onsdag 27 juni 2012

Det råder panik

Jag har verkligen försökt koppla bort mycket av min sjukdom så gott jag kan. Jag försöker njuta så mycket det går men känner en panik som kommer krypandes. Hur mycket tid har jag kvar? När jag är trött, ska jag vila? Eller ska jag pressa mig lite till? Ta hand om tvätten? Disken? Ta en promenad? Hur "vanligt" ska jag leva?

Hille har precis varit här och vi har tagit en promenad på en kilometer runt området. Det var jobbigt men ändå känns det bra efteråt att ha rört på sig lite minimalt i alla fall.

Tyvärr ringde min mamma precis innan och ville prompt komma hit och prata med mig om en sak. Min mamma har verkligen panik att jag ska dö och sitter och googlar på ALLT. Jag orkar inte. Det kommer så mycket förslag om botning och visst något kanske skulle kunna ge lite extra tid på jorden. Men vad? Det finns SÅ mycket olika naturläkemedel och annat hokus pokus. Att pröva runt allt tar energi det också och vetskapen om att inte veta vad som fungerar och inte gör en tokig.
Jag var lugn innan samtalet och har sett fram mot middag hos familjen Sjödahl och har lite tid att lugna ner mig igen men jag blir så ledsen när mamma kommer med alla ideer. Förstår att hon är orolig men jag har min egen oro att ta hand om.

För en tid sedan fick jag en bok av Jenny som heter "TID för liv". Den handlar om att leva med och nära cancer. Ett stycke är skrivet av en tonåring och är väldigt gripande.
" Det går faktiskt inte att sluta älska en förälder, sluta sakna honom eller henne, få det att sluta göra lite ont i bröstet när man ser en hemmavideo eller veta att när man tar studenten, gifter sig eller tar hem ett prov som det har gått bra på, att han eller hon aldrig kommer att få se det."

Det gör ONT i hjärtat när jag läser detta. Hela situationen är så absurd. Jag kan ju äta, tänka och fungera hyfsat normalt. Adam är hemma igen men Isac åker iväg på fotbollscup ikväll och jag kommer sakna honom enormt.
Joel vill jag ha nära men ändå orkar jag inte. Känner mig kluven!
Jörgen finns hemma på närstående penning. Funderar dock på varför han inte får ta ut det på helgerna? Behöver jag ingen hjälp då? Eller jag kanske är cancerfri på helgerna? Det vore väl förträffligt!?

82 kommentarer:

Unknown sa...

Du är en enastående mamma o maka med så mycket go i dig. Men som du säger hur mycket ska du pressa. ta lagom så kanske det känns bra för dig. Tänker på dig o de dina. Kramar i massor.

Susanne sa...

Jag känner så med dig! Pressa dig inte till någonting.

Anonym sa...

Åhh vännen min, det gör så ont i mitt hjärta att du skall behöva vara i denna absurda situation. Din vän för evigt ! Jenny

EmiliaJ75 sa...

Hade jag en önskan som fick gå igenom vet jag så väl vad jag skulle spendera den på. Dig.

Finner inga ord. Vad f*n har inte Anders Breivik cancer för? Varför ska det drabba så fina människor och inte onda, fruktansvärda som inte är älskade?

"No one ever really dies" har ju min man tatuerat in på bröstet och jag kommer aldrig sluta tro på det.

Många, varma kramar!

annika sa...

Älskade kära Elisabeth!
Vore jag du skulle jag önska att någon annan tog över tvätt, disk, plock ja, allt det vi kvinnor ofta tar på oss som en självklarhet i hemmets vrå.
Du har rätten att vila och hämta andan mer än någonsin nu och ingen vet hur fort det kan gå, ingen!
Min dotter miste nyligen sin kompis och det gick fort, väldigt fort. Denna jävla cancer styr vi inte över varken med alternativa former eller vetenskapens alla regler, så att stoppa i sig dyra alternativa medel som kanske ger dig mer plåga än hjälp, råder jag dig att rent ut sagt skita i. Jag vet de som fått rådet att ta kaffelavemang mot sin cancer!!!
Nej, vad som sker är att de spelar på människors rädsla och har de hjälpt en så tror de att de är Gud själv, medans andra dör ännu fattigare!
Oj, nu låter jag som en bitterkärring, men jag önskar bara att du fick mer avlastning och hann andas i lugn och ro!

Kram kram!

Anonym sa...

❤❤❤

Katarina Magnusson sa...

Jag måste få säga , du är bara helt fantastisk, som orkar att dela med dig av allt detta. Jag har läst din blog nu sedan i våras , känner mig som en tjyvläsare , så nu måste jag ge mig till känna.Jag beundrar dig , att du orkar , samtidigt som jag blir ledsen när jag läser hur jobbigt du har det, så ger det kraft till oss andra.....vi får se världen i lite andra perspektiv...Jag önskar dig nu bara att du får ha det så gott du kan och ett stort tack att jag fått "lära känna" dig. En varm kram till dig. Katarina på Vindö.

Anonym sa...

Elisabeth: Nu är det läge att låta dina vänner som vill hjälpa dig få göra det. Du måste få vila; prioritera tid med din familj och göra det som känns bäst för stunden för DIG. Elisabeths nära vänner som läser detta; jag är säker på att ni vill; kan och redan stöttar med det ni kan/får. Går det att göra mer? Turas om att leverera färdiglagad mat, kliva in och hjälpa till med städning, tvätt, strykningar medans Elisabeth fikar med någon av er i solen på altanen. Skjutsa/hämta barnen? Vill inte trampa någon på tårna utan vill bara att E slipper lägga ork på vardagspyssel nu. Varje dag nu är en gåva och måste få tas tillvara på bästa sätt. Önskar jag var din vän och kunde få försöka hjälpa till - på vilket sätt som helst. Och slutligen: jag tror du gör rätt som inte lägger din sista tid på att ge dig in på alternativa spår -lägg din kraft på det som är det viktigaste för DIG nu! Du ska veta att vi är många som är med dig oavbrutet i tankarna. STOR kram

Pernilla sa...

Ååå jag känner så med dig & din familj. Å jag kan bara ana din stress & din panik. Försök att finna ro i att de kommer att klara sig bra när du inte finns kvar längre. Självklart kommer de att sakna dig & sörja allt du inte fysiskt kommer att kunna uppleva tillsammans med dem. Men du kommer som den underbara fru & mamma du är att hålla en vakande hand över dem från Nangijala. ;-)

Å du..... gör bara det du vill & orkar just för stunden... för det är här & nu du lever.

Styrkekramar till dig från mig.

Kram Pernilla J

Nettan sa...

Jag tror jag förstår hur du känner. Ibland får jag panikångest. Helt utan anledning, jag ska inte dö. Inte just nu iallafall, vad jag vet.. Men min hjärna har låtit mig få känna på hur det känns.

Jag kan inte ge några råd. Bara att du ska låta vänner, grannar och ytligt bekanta få hjälpa och stötta dig allt vad du och dom orkar hädanefter. Det kommer att göra er alla gott. Både nu och sedan. Det kommer att knyta band som kan göra det lite lättare för din familj att be om hjälp senare. Tusenmiljonersdrilljoners hårda kramar och tankar till dig och din familj!

Anonym sa...

Jag tror att din mamma griper efter varje halmstrå att rädda dig. Det är ju mycket information,
som hon får fram genom att googla,
det är ju inte bara alternativa
naturläkemedel utan riktiga cancermediciner också. Vilken cancermedicin, som visar sig mest
effektiv vid olika typer av cancer
m.m. Jag vet inte vilka cancermediciner du har fått? Det är
ju en mycket svårbehandlad sjukdom,
så det är ju så viktigt att man får
den effektivaste medicinen. Många
varma kramar!

En annan Elisabeth sa...

Det här är ju en alldeles absurd situation som du och dina nära befinner er i. Att inte bara få flyta med och låta saker och ting gå sin gång är ju jättejobbigt när man är frisk, hur är det då inte för dig (och de dina). Att acceptera är så svårt men kanske det viktigaste just nu, att försonas med sitt öde är kanske just vad ni ska göra. Att sedan ödet tar olika vändningar kan vi ju inte rå på. Mirakel är svårt att tro på men någonstans finns ju det alltid med - så länge liv så länge hopp....Jag hoppas för er skull att din mamma försonas med sitt öde, att hon försöker "flyta med" och göra tiden ni har tillsammans till något lugnt och positivt och inte något hetsigt och icke trovärdigt. Detta är svårt - oerhört svårt att sätta ord på.

Anonym sa...

Hej...känns som det jag läst att du redan som mor syster fru dotter och medmänniska, långt innan du blev sjuk har berikat alla som du Valt att dela ditt liv med, har fått en helt fantaskikt egendom. Att se tillbaka, berika och utföra oavsett hur livets väg utformas För var o än. Det är många som inte kan förmedla detta pga ja sjukdom, livets väg, levnadssätt m.m. Du har verkligen förmåga att ge vertyg för många att ta vara på vad är livet:) tack! Du har gjort avtryck i mitt liv som medmänniska härligt!! Jag är inte lika rädd för döden.,,Kram!

Ulla sa...

Styrkekramar till dig från mig.

Anonym sa...

Vi måste förstå din mamma. Det är hennes barn som är sjukt. Hoppas dock att hon kan lyssna in hur du känner och hålla tillbaka.
Försök hitta lugnet Elisabeth, du är bra på det, du kan. Om vardagssysslorna tar mer i energi än de ger i normalitetskänsla så gör dem inte.
Min pappa dyrkade mina barn, men när han var mycket sjuk så orkade han inte längre träffa dem. Men de var ljusen i hans tillvaro.
Kramar dig.

Anonym sa...

Jag har en dotter på 5 år som överlevt cancer och kan verkligen inte förstå eller ge råd om hur du ska klara tankarna kring detta! Paniken och ångesten kommer och då är den tyvärr där ett tag :((Jag hade panik inför varje kontroll och varje läkarbesök och ändå trodde jag att hon kommer inte klara sig då hennes cancer va mycket aggressiv. Jag önskar verkligen dig all kärlek och lycka resten av tiden och du är en enastående person som gått in i många människors hjärta!! Det ända man kan är väl att försöka dämpa oron och paniken när den är som värst. All kärlek till er <3

Cecilia sa...

Bry dig inte om disk och tvätt, man behöver inte ha cancer för att ibland stanna upp en stund och tänka efter: "behöver jag verkligen prioritera det här"? I ditt fall, och även om du förhoppningsvis kommer att finnas ibland oss länge än, så är svaret "Nej". Du behöver inte göra NÅGONTING som du inte har lust eller ork med!
Vad gäller det du läste om ungdomar som mist en förälder så vill jag bara säga att jag är en mamma som mist ett barn. Och jag har vänt på resonemanget. D.v.s. Michael finns alltid med mig och det blir så mycket mer påtagligt vid högtidliga tillfällen. Istället för att vara ledsen för att han då gör sig mer påmind glädjer jag mig åt det och tycker det känns som om han är "med oss". Förstår att det är jobbigt med din mamma. Samtidigt gör hon antagligen precis vad du skulle ha gjort om det varit ditt barn... finns ingen riktigt bra lösning på det, tyvärr. Med all min tillgivenhet

Anna sa...

Strunta i alla vardagsmåsten. Kanske lättare sagt än gjort men det viktigaste är ju att du får må så bra som bara är möjligt..

Alternativa metoder har jag funderat på oxå, finns ju de som prövat på alternativa behandlingar/hälsokost och där det skett "under"...kanske värt att prova ändå?? Hoppas inte du tar illa upp, men jag har funderat mycket på det!

Många kramar

Anonym sa...

Vet inte om du orkar läsa alla kommentarer, jag tycker det är helt otroligt hur stark du är fastän du är så sjuk!
I det här läget tycker jag du ska unna dig att göra det som känns bäst för ögonblicket. Och som mamma tror jag du förstår hur desperat din mamma försöker hitta nya möjligheter att förlänga ditt liv. Ändå vore det kanske mera givande att bara vara tillsammans och njuta av de goda stunderna medan de ännu finns.
Allt gott till din familj och till dig själv, du underbara kämpe!
h. Inga-Britt

sandra sa...

Vill bara skicka de varmaste kramar åt ditt håll! Jag beundrar ditt mod, du inspirerar mig o andra att ta vara på livet. Tack

memo sa...

Din mamma vil ikke at du skal dø og derfor leter hun etter botemiddel. Hvorfor ikke la henne gjøre det? Du har ingenting å tape på det nå og det kan gi din mamma ro i sjelen etter at du har gått bort. Det er bedre for henne å sitte igjen å tenke, vi forsøkte. Enn at hun sitter igjen og klandrer seg selv for at dere bare passivt lot døden komme. Om du ikke orker, så si det til henne - tydelig. Jeg er klar for å dø og vil gjøre det på mitt sätt. Si til henne at hun skal sette deg fri til å gjøre det, møte døden. Dere er bare mennesker i en håpløs situasjon og må finne deres vei gjennom dette. Det smerter mitt hjerte at dere befinner dere i denne håpløse situasjonen. Klemmer

Anonym sa...

Jag känner igen mig i din mamma. Googlar och har mig. Det är så svårt att stå bredvid, man vill ju GÖRA något.Till och med byta plats..
Plocka med tvätt och röja lite kan kännas både meningsfullt och meningslöst i sammanhanget och att veta vad man egentligen vill och orkar är ju så svårt.
Tur att Du har så många som bryr sig om Dig! Många kramar till Dig

Anonym sa...

Så jobbigt det är med alla "lösningar" ....alla vill ju hoppas men vissa saker kan ju kännas riktigt lurigt-min livskamrat är diabetiker och på en hemsida så är det någon som vill sälja sina piller-men för tusan-fanns det en lösning på diabetes typ 1 så behöver man inte sälja den på en liten hemsida-hela världen skulle jubla!! Kan tänka mig att det är det samma inom både cancer och tex alzheimers-fanns det ett botemedel så skulle det vara så erkänt... Men så vet jag att hoppet är det sista som lämnar oss....Kan förstå din mamma men även dig-situationen är förfärlig och fruktansvärd!! Du är din mammas dotter fast du har egen familj och eget liv... Kanske kan hon förstå och ta det till sig...hoppas det!!! ( kan inte tänka tanken på hur jag skulle bete mig om det var jag som var i den sitsen??? Vill tro att jag skulle hantera min oro och ångest men vete tusan....) Hoppas du struntar i alla måsten och gör det just du vill-det måste ju vara det allra viktigaste!!! Styrkekram

Anonym sa...

Skickar massor med kramar och tankar till dej och familjen. /Maria

Anonym sa...

Onsdags kram till dig ,Ylwa!

Anonym sa...

Det är svårt att vara en av Elisabeths vänner som gärna vill hjälpa till med allt det vardagliga men som också känner att familjen behöver vara ifred. Man vill inte bara dyka upp på trappan, vet så väl att Elisabeth behöver vila och att bara få vara med familjen. Jag tror att vi alla har erbjudit oss att hjälpa till många gånger men att det är svårt att ta emot. Kära Elisabeth, ring, bara ring så står vi där på rad!!! Tusen kramar från en av de dina.

Anonym sa...

Hej fina du <3 Jag ångrar mig om jag inte tipsar om detta www.clinicallaser.se
De har en revolutionerande behandling i kampen mot cancer. Men du kanske redan har kollat med dem? Stor varm kram och all lycka till på vilken väg du än kommer att vandra. Du och familjen finns i mina och många andras tankar. Kramar/ Veronica

Anonym sa...

Gör bara saker du vill nu. Inga måsten!!! Din mamma har också panik och griper efter hamnstrån. Ni sitter i en hemsk situation båda två och jag lider med er!

Anonym sa...

Hej Elisabeth. Jag har läst din blogg de senaste två åren, har dock aldrig kommenterat. Efter att ha läst detta inlägg kände jag att nu är det tid för det. Jag är medveten om att mitt inlägg inte kommer att lindra din oro för dina barns framtid särskilt men vill ändå delge mina tankar. Min mamma dog när jag var 14 år, idag är jag nyss fyllda 30 år. Jag växte upp med min pappa och en äldre syster. Precis som du återgav texten och beskrivningen från boken så kommer man alltid känna en saknad efter en bortgången förälder och för min del, funderingar kring hur mitt liv hade varit om mamma levt, hade det varit annorlunda? Hade jag varit annorlunda? Nej jag tror faktiskt inte det. Precis som dina barn har jag alltid haft god stöttning i min pappa och nära släkt och vänner. Som du beskriver det är de tryggade. På något märkligt vis hanterar man (både barn och vuxen) situationen och de allra flesta lär sig att hantera förändringarna de går igenom och accepterar läget då det verkligen inte finns några alternativ. Det svårast inledningsvis som jag minns det, är inte att hantera högtider och särskilda stunder i livet. Det är vardagen, följa med mamma och simma, gå på stan med mamma, bara hon och jag, baka tillsammans... Sådant gjorde ont en lång tid efter men det ger med sig. En annan vardag tar över, inte nödvändigtvis sämre inser man nu efter många år, men annorlunda.
Ingen kan ersätta en förälder men det finns många trygga vuxna personer som kan finnas till hands på liknande vis, inte en person helt komplett kanske, men flera personer mer eller mindre. Vad jag med detta vill få fram är att barn som förlorar en förälder inte nödvändigtvis måste leva med en skärande saknad resten av sitt liv. Jag vet! Visst saknar jag men det präglar inte min vardag och har inte gjort på många år. Planeringen blev en annan för min familj och när jag ser tillbaka så blev det faktiskt bra ändå. Jag har många fina minnen från min uppväxt, både innan och efter mammas död. Det här är mitt perspektiv och jag respekterar naturligtvis andras helt annorlunda uppfattning av anhörigas bortgång. Tänker på er! /Anna

Anonym sa...

Över tre miljoner läsare av din behjärtansvärda blogg och alla vill stötta och hjälpa.
Vad vill inte då familjen? Ännu mer! ♥
Och en mamma - du är ju din mammas barn - hon söker, precis som alla ni andra i familjen, efter en lösning. ♥
Jag tror vi skulle göra så, vi alla. ♥
Jag kände detta också inför min makes bortgång. Det kom påtryckningar från vänner i USA, Tyskland, om starka tips.
Det är i Kärlek. ♥ Detta är gripande, men du behöver lugn och ro.
♥...♥...♥

Anonym sa...

Kram <3 <3

Anonym sa...

Men vad det gör ont mig, att läsa om din enorma oro för hur det ska bli med allt! Kan aldrig förstå, men jag känner så med och för dig å din fina familj :) Önskar du får vara med de dina länge till och att dina smärtor blir mindre :/ kram ulrika på "mases"

Anonym sa...

Ni är i mina tankar varje dag <3!!! kramar

Anonym sa...

Säg till dina barn att du KOMMER se deras högtider även om de inte ser dig... och lita på att de kommer klara sig alldeles utmärkt och inte alls behöver ha ont i bröstet varje gång de minner om dig. Att tänka sentimentalt är en stor energibov...

Malin sa...

Hej fantastiska Elisabeth, vill så gärna skicka dig numret till en vän till mig som har en firma i Nacka som håller på med någon slags healing. Hon har tydligen hjälpt en annan kvinna i Nacka med cancer och hennes tumör minskade enormt och läkarkåren hade sagt att det inte fanns något att göra. Hon lever och mår förhållandevis bra. Skriv i din blogg om du vill ha numret. Vill göra allt för att hjälpa dig och detta ligger inte långt ifrån dig geografiskt. Kramar i massor. Malin

Anonym sa...

Ja jag kan tänka mig att det inte är lätt att ha en sjuk dotter. Jag förstår och känner igen beteendet, att söka information. Man vill rädda, hjälpa! Det ligger nog alla till mans! Strunt i alla vardagsbeskymmer och njut. Va med din fantastiska familj och vänner! Men få inte dåligt samvete! Du gör allt du kan genom att bara finnas! Massor av styrkekramar!

Anonym sa...

Det är så hemskt att läsa din blogg, men du kan verkligen skriva med hjärtat. Det är med stor sorg jag läser mening efter mening och kan inte låta bli att bli ledsen!

Dom säger att det finns inga dumma frågor, och jag hoppas verkligen inte att du tar åt illa upp av min fråga, den är såklart privat, men jag undrar..

När du somnar in.. kommer någon att uppdatera din blogg om dina sista timmar på jorden eller hur skall ni göra med den biten.

Det är ju väldigt privat, vi är så många som följer dig och dina familj på denna resa, har du inte skrivit på flera dagar får man en klump i magen..

Förstår om du inte vill svara, men det var bara en liten undran jag hade.

All kärlek till er familj

Anonym sa...

Suck! Vilken idiotisk och känslolös kommentar! Skämmes!

Anonym sa...

Fina Elisabeth!
All styrka jag kan uppbringa till Er. Känner igen mig i din mamma, har själv haft en cancersjuk son. Även om han mår bra idag så vet man ju aldrig med den dj...la sjukdomen. Som mamma letar man alla halmstrån. Även om det är lite jobbigt och tröttsamt så menar hon bara väl. Kramar till er alla

Anonym sa...

Kämpa, vila, andas, var lite ego, sov, pussas, kramas, älska, prata, gråt, skratta, känn, njut och lite mer därtill. Allt det ska du göra! Strunta i resten! <3<3<3

Anonym sa...

Det gör så ont att läsa om allt ditt tråkiga. :-( jag önskar jag något kunde göra. Massor av styrkekramar

Anonym sa...

Håller med!

Monica sa...

Det finns visst dumma frågor och frågan om din blogg kommer att uppdateras var något av det mest huvudlösa jag läst. SKÄMS på dig som har mage att skriva något så otroligt okänsligt.

Anonym sa...

Goa Elisabet, jag har nu följt din blogg en längre tid med aldrig skrivit någon kommentar! Jag vill bara säga att du är en helt fantastisk människa som så orättvist har blivit så hårt drabbad! Jag känner verkligen med dig när du skriver om dina smärtor! Ta verkligen vara på din tid med familjen och låt tvätten ligga. Många kramar

Therese från Övik

Anonym sa...

Det är näst intill omöjligt att sätta sig in i din situation men på nåt sätt förstår jag din kluvenhet. Det måste vara väldigt svårt att avgöra vad som är rätt men jag tycker du ska följa ditt hjärta och göra det du verkligen vill vad det än är och försöka på ett snällt sätt få även mamma att förstå det ( vilket du säkert redan gjort ). Du har redan med din härliga blogg fått fram det viktigaste budskapet av alla: vi lever bara en gång och den gången är nu ( som Noice sjöng )!
Hade jag bara en önskan skulle jag önska dig frisk<3
Stor varm styrkekram Madde, Ingarö

Anonym sa...

Hur tänkte du nu? Fy fn vad osmaklig kommentar :(

Anonym sa...

Ja. Ytterst okänsligt!

Anonym sa...

Ja hur tänkte du nu? En liten undran...?

Anonym sa...

Det var det mest okänsliga jag läst , är du dum eller?
Bettan du är otrolig och ahr lärt mig så mycket. Att vi lever här och nu och det är det enda vi kan påverka. Kram till er alla

Anonym sa...

Elisabeth ! Tänk om jag hade bott i din närhet, skulle jag ställt upp o hjälp dej med alla dina sysslor, så du bara hade fått ägnat dej åt din älskade make o älskade barn. Finner inte ord.Tänker på er varje dag.Kramiz från Gull i Skåne.

Anonym sa...

otroligt okänslig kommentar om uppdatering av din blogg, säger det samma som fler här, skäms på dig.
Men jag förstår din mamma, jag har själv försökt tipsa dig om en i Norge som faktiskt har hjälpt många med cancer, inte få men många. Har sett mycket bra resultat på både djur och människor, då pratar vi om sådant vi har sett och upplevt själva. Han är akupunktör och har utvecklat en egen metod som faktiskt gör underverk. Jag tipsar gärna igjen men förstår också att man inte vill prova allt.....

Anonym sa...

Jag hoppas att ASIH-temet erbjuder er samtalshjälp snarast.

Anonym sa...

...att ni får samtalshjälp allihop alltså; du, familjen, din mamma.

Anonym sa...

Det var en okänslig fråga på alla sätt vilket skribenten öven bad om ursäkt för men jag tror inte att det var illa menat på något vis.

Anonym sa...

Hej. Jag kan känna igen mig i ditt resonemang med oro. Min mamma dog när jag var 18 jag är idag 36 har själv en muskelsjukdom. Min mamma sa många ggr till oss hur mkt hon älskade oss och att hon skulle vaka över oss . Låt alla vardagliga ting göras i win takt skit ialla måsten gör det som dagen erbjuder du måste inte ta hand om alla och dom behöver respektera dig ocksp det är svårt att stå vid sidan om å se ngn man älskar brytas ner. Tusen kramar. Du behöver inte vara rädd barnen kommer ha dig i hjärtats ask man. Plockar fram minnen och tillfälken med dif som man haft hela livet så har jag bevarat minnet efter mun mamma

Anonym sa...

Tack vare dig försöker jag suga märgen ur varje dag, se det lilla och stora och älska varje ögonblick. Tänker på dig varje dag. Tack Elisabeth

Anonym sa...

<3 finner inga ord De känns så överflödiga�� Man Styrke Kramar ifrån Carina i Örnsköldsvik

Anonym sa...

Nu behöver du all styrka du bara kan få!! Kämpa Elisabeth, stor kram Marie.E

Anonym sa...

Åh mina tårar bara rinner nu.... Jag miste min fina underbara mamma för ett halv år sedan.... Jag är 33 år men mamma är ju mamma<3, men jag förstår din mamma, du är ju ändå hennes "lilla barn" <3
Fina fina Elisabet de gör ont ända in i själen!!
Men du är en idol en förebild!!!
Kramar i massor Birgitta

Elma sa...

Hej!
En gång har jag skrivit om min pappa på min blogg. Han hade cancer som inte var möjligt att operera. I texten står det inte att han blev friskförklarad för att det hände senare. Läs den när du hinner. Om du har flera frågor eller om det låter intressant för dig kan jag mer än gärna svara och hjälpa till om det går. Han bara en gång i början genomgick strålning och kemoterapin och ville aldrig mera göra det om igen. Ända han använde var speciell och krävande diet och nån/några naturdrinkar som han regelbundet drack. Idag flera år efter första symtomet är han friskförklarad. Även om han fortsatte att röka under alla dessa år. Det var nåt som hjälpte honom och det säkert inte var medicin. Vi kan prata mer om det om det låter intressant.
Hälsningar, Elma
http://elma.dumancic.se/2011/01/09/jag-har-bara-en-onskan-for-oss-alla/

Anonym sa...

Vilken sorg det är när människor i ens närhet inte vågar se och möta sina egna rädslor. Man kan ju aldrig få tröst av dom då, utan man måste vara den som tröstar. Jag är själv skadad, och känner så... Jag orkar inte trösta andra när det är jag som behöver tröst. Antar att det kanske är så du känner gällande din fina mamma.
Ngr jag känner har sagt att man kan lära sig att inte vara rädd för döden... Jag vete fan hur dom tror sig ha lyckats med det... Eller så kan man det.
Vi sitter alla i samma båt, vi måste den vägen vandra. Lidandet tillhör visst livet. Jag önskar att det inte vore så, men kanske kommer vi att förstå.
Med värme till dig du fina kram m

Anonym sa...

De allra varmaste tankar och kramar till dig Elisabeth. Försök släppa alla "måsten" och gör det som du mår bäst av för stunden.

Anonym sa...

Elisabeth...Elisabeth...Du är en fantastisk Mamma, maka och dotter...o "bloggare"
Din mamma greppar efter allt då hon inte vill mista sin dotter...kanske vi också skulle ha gjort så....för ingen vill mista sitt barn. Du är på väg...och det svåraste tror jag är att inte få vara med och se sina barns uppväxt....fan, fan...men jag tror att vi kan se dem ändå...och de kommer att klara av det för vi finns...om än inte fysiskt..KRAM//E

MariaFlanagan sa...

Jag skulle vilja maila dig en liten sak men hittar inte din mailadress...

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Jag tror ju Din mamma,vill göra allt,för dig,såklat du vet oxå.Som du vill med dina barn.Allt.Men tydligen är din gräns nådd,att få fler förslag,att somm du säger,leva längre,hur länge,Och tar din kraft och energi,du har.Strunta i Disk,Tvätt,allt kan kanske nån annan vän? eller du vet.Gör nog säkert t Dig,OM DU FRÅGAR!Inget kontrollbehov nu Elisabeth:)Gör vad tusan du vill,längtar efter mm mm.Tänker på dig!Hur blir det m dessa c.gifter?
Va rädd om dig,ta fam ge en stor
KRAM!
kicki Vö (m make)

Anonym sa...

Finner inga ord på vad du och familjen går igenom, men dina barn kommer alltid alltid känna din närvaro och kärlek även den dag då ditt liv tagit en annan resa. Du är så jäkla grym!!!! Vad ska du göra och hur ska du prioritera? Svår fråga....men försök ta hjälp av vänner och gör det som känns bäst för stunden, där och då. Tankarna är hos er och finns här i stort som smått. Många kramar, styrka och kärlek Katrin B i Göteborg.

Anonym sa...

Hej jag följer din blogg så ofta jag kan. Har ej velat skriva det men lever som anhörig till en som med har cancer och han använder en lampa som sätter igång dom goda cellerna i kroppen och ökar blodflödet tack vare denna maskin har hans lever värde blivit bättre dom var as kassa innan vi kom i kontakt med denna maskin. Om du orkar kan du finna den på PharmaLight.se kram

Anonym sa...

Du är din mammas enda barn, det är
väl ändå självklart att hon på alla
sätt försöker rädda ditt liv! Det
är så viktigt att lyssna på människor också, som genom andra
metoder har lyckats besegra sin
cancer. Varför bara ge upp??
Styrkekramar!

Anonym sa...

Jag tror inte det finns några naturläkemedel som hjälper mot cancer. Däremot finns det en massa människor utan skrupler som tjänar enorma pengar på cancersjuka. Lägg inte energi på sådant utan ta vara på din tid med din familj. Och förklara för din mamma att du vill ha det så.
Kram! Christina

Anonym sa...

Tänker på er. Ni lever i en mardröm.
Både att själv vara drabbad och stå maktlös vid sidan om.
Det kan inte vara lätt.
Styrkekramar från Maria

Anonym sa...

Kära E

Önskar dig bästa möjliga dagar av den tid du har kvar! Så klart rädslan och paniken kommer men försök att finna någon form av inre frid och lugn, gör bata det du vill och orkar och om det råkar vara att vika tvätt så gör det men känn inga måsten.

Till alla bloggföljare som envisas med att komma med tips om alternativa botemedel m m vilken del i Elisabeths blogginlägg var det ni inte förstod? Hon vill inte ha mer sådant bara lugn och ro och det tycker jag framgick ganska tydligt. Elisabeths lilla kritik mot sin mamma var nog bara menat som lite allmänt gnäll, så där som vi alla gnäller ibland över dem vi älskar. Låt henne även få ventilera lite negativa tankar - hon är ju allti så positiv men kan omöjligt orka det jämt!!

Förlåt Elisabeth att jag skriver om dig precis som jag känner dig, det är inte avsikten.

Ta hand om dig och jag kommer sakna dig men hoppas du orkar hänga i ett tag till.

Varma hjärtliga styrkekramar
Ullis

Anonym sa...

Det är väl bara bra att din mamma
vill hjälpa dig, varför reta upp sig på det? Jag har en nära bekant,
som hade mycket svår cancer och
läkarna gav inte honom något som
helst hopp. Sedan åkte han till en
cancerklinik i Tyskland och blev
helt frisk. Jag tror dessutom att
man mår mycket bättre psykiskt om
läkarna ändå ger en det minsta hopp. Många kramar.

Anonym sa...

Jag undrar bara hur det känns att
få höra av dom flesta bloggläsare,
att man ska ta vara på sina sista
dagar i livet?! Hur känns det?
Fruktansvärt tycker jag. Då måste
det väl ändå kännas bättre att
lyssna på din mamma? Hon försöker
ju ändå inge dig hopp, det tycker
jag är mycket starkt av henne i
denna fruktansvärda situation.

Anonym sa...

Har följt din blogg ett tag funderat på att skriva. Jag var i din äldste sons ålder när jag förlorade min mamma, nu är jag 55 och har barn och barnbarn. Man glömmer inte en förälder och slutar inte att älska en bortgången mamma men man kan leva ett jättebra liv och sorgen falnar med tiden. Jag är säker på att dina barn kommer att klara sig bra och leva ett bra liv precis som jag gjort. Du har förberett dina barn på vad som kommer att hända och behöver inte känna sorg i hjärtat för hur de kommer att få det. Det du gett dem bär de med sig för evigt. Kram

Anonym sa...

Jag vill gärna instämma i Ullis kommentar.

Anonym sa...

Den mest empatilösa kommentar jag läst någonsin:(

Anonym sa...

Vet inte vad din man jobbar med men han skall väl ha ersättning för tiden då han förlorar lön och inget annat
Vill inte låta elak men antar det är så det är

Anna sa...

Cancerfri på helgerna... du är underbar Elisabeth! Ja, det kanske är så det är ;)!

Anna sa...

Cancerfri på helgen... Du är la för rolig! Tänk om det är så det är ;)!

Anna sa...

Cancerfri på helgerna... Ja, tänk om det är så det är ;)!

Fia sa...

Skriver min första kommentar idag, har läst här inne av och till i perioder. Jag är 27 år, gift och har två barn. Jag var ca 5 år när min mamma insjuknade i bröstcancer som kom till att bli hennes kamp i 5 år. För hennes del spreds det till lymfsystemet och skelettet och det blev till sist som tog hennes liv.
Att som 10 åring och ska handskas med döden och speciellt en förälders är ju väldigt speciellt.
Med facit i hand är sorgen i perioder tyngre att bära, ju äldre man blir förändras sorgen och går från "varför får inte jag ha min mamma kvar" till " Vad det är tråkigt att min mamma inte får vara kvar och uppleva det här med oss" .
Men sen den dagen min mamma dog så har jag henne i mig som en extra tanke i varje beslut jag tar och jag vet att hon hann forma mig till den människa jag är idag och gör än.
" Do not stand at my grave and weep,
I am not there; I do not sleep.
I am a thousand winds that blow,
I am the diamond glints on snow,
I am the sun on ripened grain,
I am the gentle autumn rain.
When you awaken in the morning’s hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circling flight.
I am the soft star-shine at night.
Do not stand at my grave and cry,
I am not there; I did not die."
(M.E. Frye)
Vila tryggt i tanken av att du har skapat fina barn och du kommer få vara med,även om din kropp valt att gå vidare.
Ta hand om dig!

Anonym sa...

hej fina du! jag läser din blogg varje dag och hoppas på mirakel.
jag jobbar som personlig assistent och tjejen jag jobbar med har oxå svårt att tömma magen men efter att vi började tillaga ngt som heter Molinogröt (googla för recept) så funkar hennes mage mycket bättre.
Gröten håller några dagar i kylskåp så det är lätt att värma en liten portion på morgonen, det behövs ingen jätteportion.
Stor Stor kram Till dig! Kram Victoria