
Här är en bild från ett bekymmerslöst liv kan man tycka. I alla fall om man tittar i backspegeln och sitter med facit idag.
Livet kändes säkert tufft då också för 6-7 år sedan då bilden är tagen. Vi hade 2 barn och båda jobbade heltid. Samtidigt körde jag aerobicklasser på ”fritiden” samt gick Ekonomichefsutbildningen under två års tid parallellt med jobbet.
Men i detta hektiska liv som vi alltid har levt så har vi tagit oss iväg på längre semestrar så gott som varje vinter och vi har upplevt mycket tillsammans. Adam var med på två långresor till USA innan han ens fyllt fyra. Vi reste västkusten ner från San Fransisco ner till Mexico, upp genom landet till Grand Canyon, vidare till Las Vegas för att sedan därifrån flyga till Michigan. Andra långresan startade vi i New York och bilade östkusten ner till South Carolina.


När Isac var liten höll vi oss hemma några år men både vintern 2005 och 2006 var vi i Thailand 3 veckor vardera gång och reste runt med ryggsäck.
Bilder från Rayong och Koh Samet;

Sen kom Joel…….. vår älskade lilla solstråle.

(bilden har varit med tidigare på bloggen men den går inte att ha med för många gånger. Jag älskar den. Kan det bli mer kärlek än så här?)
Livet tog en annan vändning och allt som var självklart tidigare var inte lika enkelt längre. Det krävs mer planering i vårt liv nu så fort man lämnar hemmet. (Inför resan på fredag till Kanarieöarna har vi bokat på assistans till och från flyget, specialbagage till både rullstol och ståskal, samt rullstolstaxi från flygplatsen till hotellet.)
Joels funktionshinder har dock inte hindrat oss från att ut och se världen med barnen. Sedan Joel kom till världen så har vi firat jul i Egypten 2007, varit på Cypern i maj 2009 och till USA augusti 2009, och nu Kanarieöarna denna jul. (håll tummarna att vi kommer iväg utan förhinder)
Besök vid pyramiderna i Egypten 2007; (Joel var kvar på hotellet med mormor och morfar)
Att livet skulle ta ytterligare en vändning september 2008 var inget som jag hade med i mina drömmar om livet när jag var yngre. Att bli diagnostiserad med kronisk cancer utan återvändo kändes som att någon ställde upp ett timglas framför mig där sanden rinner väldigt fort , och när sanden är slut, ja då….
Igår har jag varit hos läkaren en sista gång innan resan. Egentligen var det inget nytt men det som har varit diskreta förändringar i ryggraden har jag nu fått bekräftat. Bäckenet, kota L5 (stora kotan i ryggslutet) och vänster höft vet jag är invaderat sedan tidigare men nu har jag alltså även i två kotor i bröstryggen också. Kanske därför jag har så ont i bröstrygg, nacke och huvud? (Fortsatt utredning om huvudvärken blir efter nyår, jag orkar inte med mer nu) Förutom allt detta i skelettet så har det dykt upp en liten mellan bröstbenet och lungan också. Suck!
I morgon är det provtagning på vårdcentralen igen.
Tänk om jag vetat hur mitt liv skulle se ut 2010 den där dagen ute på segelbåten med Gunnar och Monica för 6-7 år sedan. Hade jag levt mitt liv annorlunda? Det finns inga svar på det, men det jag vet nu är att mitt liv är allt annat än bekymmerslöst.
”Acceptera vad livet bjuder dig och försök att dricka av de bägare som ställs framför dig.
Alla viner måste drickas – några bara en klunk, andra hela flaskan.”(Nu dricker jag ju inget vin förstås, men det var ett bra tänkvärt citat från Paulo Coelho)