lördag 10 mars 2012

Bra dag, men när är det min tur att ..?

Det är med blandade känslor jag skriver detta inlägg.
Först så kände jag att det här kommer bli jättepositivt då jag har mått så bra idag. Återigen rider jag på kortisonet från behandlingen igår. (själva cellgifterna tar bara 6 minuter att få!!??)
Denna gång provade jag att hoppa över Ondasetronet ( extra illamående medicin). Än så långe när kortisonet verkar så har jag inte mått illa. Tvärtom har jag ökad aptit.
Igår kväll var jag helt ensam hemma och då gjorde jag mig en blåbärspaj och smockade i mig. Det blev lite rester och det tänkte jag mumsa i mig efter jag skrivit detta inlägg.

Adam kom hem igår vid 23 från sin hockeyträning och då hamnade vi framför någon dålig B komedi och kom inte i sång förrens 01. Man får liksom ta vara på den lilla tid man får med Adam, han tränar och har match i stort sett varje dag. Ibland kan de vara lediga en dag i veckan.
(Isac och Jörgen var i Motala på bandyturnering och Joel hos farmor och farfar.)
Även fast jag gick och la mig så sent så vaknade jag 07 i morse. Låg kvar i sängen till 9 men passade på att SMSa till kusin Annika i Göteborg och till Åsa som befinner sig i London. Kände mig helt plötsligt så ensam när inte familjen är hemma (Adam snarkandes förstås inlåst på sitt rum. Hans första egna rum som Sofias Änglar fixade. Så glad att slippa småbröderna.) och när jag inte träffat några av mina vänner på en vecka.
Bestämde mig för att bita ihop, hoppa i träningskläderna och satsa på mitt första Bodybalance pass på mycket, mycket länge. Jag smsa Mattias (som har passet) och kollade om han kunde fixa en gästbiljett.

På insidan av skåpsdörren i arbetsrummet sitter min hälsoplan för 2012;
Det var release av nya Bodyblancekoreografin! Det hade jag ingen aning om, missat 3 månader alltså....
Min teori är att så länge jag tränar ett balancepass i veckan och minst ett kundaliniyogapass så håller jag mina muskler, leder, skelettdelar och alla j-la tumörer på plats. Men så fort någonting "ruckar" på detta, exempelvis att jag blir sjuk eller massa läkarbesök för mig eller Joel kommer i vägen så brakar kroppen. Efter att ha varit förkyld, lunginflammation och 2 antibiotikakurer sedan julafton så var det kanske inte konstigt att ryggen pajjade för lite mer än två veckor sedan. Jag känner fortfarande av det och hade korsett på mig under passet idag. Jag modifierar många delar av passet men det fungerar bra efter att själv varit ledare i 20 år så finns många alternativa övningar i min "bank".

Det var härligt att vara på gymmet igen. Efter så sällskapade jag Emil, Mattias, Maria och Robin när de lunchade på kaveln. Har inte riktigt träffat grabbarna sedan jag var på gymmet sist så det var trevligt att skvallra av sig lite och umgås.
Var sedan och lunchade med Joel hos svärföräldrarna och Joel hade bakat goda bullar med farmor också. Vidare och storhandlade. Hemma 15.30 samtidigt som Maria rullade upp på uppfarten och hjälpte mig in med kassarna.
Solen sken och vi tog oss en långpromenad (5 km!! längsta på bra länge) runt Södersvedsbadet. Maria verkligen boostar mitt livskonto. En sådan underbar vän som verkligen säger till mig på skarpen när jag börjar sväva ut för mycket och tappa bort mig själv. Har så lätt att sätta alla runt om kring mig före mig själv på listan och då måste jag bli påmind och tänka på min hälsoplan och tänka på att LÄKA MIG SJÄLV först för att kunna ge av mig själv till andra.
En härlig promenad förlänger livet;

För två veckor sedan var jag orolig att min problem med gången var här för att stanna. Känns som jag tagit mig upp över vattenytan igen och är på väg att få upp händerna på bryggan. Hoppas nu ingen kommer och trampar på mina fingrar när jag är på väg tillbaka till lite bra levnadsstandard igen.

Har verkligen haft en bra dag och mått bra. Pricken över i'et var att Loreen vann melodifestivalen! Jag har inte sett alla deltävlingarna men vet att när jag hörde hennes låt i första omgången så sa jag att det här är vinnaren och hon om någon kan ta Sverige långt i den stora tävlingen.
För mig kanske det skulle passa med titeln "Jag reser mig igen" i en tid som denna...

MEN, nu till det mindre roliga är att melodifestivalen väcker massa jobbiga minnen. Alla de kvinnor som jag har följt på blogg och även haft kontakt med som har haft cancer har alla lämnat detta jordeliv. Många av dem var också väldigt intresserade av melodifestivalen och har somnat in någonstans i samband med festivalen. Strange?

Först var det Sabina våren 2009 (aerobic och yoga tjej med småbarn varav en dotter med speciella behov) Var även med i boken "Livet kan inte vänta". I och med denna bok kom jag i kontakt med Ulrica och vi träffades hösten 2009 och lunchade på stan. hon verkade så pigg men som sagt det syns inte på utsidan.
Ulrica älskade melodifestivalen och somnade in 17 februari 2010. Bara fyra dagar innan hon somnade för att inte vakna upp igen skrev hon ett mail till mig med många peppande ord och det kändes lite som ett "hej då" mail men jag förstod nog ändå inte riktigt att det var så nära. Kommer ihåg att hon gick och la sig på lördagkvällen innan melodifestivalen var klar och DÅ var det verkligen något fel. Underbara kvinna=(

En månad efter Ulrica så somnade Anna in. Anna som hade lilla Tilda. Annas man var med på Bröstcancergalan och pratade samma år om ni kommer ihåg?

För snart ett år sedan så var det Lindas tur. (3 barns mamman som vann Årets blogg 2010 och även blev Årets hjältemama samma år) Vi fick en speciell kontakt via bloggandet och våra sjukdomar gick som hand i hand hela tiden. Mitt spred sig till höfterna, sedan fick hon samma diagnos, jag strålades, hon strålades, vi gick på samma cellgifter etc. Men när hon snabbt blev sämre så intalade jag mig själv att våra sjukdomar INTE skulle följa samma väg utan jag avvek och har i alla fall fått ett år extra. Den fantastiska mamman somnade in 29 mars 2011.

Och nyligen förlorade Jenny i Umeå kampen vars blogg jag också följde till sista andetaget. Just nu följer jag ingen blogg slaviskt, tittar in någon gång då och då på någon medsysters men har valt att försöka leva livet och inte grotta ner mig för mycket i sjukdomen.

Sedan har vi min vän Anna som fick somna den 18 januari men ro efter begravningen 24 februari. Hon hade aldrig någon blogg utan vi följdes åt IRL.

När alla minnen kom fram nu ikväll var jag tvungen att gå tillbaka och läsa på lite gamla inlägg. Tänka att jag jobbade nästan hela 2010 mellan alla läkarbesök och behandlingar? Hittade även 28 mars 2010 att jag spelade föräldrahockeymatch på hovet i DIF tröja!! Då visste jag inte att Adam senare skulle ikläda sig en sådan något år senare. Och att jag ställde mig på ett par skridskor med ett halvtrasigt skelett. (lite dumt kanske?) men det var kul och Isac var glad att jag var med.

Var också inne och kollade på ett inlägg från 23 april 2009 när jag precis börjat blogga där jag skriver "hur sjuk är jag egentligen?". Där är det bilder på mig precis innan jag blev sjuk och sedan bild utan och med peruk.
Många tankar dyker upp. När är det min tur? Klarar jag mig till melodifestivalen 2013? Hur kommer det sig att alla har dött i början av året?

35 kommentarer:

Maria - just another ordinary day sa...

Vilket starkt och fint inlägg Elisabeth. Följde också Linda ett litet tag och även en annan kvinna på annan portal som jag haft lite kontakt med, som avled samma år.
Jag tror och hoppas du får stanna med oss en bra stund till. Du har sådan kämparglöd i dig! Kram och hoppas den där blåbärspajen smakar gott ikväll!:) /Maria.

Annika sa...

Du ställer frågan ingen kan svara på, du ställer den rakt och vad hjälplösa vi andra är som inget kan göra. Önskar att du får många goa kramar när du ställer den, frågan. Dina blogginlägg berör. Kram Annika

Anonym sa...

Å fina fina du vad sorgligt livet är..
Bamsekram till dig som kämpar på så in i .. Jag hoppas du får uppleva många många fina stunder till med din fina familj!
Stina

Sofia sa...

Å lilla gumman!! Vilket rörande inlägg. Jag lider med dig och önskar jag kunde trolla dig frisk! Jag önskar och hoppas att du lever så länge det bara går!! Du är en kämpe!!!

Anonym sa...

Kära Elisabeth....jag satt själv ikväll(U:s pappa gick ju bort hastigt i Midsommras) och tänkte precis detsamma, U var ju såå förtjust i Melodifestivalen, det dyker upp minnen HELA tiden, imorgon är det 2 år sedan vi tog ett sista farväl...(tiden går så fort)hon vilar nu bredvid sin pappa och jag är där nästan dagligen...förstår fortfarande inte riktigt....det är så bedrövligt med denna SKITSJKUKDOM (förlåt ordvalet)....Jag följer Dig på bloggen och gläds åt Ditt(trots sjukdomen) händelserika liv tillsammans med Din fina familj, önskar av hela mitt hjärta att Ni har många fina dagar framför Er...och måste erkänna att jag även ler ibland för Er "lillkille" är ju ett riktigt litet charmtroll full av humor..Önskar Dig allt gott // Ulla (U:s mamma)

Anonym sa...

OJ - här var det minsann rakt på sak.. När är det min tur??
Jag vet inte hur det är rent statistiskt/fakta mässigt. MEN - Jag har jobbat i vården i många år och har alltid haft en känsla av att fler dör mellan nyår och midsommar än mellan midsommar och nyår om man så säger.. men?? hos mig är det en känsla bara.. Tungt med mörka vintern, lättare att ge upp kanske?!? Det måste vara tungt för dig att känna att det är ju bara jag kvar nu av *oss* cancersjuka! Jag har följt och följer några av de bloggar du nämde, så fina tjejer!! Jenny och nu Lars t.ex...
Jag är så imponerad att ni orkar dela med er!! Livet får ett helt annat perspektiv när man läser hur ni har det med alla era tankar i er situation - mitt i livet.
Det är som frisk allt för lätt att fastna i vardagligt energitjuv gnäll i stället för att ta tillvara livet!!!
Jag önskar att du får många glada dagar, även om dina sjuka "systrar" gått vidare till nästa steg! När det är din tur vet ingen!! men jag hoppas att det dröjer länge så du får många fina år til med din familj.
/B-1an - Uppsala

Anna-Carin sa...

Inga ord. Men en kram och massor med ROOOSA kramar!
Anna-Carin

Anonym sa...

Måste bara korrigera det du skriver om Jenny - hon var inte från Umeå utan från Skellefteå

Anonym sa...

Åh, nu missade jag dig igen på gymmet! Jag var på Bodypump och Sh´bam i går.

Och förresten, alla dör inte i början av året. Min Johan (Ratty) dog i november 2010.

Klart att du kommer kolla Mello 2013!!!

Stor Kram
Nina

Susanne sa...

Hej Elisabeth!
Vill du ha en blogg att läsa som skrivs av 2 fina tjejer? De är mina elever och jag har massor av superlativ att säga om dem! Fantastiska tjejer! De går på Skanskvarnsskolan och har CP som din son. De vill ha lite fler läsare...
http://tyrfina.blogg.se/
Kram

Johanna sa...

Hej Elisabeth! Jag har följt din Blogg ett tag nu men detta a mitt första inlägg. Du är så stark och en förebild för så många!! Jag önskar dig allt gott och hoppas av hela mitt hjärta att du har många fina år kvar med din familj!

Anonym sa...

Du berör verkligen. Kram.

Jeanette Danielsen sa...

Önskar dig många måbra dagar och nästa mello sitter du där och hejar på din favorit igen!!

Malin Mamma Till 2 sa...

Jag måste tacka dig för en underbar blogg. Jag kan inte göra dig frisk men du ska veta att du borde ta vara på den tiden du har med din familj och vänner.. Tänk inte "när är det min tur" Min kära svärfar somnade in i november i cancer han fick 1 år att leva han levde i 6 år så njut av tiden du får jag vet att det är svårt att inte ha tanken när man ska somna in absolut. Men försök för dig, din familj och dina vänner <3
Kram på dig

Malin Mamma Till 2 sa...

Jag måste tacka dig för en underbar blogg. Jag kan inte göra dig frisk men du ska veta att du borde ta vara på den tiden du har med din familj och vänner.. Tänk inte "när är det min tur" Min kära svärfar somnade in i november i cancer han fick 1 år att leva han levde i 6 år så njut av tiden du får jag vet att det är svårt att inte ha tanken när man ska somna in absolut. Men försök för dig, din familj och dina vänner <3
Kram på dig

Sanna sa...

Finaste Elisabeth,

Det här är vad jag tror att DU skulle säga om jag uttryckt den svåratse fråga man kan ställa sig här i livet.

"Du LEVER här och nu. Ingenting annat är viktigare"

Och egentligen så är det det du säger varje dag i din blogg ...... med STORA BOKSTÄVER (syftet med din blogg)

Kramar från Sanna

Anonym sa...

Hej Elisabeth!

Jag har ju läst din blogg ett tag nu och förundras över vilken stark kvinna, maka och mor du är.Du har ju följt Jennys blogg även det en stark kvinna som nu fått ro. Har du upptäckt hennes man Lars blogg-
resten av livet? Oerhört starkt skriven kan nog hjälpa flera män i framtiden. Rekommenderar den.
Massor av kramar till dig och de dina

Anonym sa...

hej du tappra,jag hoppas du få må bra-länge till,hur länge som helst:)). Vara igång.kämpa, men vila viktigt,som du vet,TRO att det du gör fungerar! Men tapper,måste du ej ens för dig själv känna,om du nu inte gör det alltid.näe va?Och nu maila,jag dig igen,vart lite konfundrad,du skrev om Flink,som person,jag tycker (nästan)alla har rätt att göra,vad de vill,utan personligt bli påhoppad,som F,tex.Han har oxå kämpat,för sitt liv,fast på sitt sätt,han är en snäll person,å har sina flickor mm.(ja vet)Och han reser sig igen, som du nu skrev,alla gör på sitt sätt.Detta va en parantes,bara.Jag har själv, som anhörig,till ex.make,hjälp,stöttat honom,fruktansvärt hemskt jobbigt,men jag vill hjälpa,nu har han op,bort struphuvudet,sträln hjälpte inte,nu få han försöka leva med ventil.Jag själv,har en svår ryggsjukdom,kan bara gå några steg,alltid värk osv.Men vad driver mäniskan? Ja du vet,tycker du på något sätt,hjälper oss oxå! Tack!Och hoppas du får må bra,o hoppas du kan gå, träna lite, som du skrev,alla kramar om å till dig/er:) fr kicki i fina Småland

Anonym sa...

Jag hoppas du får leva länge till å finnas för dina barn,dina barn kan vara stolta över den underbara mamma som du är trots att du är jätte sjuk så finns du alltid där för dem!! Tänker på dig å hoppas att du får leva länge till i många år,kämpa på å glöm inte bort dig själv..massa styrkekramar till dig å din familj

Clara sa...

Tårarna kommer i ögonen när jag läser dina inlägg :) du är verkligen en stark och härlig människa som kommer komma långt :) tillsammans med din man och dina underbara barn så kommer du fixa detta galant :)

Ha en bra dag! Kämpa på!

Anonym sa...

Försök att inte tänka så! Lev i nuet, ta vara på de värdefulla stunderna med dina nära och kära, tanka trygghet och värme hos dom. Dina inlägg berör mig så starkt, tårarna rinner nerför mina kinder. Ta hand om dig och de dina! <3
Styrkekramar i massor från Josefin

Taina sa...

Tuff fråga. Jag tycker i alla fall att det är härligt att du har mått "bra" ett tag nu. Kunna gå på Bodybalance och njuta även om det får bli några anpassade övningar. Var Body Balance instruktör för många, många år sedan när jag bodde i Sverige.

Stor kram från Taina i CT, USA

Alicia - Borrelia & Fobi sa...

Åh, ja, förstår att det väcker mycket tankar med melodifestivalen med tanke på det du berättar. Ja, strange är det, att det verkar som om folk som dör i cancer mest dör i början av våren... min morbror somnade in för exakt ett år och två dagar sedan. Han lämnade efter sig tre småbarn, 2-10 år. Det är hemskt hemskt hemskt, jag saknar honom så!!! Särskilt nu, den här tiden på året... då tänker man liksom tillbaka. Undra varför det är så speciellt med "nu har det gått exakt ett år"? Men ja, då tänker man extra mycket, minns precis den dagen...

Starkt av dig att du var och jobbade mellan behandlingarna och allt, wow. Och spelade hockeymatch haha ;) härligt. Men åh, jag hoppas innerligt att du får vara med om melodifestivalen 2013, det är vi nog måånga som gör. Du är en riktig fighter.
BAMSEKRAM och tack igen för din härliga blogg.

Anonym sa...

Jag vill bara skicka en stor styrkekram och säga att jag beundrar dig verkligen vilken trygghet och värme du utstrålar kämpa på många kramar Maria

Helen sa...

Kan bara skicka en kram till dej...din blogg berör verkligen, det är mer än en gång jag har läst som tårarna kommer....vi hoppas på lång tid än...kram från södra Sverige

Anonym sa...

Jag har följt din blogg sedan jag såg Sofias änglar. Din fantastiska utstrålning, kämparanda och omtanke om din fina familj har gripit tag i mig.
Jag är också en "hockeymamma" och vet vilket engagemang det innebär och då har jag förmånen att få vara frisk.
Jag önskar dig och din familj allt gott och att jag skall få läsa din blogg lääänge till.
Styrkekramar till dig!!!

MissLie - Fucked up sa...

Man kan inte låta bli att fälla en tår! Cancer är något jag verkligen HATAR. fast vem gillar det egentligen? Mina nära och kära som gått bort hade just cancer. som de dog av. :( jag mår dåligt pga detta. Men nu känner jag mig som frisk när jag läser ditt inlägg.
Det måste vara jobbigt att ha en son med cpskada samtidigt som du har obotlig cancer. :(
Du verkar inte bitter för det!
Du får mig att se dig som en modig och stark kvinna! som gör allt för sina nära och kära!
Jag säger bara, LYCKA TILL och fortsätt kämpa. :)
Hoppas du haft en bra helg!
Många styrkekramar!

Anonym sa...

En kram är en bra medicin, den överför energi, och ger ett känslomässigt lyft åt den kramade. Dubehöver fyra kramar om dagen för att överleva, åtta kramar om dagen som normal försörjning och tolv kramar om dagen för att växa....
Vetenskapen säger att en kram är ett sätt att kommunicera, för den att säga saker du ej kan finna ord för....
Och det bästa av allt är att:
Du kan knappast ge en kram utan att själv få en!
Jag skickar 1 000 000 000 kramar plus lite till till dig.

Anonym sa...

Hej Elisabeth, vilken fantastisk kvinna du är. Jag har följt din blogg efter att du och din familj var med i Sofias änglar. Jag gillar det programmet för det kan skaka om ens vardag. När du skrev om Jenny började jag läsa lite i hennes blogg och visste du att hennes man nu skriver en egen blogg om livet efter Jenny. Han skriver jättebra. Jag förlorade själv min mamma för en vecka sedan, inte till cancer men hon hade ett dåligt hjärta och som hon själv sa: -Jag har haft ett bra liv, hon blev nästan 87 år.
Styrkekramar till dig och din familj /Elli

annika sa...

Fina älskade Elisabeth!
Tillit, det är dags när det är dags. När mamma låg på dödsbädden och hon visste att det snart var slut, så frågade hon sin läkare -när tror du att jag dör? Bredvid stod sjukhusprästen och läkaren svarade -det får du fråga Britta om, för hon har bättre kontakt med Gud än mig :))
Så, tillit kära du, det enda vi vet är att vi föds och att vi en dag dör, däremellan pågår livet!

Bamsekram till dig och din fina familj! /annika

Blåbärs och smultronstället sa...

Hej Elisabeth!
Jag beundrar dig att du ändå är så stark, kämpar på med familjeliv, träning och att skriva här:-)
Jag har skrivit till dig tidigare att jag fick bröstcancer -08 och genomgått många behandlingar.(Her2 positiv) Än så länge har jag inte fått tillbaks det...jag lärde känna en tjej på sminkkursen i Karlstad när vi fick cellgifter hösten -08. Vi var lika "unga" och vi höll kontakten hela tiden. Låg bredvid varandra när vi fick behandling m.m Hon hade fått bröstcancer -04 första gången, också Her 2 positv, men fick då inte Heceptin. Nu -08 fick hon om det i skelettet samma vår som jag fick det första gången. 4:e januari-11 gick hon bort och jag saknar henne såå. Jag blir så berörd och påmind av din blogg, försöker följa den, men orkar inte alltid skriva ett inlägg. Min blogg startade jag -09, men jag ville försöka skriva om livet efter min sjukdom, så i början skrev jag inte att jag varit sjuk. Nu skriver jag om det emellanåt. Jag försöker fånga dagen och ta vara på livet, man kan aldrig veta hur livet ter sig i framtiden.
Känner igen en del tjejer du nämnde här ovan. Har boken om Sabina m.fl.
Ta hand om dig, du starka och fina tjej!
Kram Susanne

Anonym sa...

Delade ordspråket på min FB-sida, hoppas att du inte misstycker. Så sant!
Min mamma dog i cancer 12 januari 2009. Hon var envis och lurade döden 4 gånger bara under sista veckan hon var i livet. Jag tänkte att hon ville uppleva julen en sista gång, för människorna inom vården sa varje dag att hon överlever nog inte natten. Detta sa de i 10 veckor och jag var hos henne alla dagar utom en. Men med tanke på att hon dessutom led av Alzheimer så vet jag inte hur medveten hon var om julen...
Jag är inne på din blogg varje dag. Du får mig att ta vara på livet!
Tack Elisabeth!
Kramizar Camilla

Aina sa...

Go'a Elisabeth,
Jag läser som vanligt din blogg för det har blivit så angeläget att få veta hur det är med dig - du berör! Klart att såna tankar måste dyka upp då och då också - vore väl underligt annars. Men försök låta dem bli parenteser i ditt pågående LIV. För du är verkligen mycket LIV! Du har en härlig vilja som jag beundrar.
Jag önskar dig måååånga fler melodifestivaler!
Förresten så drack min bästa väninna (när hon hade bröstcancer för många år sedan) avkok på vetegräs och hon tappade inte håret. Dessutom åt hon bidrottinghonung och överraskade läkaren med att plötsligt ha bättre värden än hon hade innan sin första cellgiftsbehandling. Men ingen var intresserad av hur hon hade burit sig åt.....
Varför inte använda det bästa från "två" världar, tycker jag?
Men tillbaka till dig och din härliga familj! Önskar er kraft och ork och glädje!
Många styrkekramar och healingtankar, Aina

Anonym sa...

Du underbara, fantastiska kvinna! Jag slutar aldrig förundras över din livsgnista och din jäklaranamma-anda. Jag hoppas att du får många fler fantastiska dagar i ditt liv och att sjukdomen tar några steg tillbaka och låter dig njuta av livet ett bra tag till. Massor med kramar och kärlek till dig <3 /Maria

Louise sa...

Hej!
Har tänkt att skriva till dig ett tag men inte riktigt vetat hur jag skulle skriva och uttrycka mig. Jag ville bara ge dig en historia om mig och min familj, och kanske kan ge dig lite tips under vägen. Jag är sambo sedan snart 10 år med Anders och har 3 underbara barn, 2 av dem kommer inte från min mage utan är mina fina bonusbarn. Deras mamma dog för 13 år sedan i cancer. När jag kom in i deras liv så pratade vi mycket om Anita, fick förklara för min dåvarande 5-åring Rasmus om Gustav och Amandas mamma. Rasmus hade svårt att förstå att mammor kan dö. Jag tog hjälp av bröderna lejonhjärtas Nangiala och hur hon tog hand om min 5-årings kompis som också sorgligt nog gått bort i en hjärntumör. Blev en liten historia om hur de red på hästar m.m Detta fick mina två 5-åringar till att dra på munnen och acceptera det för stunden ( min bonuspojk Gustav är precis lika gammal som min Rasmus ). Nu till det som jag skulle vilja berätta, är precis som du säkert tänkt att göra är att Anita skrev brev till Gustav och Amanda som de läst då och då. Då saknaden varit stor efter mamma så kom jag på att vi fixar en "mamma" låda, där pappa Anders hjälpte till att plocka ut vissa saker och Amanda som hade mer minnen av mamma välja vissa saker som skulle ligga i den här speciella låda med minnen och lukter. Nu är barnen 13 år äldre och Gustav är numera 15 år och Amanda är 22 år, lådan finns kvar och kommer alltid att finnas då man vill ha en stund för sig själv. Jag ville bara delge ett tips om hur vi har hanterat en mamma Anita som gick bort i en alldeles för tidig ålder, men som ofta finns med i tankarna och genom att vi pratar om henne i olika händelser i livet. Många styrkekramar till dig och familjen. Hjärtat gråter för din situation och vill bara säga att du verkar vara en toppenmamma! Kram på dig och familjen