torsdag 25 mars 2010

I did it!

Jag gjorde det! Idag har jag stått på skridskor på Isacs träning. Det är några år sedan, och jag tror inte att min läkare skulle rekommendera det. Så jag har inte frågat….
På söndag är det match mot föräldrarna och idag erbjöds föräldrarna att vara med på barnens träning.
Jag tycker det är jättekul att vara med och spela men är livrädd för att ramla och göra illa mig. Särskilt nu när jag har ont i ryggen och skelettet är lite skört. Men vad fasiken, jag känner mig stark för tillfället och med massa skydd över hela mig så gav jag mig ut på isen. Framåt och bakåt gick bra, men översteg vågade jag mig inte på då det blir obalans i bäckenet och ryggen. Jag gjorde så gott jag kunde och jag tror killarna tyckte det var kul med oss föräldrar som var med. Förhoppningsvis var det uppskattat av Isac också, det verkade så i alla fall.

Tidigare idag har jag simmat, tränat och varit på min vattengympa. Det var sista gången för mig på ett tag. Jag har meddelat min sjukgymnast att jag tar en paus därifrån så länge jag känner mig pigg. Och det känns bra att jag kan säga till om och när jag vill börja igen.

Idag fick jag även kallelse till bukröntgen i nästa vecka. Mår illa bara jag tänker på det. Då är det dags att sätta nål och dricka en lite kontrastvätska igen. Urk!
Det kom även en kallelse till Skelettscint på påsklovet som jag måste ringa i morgon och boka om. När man gör skelettscint så sätter de nål och sedan sprutar det in något slags radioaktivt ämne som gör att det syns vart i skelettet elakingarna har tagit fäste. Man behöver i alla fall inte dricka något. Det var över ett år sedan jag gjorde skelettscint så det känns lite läskigt vad den ska visa på.

Något som också tagit upp mina tankar de senaste dagarna är detta brev.

12 dagar i slutenvård!! Jag? På ett vårdhem? Med bara massa sjuklingar med samma skitsjukdom som mig? Om det hade varit en vecka och lite andhämtning hade det känts bra, men 2 veckor!?! Hur ska jag få till det i mitt upptagna schema? 2 veckor från barnen? Shit, jag är livrädd.
Antagligen väldigt behövligt, men……… fortsättning följer.

3 kommentarer:

privat sa...

Fan vännen-du är tapper! Processa rehabiliteringen i skallen lite så kommer du fram till rätt beslut för dig!!! Likväl som du gjorde med skridskorna - modigt du! Och vet du - jag tror det finns läkare som kan rekommendera även skridskoåkning om det ger mycket glädje och många skratt som förlänger....... Ja du vet:) kram katrin

Lena C sa...

Vad ska man säga man blir alldeles matt av att bara läsa!! Du bara tuffar på! Vilken ånga i det loket!Jag har blivit ett fan av Elisabeth!!Du är så beundransvärd! Som sagt gör det som du kommer fram till är bäst för Dig så lär det bli BRA!!Och provresultaten måste väl visa det som syns på utsidan alltså BRA!! Jag håller alla mina tummar för dig varje dag. Massa kramar Lena

Anonym sa...

Om de är lika sjuka som du så kommer du inte märka det - du har ju sådant tempå och livslust! Ni kommer kanske peppa och stötta varandra! Ingen annan kan förstå...
Men hur ditt dagliga schema ska fungera...det är en svår nöt att knäcka - då du gör mer på en dag än vad vi gör på en vecka (känns det som ibland) Det komemr att gå fint - kramen!//V