söndag 3 januari 2010

Till mina älskade barn,

Jag hoppas leva många år till och kunna stötta er på livets krokiga väg.
Om jag kunde skulle jag skydda er från allt ont, vara er mamma, er livvakt, er goda fe, er bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där.
Men livet är orättvist. Jag kommer inte alltid att kunna finnas vid er sida och mina dagar är räknade.
Ni kommer hem med skrubbsår och blåmärken. Ni har önskningar som inte alltid går i uppfyllelse, besvikelser och brustna hjärtan. Jag kan inte skydda er från allt det hårda i livet.
Åren rusar iväg och ni håller på att bli så stora. Ni kommer att vara ute och ränna på nätterna, det kommer vara kompisar och fester. Vi smäller redan i dörrar och blir arga på varandra. Ni tycker att vi vuxna inte förstår.
Ni kommer att åka iväg på resor och äventyr, och jag kommer inte att få svar på mina oroliga frågor, och flera av dem kommer jag aldrig ens att kunna ställa.
Det kommer att hända många roliga saker i livet men även tråkiga.

Adam, Isac och Joel, jag kommer alltid att vara er mamma. Jag kommer alltid att älska er. Vem ni än är, hur ni än blir, vad ni än gör. För jag har hållit er varma hand vid övergångsställena, jag har blåst på era skrubbsår och plockat era fästingar och stickor. Ni har alla tre fått somna i min famn när ni var små. Jag har bevarat era hemligheter, till och med dem ni inte vet att jag känner till.
Det enda jag vill är att ni är och förblir lyckliga. Lova mig att ni aktar er för eld och djupa vatten. Att ni tar hand om varandra vad som än sker. Att ni tar hand om pappa den dag jag inte finns mer.
Jag älskar er mest i hela världen!

Pussar och kramar från Mamma.

20 kommentarer:

Humlamamman sa...

Dina barn kommer nog alltid att känna din närvaro, även när du inte finns fysiskt kvar hos dom.

Vilket fint inlägg du har skrivit till dom - mina tårar rinner.
Kramar från Susanne

Anonym sa...

Tårarna rinner här med... Vilken ortoligt vacker text du har skrivit till dina barn!
Vill också säga att jag beundrar din styrka och ditt mod!
Önskar dig allt gott för 2010
från en anonym bloggläsare (också med tre söner) som följer din kamp

Cecilia sa...

Att inte få se sina barn växa upp och få vara tillhands i bra stunder och i svåra stunder är varje mammas mardröm. Jag förstår att detta är något du måste hantera varje dag, varje sekund av ditt liv. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du har många dagar kvar och att du får njuta av de små stunderna som ger så mycket glädje med barnen och de man älskar. Det jag älskar aldra mest är att sitta och titta på barnen när de sover, få lukta på deras kind och viska - att de är allt för mig, sådanna små stunder måste vi får njuta av. Så Elisabeht NJUT av varje dag och varje sekund av de små sakerna och av de stora sakerna av grälet och smällen i dörren,NJUT! Kram Cecilia

Nettan sa...

Du kommer alltid finnas med dina barn, om än inte fysiskt.
Ofta i deras tankar men alltid i deras hjärtan.
Kanske som den där busiga vinden som rufsar dom i håret en blåsig sommardag? Eller på kvällen, som en stjärna på himmelen?

INGET eller INGEN kan förstås mäta sej med DEJ och din närvaro men det var några funderingar bara...det är svårt att sätta ord på.

Kram

Paula sa...

sååå vackert skrivet till Dina nära...förstår att Du vill säga detta många gånger så dom verkligen förstår och bekräftar Dig...Njut av de små stunderna i livet,jag följer Dig..

Anonym sa...

Åh, jag blir så rörd över din text. Jag har följt din blogg i snart ett år och jag har själv tre grabbar i samma ålder som dina samt en jänta på 1,5 år.
För mig är du tuff och helt otrolig som ställer upp och fixar för din familj. Men också duktig på att ta vara på tiden och göra saker tillsammans med dina vänner.
Jag beundrar dig och jag vill många gånger vara som dig!
Kramar Laila

Anonym sa...

Hej Bettan
Du skriver så att tårarna trillar på mig igen. Du skriver om sådant alla mammor känner. Vi friska tänker lika dant men kan vifta bort våra tankar på att inte alltid finnas här för våra barn. För dig är det så verkligt, du vet...
Jag vet att du fotograferar som en tok, ta många bilder på dig själv också.
Kramar från
Tina L

Vera sa...

Så fint du skriver - dina barn kommer läsa dessa rader många gånger. Skriv detta i ett RIKTIGT brev till dem - som de kan bära med sig! De kommer alltid bära med dig i sitt hjärta. Jag vet, jag förlorade min pappa när jag var 10 år. Han följer mig alltid i en speciell plats i mitt hjärta.

Jag hoppas du tar många bilder på dig själv till barnen....Bilder och video (tal) är ett fantastiskt minne för oss som är kvar. Jag önskar jag hade en sådan underbar blogg att titta tillbaka på för att minnas....

Kram

Anonym sa...

Elisabeth,
Vilket otroligt fint inlägg till dina underbara barn, Adam Isac och Joel. Mina tårar rinner och rinner...Det du skriver till dem är sådant som vi alla mammor känner,men dock tar förgivet då man är mitt i familjeruset och är frisk. Jag vet att du "öppnar upp" för många, inklusive mig själv, att inte ta livet för givet utan prioritera det som ger energi som tex läsa den där extra sagan eller bada med barnen fast man egentligen känner för att ligga kvar i soffan.
Eftersom jag och min familj har kännt dig och Jörgen i snart 20 år och varit med på er resa med barnen, resor, giftemål och sjukdomar är vi jätteglada att få fira den 2:a nyårsafton tillsammans med er. (Första var i Åre för ca 10 år sedan.)

Massor med kramar från din vän Jenny

Annica W sa...

Vilket vackert och underbart fint inlägg till killarna!
<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Kram Annica

Anonym sa...

Kära Elisabeth, känner dig inte men berörs starkt av din historia och liksom andra rörs jag till tårar och föröker glädjas och reflektera över att jag har lyckan att få vara frisk.

Allt det bästa önskar jag dig.
Mena

Anonym sa...

Jag har nu läst ditt inlägg flera gånger och inte lyckats läsa klart det utan att ögonen fylls av svårt orättvisa tårar.
Som själen gör ont samtidigt som det var bland det vackraste jag läst på väldigt länge.

Men jag säger det igen.
Min tro är att livet är starkare än döden.
Låt livet ta väl hand om Dig.
Låt livet få dig uppleva många fler fina stunder med dina oslagbara barn.
Stora stunder.
Små stunder.
Glädjestunder.
Sorgestunder.
Arga stunder.
Galna stunder.
Uppmanande stunder.
Barnsliga stunder.
Beskyddande stunder.
Mysiga stunder.
Kramiga stunder.
Varma stunder.
Pussande stunder.

Jag är övertygad om att listan med stunderna kommer bli lång.
En stund är ett ögonblick.
Ögonblicken vi alla bör ta vara på lite mer.

Elisabeth, DU ÄR EN FANTASTISK MAMMA.
Kram Gitt

Anonym sa...

Älskade Elisabeth, va fint du skriver till dina barn, underbart.
Vi tänker på er allihopa.

Många varma kramar från oss i Florida
Åsa & Kicki med familjer

Anonym sa...

Så fint skrivet. Tårarna trillar nerför mina kinder. Man blir så berörd.

Kram
Gabriella

Lena C sa...

Du skriver så fint! jag har läst det flera gånger.Jag Tackar dig för alla inlägg du får mig att tänka mycket på att försöka leva i nuet. Tårarna rinner...men när vi ses känner jag mig alltid Glad. Du är fantastisk som lyckas förmedla dessa känslor!
Du är värd ett riktigt lååångt liv!
Kram Lena C

Lisbeth sa...

Håller med hyllningskören ovan. Du är så stark och kämpar så hårt! Följer dig, gråter och hoppas med dig.
Fin text till dina underbara barn. Kämpa på!
Önskar dig ett bra 2010
från en bloggläsare (tillika skolkamrat och träningselev för länge sedan)

VidSidanAvCancer sa...

vad otroligt fint, vackert och starkt skrivet.

Att skriva ett sådant "brev" kräver styrka.

Du är beundrandsvärd, det hjälper dig mycket i din prövande tillvaro!

Allt gott & All styrka till dig, du är fantastisk :-)
Kram

P.s Läste att du börjat arbeta, hoppas det känns bra och ger dig kraft. D.s

Anonym sa...

Jag bara gråter, vad otroligt fint du skriver... Stor kram!

Anonym sa...

Så vackert.Så kärleksfullt. Så ..så fint. Mina ögon är fyllda av tårar, hur kommer det då inte att vara för dina killar när de läser dessa vackra,kloka ord.
kram från Göteborg

Anonym sa...

Fantastiskt vackert skrivet, tårarna rinner och jag hoppas du får många år med dina fina killar.

Mamma till två