så mycket. Hoppas ni får underbara dagar i Säken. Kram Eva i Gbg

Åsa sa...

Jag läser din blogg varje dag, du är en underbar kvinna, vilken livsglädje du har. Kämpa på så gott det går, njut av livet och dina barn och man. Du är verkligen vacker på bilderna. Njut av dagarna i Sälen och skriva många långa blogginlägg till oss som följer dig.....

Anonym sa...

vackraste vackraste du..om du bara visste så mkt fint du förmedlat till oss i cybern.Du har även lärt oss mkt genom din resa..att vi ska ta vara på vårt liv och våra kära. Allt du skriver går rakt in i hjärtat!<3 du är betydelsefull för många människor.All styrka till dig.Kram.Erika

Anonym sa...

Vilka fantastiskt fina bilder på dig och dina pojkar.
Njut av den friska fjäll luften och det underbara lugnet i naturen där uppe och tänk bara FRISK, FRISK, FRISK... du ska vara med länge än! Basta!

Varma energi kramar <3 <3
Carina

Susanne Keskitalo sa...

F-n vad livet är orättvist och tårarna rinner när jag läser din blogg som jag följt sen 2010 .
Jag beundrar din styrka i detta läge som du befinner dig och jag kan bara försöka förstå din maktlöshet när cancern "käkar" på din kropp. Men kämpa på så länge du kan och hoppas att du och din underbara familj får en fin vår tillsammans och jag kommer skänka ett belopp til din fond så att dina underbara grabbar får sina böcker. Så Kramar i massor från Sussi i Luleå

AymaMoron sa...

Jag jobbar som sjuksköterska och din blogg är så värdefull för mig för att förstå vad en patient med cancer går igenom. Jag ger All min styrka till dig och din familj och det glädjer mig enormt att du då och då får ha en dag då du känner dig frisk. Det måste vara värdefullt!

Stor kram från Maria

Ps, jag skulle älska att ha dig som aerobicinstruktör!

Anonym sa...

jag är 16 år och mitt liv har knappt börjat men jag känner redan att du har inspirerat mig med allt man kan bli inspirerad av..tänker på dig och din familj!
så vacker,skulle göra allt för att få dig frisk!
styrke kramar till hela familjen!

Anonym sa...

Fina Elisabeth, tänker på dig varje dag. Hoppas dagarna med familjen är många, många!

Kram från Birthe i Malmö

Marie sa...

Wow, ett sånt kanon foto på dej! Du är verkligen vacker på alla sätt och vis :)

Jag försöker ta dina ord till mej. Att leva i nuet och ta vara på det vi har. Bloggade kort om det i går och länkade till din blogg.

Kram!

Karin Jönsson sa...

Åh fina Elisabeth "Bettan", det är så jag minns dig. Du, din mamma o jag var på samma träningsresa på Kreta 2010, då visste jag inte att du var sjuk. När jag såg Sofias Änglar föll det några tårar, har sen den dagen läst din blogg. Har kikat på bilderna från resan o minns när vi träna zumba i 30 gr. värme...som vi kämpa, att du sen blev sjuk o fick uppsöka sjukhuset, hade nog ingen en aning om. Stark att ni tog er igenom Samaria efter en sån pärs..minns att din mamma hade en rejäl träningsvärk i benen dagen efter hihi.
En stor kram till dig, Karin från Skåne.

Anonym sa...

Precis som Hockeymorsan från norr väljer jag 88 för evighet och jag har lagt in som månadsöverföring så det ska komma in en liten slant varje månad. Hoppas att de bidrag ni får kan sätta lite guldkant och vara till lite glädje för er. Kram Maria

Anonym sa...

Jättebra med fonden!! Marie

Taina sa...

Jag kan inte skriva eller säga att jag vet vad du går igenom. För det gör jag inte. Men jag kan bara föreställa mig känslan. Att tårarna sprutar och att svordomarna kommer ut känns bara naturligt. Jag gråter med dig. Jag svär med dig. Förbannade sjukdom!

Du tycks, i de flesta stunder, ändå ta vara på den tid du har på ett helt underbart sätt. När jag läser din blogg så inser jag att jag måste fånga dagen lite mer. Inte planera så himla långt fram hela tiden.

Kortisonspeedad eller ej, skönt att du får känna dig "bra" ett tag i alla fall. Också glad för att behandlingen gick bra och nu hoppas jag att den tar bort så många monster som möjligt och ger dig mer tid.

Har en bekant här, som fick lungcancer för ett år sedan. Han fick 3 månader, men mirakel på mirakel har hänt och han finns kvar. Han har gjort en triathlon till och med under det senaste året. So jag skrivit tidigare så är sjukförsäkringar SÅ viktiga här i USA och han hade, precis före han visste om sin cancer, blivit av med jobbet. Och därmed sin försäkring. Till en början skulle han inte ha råd med sin behandling, men tack vare alla välgörenhetsevenemang som ordnats för honom, så har de lyckats skrapa ihop pengar till behandling. Den är alltså inte lika given här i USA som i Sverige. Han har tre barn och de är under 6 år.

Vackra Elisabeth, hoppas ni får det bra i veckan!

Kram från Taina CT, USA

Aina sa...

Så bra med plusgirokontot! Jag hoppas att ni nu sussar gott i Sälen allihopa och får njuta av sköna dagar tillsammans. Underbart att höra att du mådde bra, sen spelar det väl ingen roll om du är kortisonspeedad! :o) Måste vara en underbar känsla
av lättnad eftersom du oftast har mycket ont. Jag beundrar ditt mod och din styrka och din berättelse ger verkligen ett bättre perspektiv på vad man själv brukar "gnälla" om - varmt tack för att du delar med dig! Du är en underbar förebild Elisabeth. Jag gråter med dig när du förbannar ödet, kära människa! Men låt det komma ut, det är så nödvändigt för att du sen ska orka skratta och le ett slag igen. Bless you! Aina

Åsa E sa...

Kanon fina bilder! Jag är så ledsen för dig och Jörgens skull och givetvis barnen! Försöker verkligen tänka att leva här och nu hela tiden, men jag tror du är bäst på det! Fortsätt kämpa, hoppas vi ses på byn!

Kram Åsa Engström

Vi sa...

Blir så arg, ledsen och sjukt frustrerad över din situation!! Jag kan inte låta bli att läsa din blogg, men det värker i hela kroppen länge efter varje gång jag gjort det.. Jag måste låtsas att det är en bok jag läser, något som du "hittar på" för så här ska inte livet vara!! Fick jag tre önskningar i mitt liv skulle en av dom garanterat vara att du skulle få bli frisk!! du har berört mitt hjärta och varje dag från att jag började läsa bloggen så njuter jag mycket mer av min 15 månaders trotsiga son och mina 2 bonusbarn! Jag har så mycket mer överseende och tar fler saker med en klackspark! Tack underbara människa!

annika sa...

Vacker, vackrare, vackrast det är du det!

Jag har också fått lämna mitt arbete pga olyckor och sjukdom. Det är en sorg att inte längre få vara delaktig i en arbetsgemenskap. Hade jag inte min familj och framför allt barnen, så vete katten vart jag tagit vägen, nu när det här landet (Sverige) har blivit så kallt mot oss som är medlemmar i "ohälsotalet". De nära och kära är det viktigaste som finns i livet!
Med humor, kärlek & vilja kommer man lite längre!

Ett tips på bokförlag som tar emot verklighetsskildringar är Sellin i S-holm, fast det är bara ett förslag som jag själv fått, så jag vet inte mycket mer. Sök annars fondmedel för eget tryck.

Ha en skön snösemester och smärtan kan åka iväg på en egen semester låååångt bort!

Kramar!
/annika

Anonym sa...

Hej vännen,
Hoppas att ni får några riktigt mysiga dagar i Lindvallen.Härligt att du känner dig bättre, hoppas det kan hålla i sig ett tag. Bildera när kanonfina! Bra idé med konto. Vi ses nästa vecka!
Kramen Tina L

Anonym sa...

Njuuuuut av fjällenluften för att hämta kraft att fortsätta kämpa mot den hemska sjukdomen, för att få mer tid med din familj och alla oss som beundrar dig och följer din blogg.
Du är fantastisk!
Kramar Ulrica

Ingrid P sa...

Hej Elisabeth!
Höjdpunkten varje dag är att gå in på din blogg för att kika om du skrivit ngt nytt. Du skriver så himla bra hela tiden och du får en verkligen att tänka positivt. Tänker på att förra året just vid denna tidpunkt så hade jag fått min första cellgiftbehandling och var då jättespeedad av all kortison. Kommer ihåg att jag promenerade hem till mina föräldrar för att titta på Vasaloppet på TV:n, du kanske var ner och kikade på starten live när du ändå var i krokarna, hjälpte faktiskt till för 20 år sedan vid starten, (jösses vad åren går fort) jag gick då för tillfället en utbildning på AMU i Lindvallen, det var en riktig upplevelse att se ett sånt stort evenemang live...häftigt var det!
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att du har kunnat njuta av dina dagar i Sälen.
Nu kommer strax mina älskade barn hem från skolan och vi ska då packa för ännu en vecka som dom ska vara hos sin pappa, jag kommer att sakna dom otroligt mycket, men jag har lärt mig mycket av dig, som att jag tex ska njuta mer av den tiden man har...och tänka positivt, dom kommer ju tillbaka om en vecka igen och att tiden går fort.
Ta nu hand om dig och din otroligt vackra familj. Ja just det...fotona du tog var jättefina och du är sååå vacker..
Många varma kramar Ingrid P från lilla Hedemora

Annuska sa...

Hej Elisabeth,
Kan säga att det inte är bara dig det sprutar tårar.
Jag blir så imponerad varje gång jag läser din blog.
Bilderna är jättesnygga och jag ska säkert lägga in pengar på konton för dina kära och nära ska absolut ha dagboken.

Kram,

Annuska

Alicia - Borrelia & Fobi sa...

Åh, jag älskar dina blogginlägg och kommer sakna dem stort den dagen det inte kommer nya inlägg. Vill bara säga det<3

Och wow vilken snygg fotomodell på bilderna! :D Du är så stark, så inspirerande och åh, jag önskar jag hade kunnat ge dig mer tid att få uppleva allt det där som du vill uppleva...

Hahahha vad rolig du är som gör en "paus" mitt i blogginlägget och byter ämne sådär xD

*skickar över massa styrkekramar* :)

Anonym sa...

Jag måste bara tala om att jag blev lite besviken när jag läste din blogg idag! Jag får väl ta den risken att jag får massor av arga kommentarer men.....! Jag tycker du är en strålande kvinna med stort mod ( det har jag skrivit förut ) Jag har alltid gråtit när jag läst din blogg men jag skulle ADRIG sätta in pengar på din fond!Det känns lite som om att, eftersom du e så sjuk så bara måste man sätta in en slant! Om inte annat så för att framstå i god dager för alla de som tycker synd om dig och skriver här! Ursäkta mig, men jag tror att din fina familj kommer att klara sig bra i alla lägen utan att få pengar från denna blogg. Men det är upp till var och en att göra precis som man vill! Jag tror vidare att det finns fler som tycker som jag, som kanske är sjuka själva eller har en nära anhörig som är det, men de vågar kanske inte skriva det här!? Jag önskar dig i a f all lycka och hoppas den bättring du känner sitter i LÄNGE!!! Kram!

Lisbeth sa...

Anonym..

Jag förstår vad du menar, men kan inte hålla med dig någonstans. Vet av erfarenhet hur tungt det kan vara att vara ensam med barn, utan ekonomisk hjälp. Och hur mycket det kostar att vara sjuk. Har man då dessutom ett handikappat barn, är det inte lättare.
Och inte känner jag mig tvingad eller mår dåligt för att jag inte kan ge pengar - är sjukpensionerad och har inte det utrymmet idag. Det är ju var och ens val oavsett vilka grunder och möjligheter man har.
Inte heller sätter man väl in pengar för att stå i god dager? För vem? Jag tror inte Elisabeth tycker sämre om sina följare för att man inte sätter in pengar på kontot..
Att skriva vem man är när man kommer med ganska hårda påståenden tycker jag dessutom hör till vanlig artighet och anständighet.
Tänker inte sätta igång något ordkrig här, det mår inte Elisabeth bättre av, men kände att det inte var rätt mot henne..
MVH
Lisbeth

Anonym sa...

Hej Jag förstår också vad "anonym" menar med sitt inlägg. Och jag håller med i stort.
Elisabet, Du skulle efter vad Du skrev, ta med reklam! Det är väl en jättebra grej!!! Gör det så ska Du se att det kommer in lite pengar.
Jätte lycka till!!!

Marie sa...

Skulle så gärna vilja byta plats med dig då jag längtar upp till min älskade ängla son som föddes 1989 och dog 2010 i Ewings Sarkom.
Kram!

Anonym sa...

Du är en fantastisk kvinna! Vilka fina bilder på dig och barnen.
Skickar över massor av styrkekramar till dig!Kramiz

Anonym sa...

Du är en inspiration!!! Du har verkligen en fin och mycket läsvärd blogg, glad över att du delar med dig av dina erfarenheter och tankar till oss som läser. Många styrkekramar till dig!

Anonym sa...

Hej Elisabeth. Jag tittar in på din blogg med jämna mellanrum efter din medverkan i tv. Jag beundrar dig för ditt mod och din styrka att orka göra det allra bästa av tiden du får tillsammans med din familj.

Jag tror att den minnesbank du skapar i och med denna blogg kommer vara ovärderlig för dina barn i framtiden. De kan se tillbaka på dina ord och tankar och känna hur mycket du älskar dem. De kan också minnas de glädjeämnen ni faktiskt har under denna tid, något jag tror är lätt att glömma för en närstående som maktlöst får se dig gå igenom detta.

Du har säkert redan tänkt på det, men jag vill bara nämna något en vän till en bekant gjorde som gick igenom något liknande det du gör. Hon skapade ett par speciella minnen till var och ett av sina barn som de skulle få vid några olika tillfällen, om hon själv inte skulle kunna vara närvarande. Det var till exempel när de tog studenten, gifte sig, fick barn, osv. Ett ytterligare minne skulle ges till barnen då de fyllde jämnt (30 tror jag). Det innehöll vad hon trodde att hennes barn skulle göra vid det laget (yrke, familj, osv) samt att hon berättade några av sina favoritepisoder från när barnen var små. Alla dessa hälsningar skulle hennes man förvara tills det var dags för barnen att få dem. Hon blandade videohälsningar med skrivna brev. Jag tyckte att det lät som något hennes barn verkligen kommer att värdesätta att få. Hon skrev däremot inte någon blogg som du gör, så känn absolut inte på grund av detta inlägg att du är tvungen att göra något ytterligare.

Jag hoppas att behandlingen ger dig en lång tid framöver att njuta tillsammans med din familj! Du är en stor inspirationskälla för många runtom i världen, så fortsätt kämpa!

Mvh
Petra

Anonym sa...

Vad ledsen man blir på vissa människor...Elisabeth bjuder in oss att dela hennes liv med allt vad det innebär och det är en stor gåva. Vad du, "anonym", tycker om fonden kan du ju behålla för dig själv istället för att såra. Det är ju upp till var och en om man vill skänka en slant eller inte och vi är ju flera läsare som önskat ett konto att kunna sätta in pengar på. Det är ju också fritt fram för den som vill att starta en egen blogg och en egen insamling om man känner för det...Jag har själv varit sjukskriven i nästan elva år men lever inte med vetskapen om att min tid håller på att rinna ut (även om livet inte alltid smeker mig medhårs). Att man med den vetskapen vill göra något för den familj man lämnar kvar tycker jag tyder på ett mycket stort hjärta och jag ger med glädje en slant till Elisabeth´s familj. Jag hoppas verkligen att du, Elisabeth, inte tar åt dig av dom vassa kommentarerna. DU är modig, enastående och otroligt omtänksam. Fortsätt vara den DU är och var stolt över dig själv och det liv DU skapat för och tillsammans med din familj. Massor med kramar /Maria

Annika sa...

Håller med Maria som skrev ett klockrent inlägg 22.34 ikväll. Instämmer till fullo! Kram Annika

Jag är Elisabeth sa...

Påminnelse till anonoym om det blivit något missförstånd;
Så alla ni som känner för att sätta in en slant på kontot; Feel free and make me happy!
Men vill eller kan man inte så är jag lika glad för det så länge ni fortsätter läsa min blogg och framförallt LEVA ERT LIV, och ta vara på det. LIVET GÅR INTE I REPRIS.
Jättekramen till er alla i natten.

Anonym sa...

Håller med anonym om att bloggen INTE skall användas till att "tigga" pengar i privat syfte! I så fall finns Cancerfonden om man vill medverka till att bekämpa den j-vla sjukdomen! Då hjälper man alla som drabbats och i framtiden kommer att drabbas av cancer.

Anonym sa...

Åter igen en feg person som skriver som anonym och är elak:((( Tigga pengar??? Tycker du verkligen att det ska tolkas så??? Det ena utesluter inte det andra...självklart kan man stödja både forskningen och hjälpa till så att Elisabeths pojkar får sina böcker. Sluta läsa om du inte gillar bloggen och låt oss som uppskattar att Elisabeth vill dela sitt livsöde med oss få göra det och visa vår tacksamhet på de sätt vi vill, med ord, gåvor eller på annat sätt. Jag har i alla fall ALDRIG känt mig tvungen att skänka något, utan gör det om jag känner för det. Jag känner däremot en stor ödmjukhet inför Elisabeth och henns stora hjärta. Stora kramar till dig Elisabeth och hela din familj. Hoppas ni har de underbart i fjällen:) Kram Maria i Skåne

Anonym sa...

Att kalla sej "Maria i Skåne" är tämligen anonymt också eller...?? Dessutom hetsar du upp dej i onödan! Jag hyser det största medlidandet med E och hennes familj! Tycker att du är en modig och vacker kvinna Elisabeth! Men jag står fast vid min synpunkt som jag lämnade i förra inlägget. Sedan kan man ju alltid ifrågasätta mitt ordval. " Tigga" var väl inte så lyckat att använda, utan: "att be om pengar" är kanske lämpligare...

Anonym sa...

Kanske gör vi som går in och läser i bloggen fel (inklusive jag själv!) Vi ska enbart läsa Elisabeths inlägg och kommentera dem, inte kommentera varandras kommentarer.

/Elisabeth.