SÖS avdelning 21 igen.

Börjar kännas lite tjatigt det här....
Igår kväll hade vi Monica och Gunnar på middag och jag och Monika tog en promenad runt området hemma på 800 meter vilket kändes helt ok. Dock kände jag att jag började få lite ilningar i knäna igen och tog en alvedon forte innan jag gick och la mig.
Jag och Jörgen hade packat klart allt för Dalarna så att vi skulle kunna åka direkt på morgonen innan rusningstrafiken.
03.30 vaknar jag av samma slags smärta som jag hade förra fredagen när jag fick åka in med ambulans. Jag gick upp tog kortison och morfin och min varma vetekudde men insåg snart att det var lika bra att ringa in till avdelningen mitt i natten. De rekommenderade mer morfin och att jag sedan fick prata med läkaren på morgonkvisten.
jag genomled natten med att ligga och läsa om barnpension och efterlevandeskydd och samtidigt dåsa lite av och till. Tyvärr var smärtorna så hemska igen så att sova kändes omöjligt.

Klockan 10 var jag då inskriven på avdelning 21 igen och under dagen har jag faktiskt bara legat i sängen och setat i rullstol. Varje gång jag belastat benen, exempelvis vid toalettbesök så har jag fått molande värk efteråt.
Mer morfin... vilket också har lett till att jag fått klåda på kroppen som måste medicineras.

Susanne kom förbi en sväng efter jobbet och körde ut mig med rullen på altanen. Det var riktigt skönt att få komma ut i vårsolen en stund. Jag har ju bara legat i sjukhussängen här inne och sovit.
Susanne hade fixat så jag skkulle få lite påskstämmning;


Hmmm, jag tänker på barnen i dalarna som hade förväntningar om att vi skulle komma upp idag på förmiddagen. Vi har ju dessutom påskäggen till barnen som de längtar efter. (Nu tror jag i och för sig att de kommer få godis så det räcker och blir över i alla fall)

Väntar på provsvar som jag tagit under dagen också. Återkommer om det.
NU måste jag slumra till lite igen. SÅ dåsig av allt morfin. Det är nästan en plåga att hålla sig vaken.

Fortfarande kvar på sjukhuset...

Igår kväll när jag lades in igen så stannade jag för första gången till i Sjukhuskyrkan. Har aldrig gått in där tidigare men det var tomt och ett så underbart lugn där inne. Jag satt mig ner ett tag och läste även en del vad männsikor tidigare skrivit i en bok som låg där. Jag kände att jag hade ingen brådska utan satt mig där och skrev ner lite tankar själv också. Jag ville lämna ett avtryck.

Idag måndag så var jag redo att bli kallad ner till magnetröntgen direkt efter frukost. Klockan 8 fick jag fylla i formulär och frukosten var uppäten och jag redo. Men ack vad jag bedrog mig... väntan och väntan och väntan.
Vid 11 tiden kom överläkaren och rondade och då sa han att vi HOPPAS att du får göra magnetröntgen under eftermiddagen annars blir det i morgon. Va? Ytterligare en dag här på sjukhuset? Suck. Nu mår jag ju ganska bra med all kortison i kroppen och tycker att jag kan få var på hemmaplan igen.
(Jag tror jag har ganska svårt att acceptera hur sjuk jag egentligen är.)
Efter ronden blev det lunch. Isterband och STUVAD potatis. (Allt är ju som sagt stuvat här) men det var helt ok och nyponsopaa och grädde till efterrätt slank också ner ganska lätt;

Efter lunch när jag märkte att min röntgentid drog ut på tiden så fick jag lite permission från rummet att gå ut och sätta mig på balkongen. Härligt att få njuta lite av vårsolen och få lite vitaminer på huden. Jag passade på att läsa lite skvallertidningar, skrev några till brev till barnen och bläddrade även i en fin bok jag fått av mamma som handlar om "maten som skyddar mot cancer". Känns kanske lite för sent nu men det finns mycket tips och den är lättläst.

Till en början var det lite kyligt men sedan mojnade vinden och jag sparkade av mig både foppatofflor och strumpor och kavlade upp mina sexiga sjukhusbyxor;


16.15 var det så dags för min röntgentid. jag hade fått för mig att det enbart var mitt bäckene som skulle röntgas och räknade väl med en 30 minuter i maskinen men ack vad jag bedrog mig igen. HELA ryggen skulle röntgas så det tog totalt 70 minuter.
När jag kom ut därifrån satt Pernilla och väntade på mig. Jag blev så rörd att tårarna kom. Hon sällskapade med mig över middagen och sedan fikade viv med både kladdkaka och winerbröd. OJ va mätta vi blev.
Pernilla stannade till 20, sedan har en sjuksyster suttit och pratat med mig en timme, efter det har både Maria och Åsa ringt men nu sitter jag och bloggar av mig dagens händelser innan jag ska hoppa in i duschen.
(sedan blir det nog en kvällsfika också... det gäller att vara lite gödd när man har cancer. Man vill ju absolut inte rasa i vikt.:):)

Åter på sjukhuset

Igår lördag fick jag permission och fick åka hem ett dygn. Med kortison i kroppen mådde jag riktigt bra och jag och Jörgen bestämde oss för att åka till Susannes 40 års fest på Grisslinge Bistro som vi var bjudna till. Barnvakt var ju redan fixad också och middag måste man äta oavsett.
Jag är så glad att jag klädde upp mig och släppte sjukdomen för ett tag. Maten var helt suverän och Susanne strålade som ungdomen själv. (som vanligt… 40 år men ser ut som 25 och en kropp som en elitlöpare!)
VI åt middag och hade lite allsång. När sedan musiken började var jag tvungen att få röra mig lite till Septembers Mikrofonkåt på dansgolvet innan vi begav oss hem. Grattis Susanne och tack för en trevligt påkostad kväll!
Här är bild på mig, Marie och födelsedagsbarnet Susanne;
Idag söndag har vi firat Isac hemma på altanen då han fyller 10 år i morgon måndag. Vi bjöd på lite lättare lunch och sedan gjorde Isac en egen glasstårta till fikat. Ett tåg med massa vagnar och singoallakakor till hjul.

Han fick en Ipod touch av oss och mor och farföräldrar som han önskat sig så länge. Från Åsa och JP pengar som han redan har köpt ipodfodral för och även laddat något itunes konto. Med kusinerna ska han in på råsunda på AIK match. Jag tror det var en riktigt nöjd Isac idag!!
Det var verkligen en härlig dag att umgås med vänner på altanen;




På kvällen när familjen skulle skjutsa in mig till Södersjukhuset igen så stannade vi och åt på Thairestaurangen i Sickla. Kändes som ett bra avslut på helgen och innan jag skulle tillbaka i sjukhussängen, samt att alla tre barnen åker ju tåg upp till Dalarna i morgon bitti till mormor och morfar.

NU är jag åter i sjukhussängen. Mitt rum var tagen av någon annan så jag får ligga på en sal för 2 personer och jag som är så lättväckt…. Hmm. Men som tur är så är jag själv just nu och förhoppningsvis kommer det ingen ny patient under natten.
Maria kom förbi och gjorde mig sällskap mellan 21-22.30. Vi har inte träffats på snart två veckor så vi hade mycket att prata igenom.

Från festklänning till sjukhusklänning,,,,

Nu är klockan 23.30 och det är dags att sova.

Missat sjukhusbesök idag

Efter en hel del strapatser med en bil som strejkade igår kväll så är jag äntligen hemma. Var på Mekonomen i morse i örebro strax efter 7 som smörjde upp alla bromsar. Vänster fram hade kärvat ihop och om det var det som gjorde att höger bak luktade bränt vet jag inte. Huvudsaken jag kunde köra bilen hem till Stockholm.

Tyvärr missade jag mitt viktiga läkarbesök men jag har fått en tid i morgon kväll. Och som sagt så spelar det väl ingen roll när jag får beskedet. Det som spelar roll är väl VAD det är för besked jag får. Det återstår och se.

Helgen har i alla fall varit mysig i Örebro och Isac och Gustavsbergs Bandy 00or kom till final men förlorade den mot GT. Det var ett riktigt kämparlag och jag tror killarna har haft jätteroligt i helgen och spelat totalt 6 matcher. Isac stod för de flesta målen men alla kämpade och roligast att se var när de grabbar som inte så ofta gör mål verkligen får till det. Det är verkligen total lycka både på plan och bland föräldrarna.
Jag försökte filma en match och lyckades fånga 2 av Isacs mål i den matchen. Isac är röd med vit hjälm och har nummer 3. (Jag vet inte hur man zoomar med min mobil…);


Här är två bilder från söndagseftermiddagen. En där Pernilla tvättar av rutorna på min otroligt skitiga bil. Kunde inte ens se ut i backspeglarna innan… Den andra bilden är från uteserveringen på MAX vid BEHRNS ARENA i Örebro. Så härlig vårdag;


Lämnade Pernilla vid lunchtid hemma i Stockholm igen. Var tvungen att göra ett studiebesök i hennes härliga lägenhet med vindsvåning. Hela lägenheten är som en inredningsaffär.
Pernilla myser;

TACK Pernilla för att du följde med då Jörgen låg hemma med lunginflammation.
Vad hade jag gjort om inte du följt med? Brutit ihop totalt när bilen strejkade igår? Kanske hamnat på psyket i Örebro?
PUST, helt slut nu och med sprängande huvudvärk. Ska försöka komma i säng i tid ikväll.

Sliten höft efter rolig helg.

Förutom Åsas 50 års fest så har vi haft främmande hela helgen.
I fredags mitt i snöstormen åkte jag in till Centralen för att ta emot min kusin Annika och hennes äldste son Jesper. Vi pratades vid på morgonen innan tåget gick från Göteborg och hon undrade hur mycket snö det var ute. Försökte kolla ut…..

Lite svårt att svara på den frågan. Men det är riktigt mycket vågade jag lova. Hmmm. Tur att man har fyrhjulsdrift på Hondan.

Vi promenerade runt stora delar av ”Monopolspelet” som Jesper hänvisade till då det var hans första gång i Stockholm. Vi gick på Hamngatan, Kungsträdgården, Norrmalmstorg, Birgerjarlsgatan, Stureplan, Kungsgatan och Drottninggatan. Det shoppades en hel del och vi gjorde både Gallerian och NK.

Annika undrar om jag känner ALLA i Stockholm med omnejd då det har hejats helt vilt hela helgen både inne i stan och när vi var på gymmet i lördags och under långpromenaden på Ingarö på söndagen. Men att jag känner ALLA stämmer inte men just denna helg verkar jag stöta ihop med väldigt många gamla vänner, vilket har gjort att jag verkligen varit tvungen att stanna upp och prata med alla också. (Stackars Annika, på promenaden i söndags så var vi ute i två timmar…. Men sträckan var bara 6 km.)

Men det märkligaste mötet var ändå att jag krockade med min barndomskamrat Tomas på Åhlens i rulltrappan. Och då menar jag verkligen krockade. Vi gick rätt in i varandra. Jag har haft en lapp i köket den senaste månaden att jag verkligen MÅSTE ringa Tomas då han flyttar till Qatar den 13 februari. Dvs det var igår han flög iväg. Jag har funderat varje kväll att jag ska ringa men det är så fullt schema och jag ville verkligen vara ifred och prata med honom. Då jag inte har några biologiska syskon så har Tomas varit som en bror för mig hela uppväxten. Vi har varit till fjällen varje vinter, ibland två gånger. En gång var vi i fjällen själva utan föräldrar och var med i UBK (Ur Balla Klubben) där vi åkte skidor HELA dagarna, monoski, slalom, längd, telemark och jag vet inte om kanske snowboarden hade kommit då men tror inte det. Det var monoski som gällde. Vi har varit på Kolmården och utomlandsresor och bott väldigt mycket hos varandra.

På äldre dagar har vi inte träffats så mycket då vi båda har barn i olika åldrar och Tomas har bott utomlands en del. Minns dock att han ringde från New York till Nacka BB sommaren 1996 när jag precis fått Adam. När jag var gravid med Isac 2001 så var jag och Jörgen tillsammans med mina föräldrar och åt på Berns när Tomas jobbade där. Och några födelsedagar har vi klämt in och äran att få vara med på Tomas och hans fru Ingers bröllop på Skansen. Jag minns att jag höll tal och skvallrade om en del hyss som vi gjort tillsammans.
Senast vi träffades var för ungefär ett år sedan då Tomas och Inger bjöd oss på middag. Sedan har tiden bara rullat på.

Det var nog tur att vi krockad på Åhlens och att det var folk runt omkring annars hade jag blivit alldeles för känslosam. Jag är lite rädd att jag inte hinner träffa honom igen nu när han flyttar till Qatar med familjen och jag är här hemma och är sjuk. Vem vet när han kommer till Sverige igen? Och vem vet hur länge jag lever?
Efter kram och hej då så var det med tårar i ögonen som jag gick ut från Åhlens. All kärlek Tomas till dig och din familj.
Här är jag och Tomas på gamla goda tiden;

Vi får väl se hur livet ser ut efter alla röntgen undersökningar som står på kö. KANSKE kan jag flyga ner till Qatar och hälsa på?

Efter en härlig helg med Annika och Jesper så var det dags att säga adjö då jag släppte av dem vid lunchtid på centralen idag. Jag, Joel och farfar som hjälp fortsatte till Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi hade tid med specialistsjukgymnasten Karin. Hon verkade också nöjd med resultatet av hans höftoperation och vi diskuterade andra alternativ för att hålla isär benen (abduktionsortosen).
Var hemma strax före 17. Känns som en arbetsdag åter igen.

Joel diggar loss i bilen;

Sjukhusbesok pa Kreta

Sitter nu pa en grekisk dator och ska forsaka uppdatera lite grann. Som ni forstar blir det utan prickar over de tre sista bokstaverna i alfabetet.

Vi anlande till ett varmt Kreta pa fredagen och hotellet dar vi bor heter Sirios Village ca 5 km fran Chania. De forsta dagarna solade och badade vi och strosade i gamla delen av Chania. Pa formiddgarna har vi tranat pilates, zumba och yoga men efter yogan i mandags fick jag svart att andas. Jag kande redan under passet nar vi stod i hunden att det kandes liksom trangt i balen. Att sta upp och ner kandes obehagligt och som att levern trock pa lungorna. Sedan blev det som en lasning och jag kunde inte djupandas.
Jag och mamma hade planerat att aka pa en utflykt pa havet da mandagen skulle vara den varmaste dagen pa hela veckan.
Istallet blev det ambulans till sjukhuset med syrgas slangar i nasan. Jag hade ring min kontaktskoterska i Sverige innan for att radfraga men hon sa att jag maste aka in till sjukhuset for att fa en rontgen och utesluta eventuella blodproppar i lungan. (hade jag inte haft den diagnos jag har hade jag nog tagit nagra alvedon och vilat en stund bara)
Ni som blivit sjuka utomlands vet vilken procidur det ar. SOS international maste kopplas in och massa papper ska fyllas i.
Redan i ambulansen kande jag mig battre men hade valdigt svart att djupandas och det hogg i hela hoger sida, bade i brostet och i ryggen.

Pa grund av min diagnos blev det fullt padrag pa sjukhuset och jag fick traffa bade akutlakare och onkologlakare. De gjorde en slatrontgen for att kolla lungorna samt tog en massa blodprover sedan hamnade jag pa en avdelning att vanta pa alla svar. Jag lag i en sjukhussang med utsikt over de vackra bergen och solen som lyste utanfor. Det kandes sa j-la surt!
EFter flera timmars vantan och sjukhuslunch pa bricka fick vi sedan resultaten att alla prover var bra och att det inte var nagon blodpropp. Och efter lite anti inflammatoriskt och smartstillande blev det mycket battre och uppratt stallning kande jag mig riktigt bra. Det ar mer nar jag ligger ner pa rygg som det trycker och pa hoger sida kan jag inte ligga alls.
Kom tillbaka till hotellet strax efter 20. En hel dag pa sjukhus. Fy fan!

Efter nagra timmars somn uppstod jag fran de doda pa tisdag morgon klockan 6 for att aka ivag pa veckans hojdpunkt, vandring 16,2 km genom Samariaravinen.

Mer om detta och bilder kommer nar jag ar hemma igen.

Nu ska jag ga och ata frukost sedan hoppas jag pa lite sol och bad idag. Vadret har tyvarr svalnat av lite och idag blir det bara kring 25 grader och mulet. Tidigare varje dag har vi haft mellan 30-36 grader och stralande sol..... Typiskt att man hamnar pa sjukhus da!
(Jag har haft ont i sidan i natt ocksa men nu kanns det battre igen. Hall tummarna att jag far ma bra resten av resan)

Här kommer bilder från de första dagarna som jag lovat. (nu är det lördag och jag är hemma igen) Samariaravinen kommer i separat inlägg.
Efter ett svettigt träningspass. (vi tränade 1-2 pass per dag, yoga, pilates, core, stretch, aerobics, zumba, funktionell träning och cirkelträning)

Min mamma på stranden;

I ruinerna i Chania förra lördagen;

Såg så härligt ut med båten så jag var tvungen att fotografera;

Det var ca 28 grader i vattnet, härligt!