tisdag 27 december 2011

Och jag som kände mig så stark!?

Efter att ha varit på kanarieöarna som vilken frisk människa som helst och även vandrat i bergen så har jag känt mig jättestark. (Förutom min förkylning förstås)
Jag kände mig stark inför läkarbesöket idag där jag skulle få svar på min senaste datortomografi som jag gjorde innan resan. Jörgen och även Joel var med mig idag. Det känns viktigt att även Joel följer med ibland så han förstår att jag är sjuk.

Benen slogs undan för mig när jag fick reda på att resultatet av de senaste cellgifterna inte riktigt nådde upp till läkarnas förväntningar. Metastaserna i levern fortsätter att föröka sig, några gamla hade växt och några gamla hade minskat. Levern är det ställe som är känsligast. UTAN EN FUNGERANDE LEVER DÖR MAN.

Positivt var att knölen på halsen hade minskat från 17-10 mm och flera körtlar runt bröstbenen hade minskat. Skelettet stod stilla vilket också ses som positivt
En tumör i njuren hade även den minskat!?!? Jag hade ingen aning om att jag hade någon tumör i njuren??
Läkaren förklarade det som att de mäter på olika tumörer från gång till gång och att inte alla tumörer mäts när det är spritt i kroppen.
Det är väl så himla många antar jag! Har aldrig velat se några röntgenbilder.

Jag var lugn under besöket. Kände mig tom och uppgiven. Känns som jag inte kan påverka skiten som bor i min kropp. Önskar att jag kunde göra en ADRESSÄNDRING!

Efter läkarbesöket var jag och tog prover inför min cellgiftsbehandling som jag skulle ha på eftermiddagen. (Vi fortsätter med samma cellgift i två månader till och gör sedan en ny utvärdering.)
Proverna var bra vad gäller leverprover och blodstatus men ett crp togs också då min hosta sitter långt nere i bröstet. CRP var 26 och enligt behandlingspersonalen var det ok att få behandling då jag inte har feber och känner mig pigg i övrigt,  men min läkaren övervägde in i det sista och jag fick enbart min skelettmedicin Pamidronat. Cellgifter blir förhoppningsvis nästa tisdag igen.
Det känns inget bra att ha missat två tisdagar på raken. Förra veckan valde jag själv att avstå för att få åka utomlands med familjen men idag ville jag mer än gärna ha i mig giftet. Giftet som förhoppningsvis förlänger min livslängd lite.

Ikväll somnade Joel i min famn och jag ville aldrig släppa taget...

Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd. (Joh 12:24)

26 kommentarer:

Legoblomma sa...

Jag vill bara säga...ja vad sjutton kan man säga.
Hatar cancer över allt annat och det är fan inte rättvist

Stor varm kram till dig

Anonym sa...

Kontakta Are Thoresen i Norge, gör det snälla..... Googla namnet så hittar du hans telefonnummer og adress. Fantastiska resultat, jag lovar och inget hokus pokus alls.....

Angela sa...

Får tårar i ögonen när jag läser sista meningen...

Du är sååå stark !!!

Karre sa...

Vet inte vad jag ska säga...
Men under kan ske...
KRAMAR

Helene i Sumpan sa...

Följer din blogg, har väl egentligen inget gemensamt alls med dig, men just därför känns det viktigt att läsa. Jag får en inblick i både en vardag, med familjeliv, och en sjukdom jag själv inte har någon erfarenhet av.

Det som fick mig att skriva en liten kommentar idag var meningen om "adressändring", den fick mig faktiskt att le mitt i allt det tråkiga, och orättvisa, som händer dig just nu. Så länge det finns en gnutta humor kvar, så lever hoppet...tror jag!

Kämpa på!

Anna L sa...

Gå på känslan!
Jag blir glad av att ni haft det bra!
Kram

Åsa E sa...

Jag tycker att hela den här sjukdomen är skit!
Kan bara ge dig kramar från oss och önskar er ett gott nytt år! hoppas på under!

Kram Åsa & Leffe Engström

Anonym sa...

Jävla sjukdom. ALLT annat blir så obetydligt i jämförelse med det du går igenom. Det är så orättvist och hemskt. Jag känner att jag blir så arg på cancern. På att en människa så full av liv som du ska behöva drabbas av detta. Och så tänker jag på hur positiv och glad och livsbejakande du är. Det går inte ihop. Du är helt enkelt en mycket ovanlig och stark människa Elisabeth och jag beundrar dig så mycket. Önskar av hela mitt hjärta att jag kunde göra något för dig.
Maria E

Home is where the HEART is... sa...

Fina Elisabeth...tänker på dig!!! Kram

Anonym sa...

Varm kram från Elisabeth i Huddinge

Anonym sa...

Varm Kram till Dig från Ulla (U:S mamma)

Anonym sa...

kram till dig. från en mamma oxå...du rörde mitt hjärta när du skrev om när du kramade om joel och aldrig ville släppa taget..kram på dig

Anonym sa...

Eva o Kina

Zandra sa...

Det du skriver berör!
Finns egentligen inget att säga förutom ( ursäkta språket) jävla skit cancer!
Kram till dig.

Anonym sa...

Kramar om dej och hela din fina familj
Maggie

Anonym sa...

Bamsekram från södra Sverige....

Anonym sa...

<3

Anonym sa...

Hej!

Det finns bättre medicin mot skelettmetastaser än den du får, den bättre medicinen heter Zometa. Den är dyrare, men ny forskning pekar på att den kanske kan minska benägenheten att fler skelettmetastaser bildas.

Jag tycker att du är värd den bästa behandling som finns att få!! (Det är vi alla...)

Anonym sa...

Jag har läst din blogg ett tag men aldrig kommenterat. Först vill jag tacka för en blogg som berör och är precis så som jag vill att en blogg ska vara, egen och personlig! Nu har jag däremot en fråga. Var det du och Joel som jag såg passera förbi i trailern "Sofias änglar" på femman härom kvällen?

Med vänliga hälsningar
Angelica

Eva T sa...

Kraft och kärlek till dig. Jag ber om mirakel.

Sister Moonshine sa...

Ena dagen stark och andra dagen en stöt i knävecken så man faller. Är det inte så? Hur orkar du? Jag ber för att du får din behandling nästa gång och att hostan ger med sig. Skickar en kram till dig och en knytnäve hårt hårt mellan ögonen på cancermonstret.

Anonym sa...

Känns på nåt sätt som ironi att lever heter just "lever" med tanke på att man dör utan den... :o(
Det är inte mycket man kan skriva som muntrar upp i den situationen du befinner dig. Vill bara säga att jag tänker på dig och önskar, helt orealistiskt, att du skulle få vakna upp i morgon bitti, helt frisk. Tänk om man hade ett trollspö... Kram på dig//tvåbarnsmamma

Anonym sa...

Kära Elisabeth. Vad ska man säga. Blir så ledsen att inte det förbaskade monstret kan hålla sig i schack. Många kramar från din gamla arbetskamrat Britt

Anonym sa...

Du är stark även nu fast det inte känns så när du som nu är mycket omskakad pga av röntgenresultaten. Dom visade både och glöm inte det,en del har växt andra har krympt.Tappa inte fokus från din träning och kundaliniyoga.Det är din styrka som ger cancermonstret på käften,glöm aldrig det!
Varmaste kramen från Solveig i Sundsvall

Anonym sa...

Hej! Härligt att läsa att ni hade det bra i Spanien, jag är alltid lite orolig när du reser iväg, det har ju hänt att du blivit dålig utomlands och det är ju oroligt. Krama om familjen, min hälsar till er alla! Kram Tina L

Busmamman sa...

Det är så j*kla orättvist!
Sitter här med tårar rinnande nerför kinderna och bara känner en sån maktlöshet. Önskar av hela mitt hjärta att du ska bli frisk och att någon kom på ett botemedel för detta hemska.
Du är beundransvärd med din energi och ditt kämpande!
Varma kramar
/Nadja