måndag 13 augusti 2012

Circus Scott

I början av sommaren så fick vi biljetter till Circus Scott  av min tidigare arbetskomps. då kändes det helt övermänskligt. MEN jag tog mig förbi även detta lilla mål även om det går så läskigt fort nu. Jag får en panik attack varje kväll. Idag började jag stortjuta bara för att jag hörde Joel prata.
Han pratade och undrade varför jag var ledsen och jag vill inte väva in det in några kruseduller utan jag som sa som det var, - Jag älskar dig så mycket, jag vill inte hamna på sjukhus och jag vill inte dö. Jag börjar bli rädd att jag måste läggas in då jag varken ta mig ur eller i sängen själv.
Det räcker inte med två personer som försöker få upp mig utan det måste vara en vuxen karl. Jörgen eller Adam är de enda som kan få upp nig och om jag bara kommer upp till rullatorn så klarar jag att gå ca 20 meter. I övrigt åker jag rullstol.

En av mina värst faser är att jag nu fått Tena inlägg och kan inte styra "utgifterna".
Nästa JÄTTEPROBLEM är att mins ben som från att varit magra och taniga utan muskler fortfarande är utan muskler men nu är de tre gånger så stora om inte ännu större. De är så vätskefyllda att jag inte kan böja knäna. Vätskan hänger i knäna. 

Jag, mamma och Joel och en färdtjänst in till Gärdet. Jörgen, Joel och Isac tog en rullstolstaxi så möttes vi upp vidd entren. Där tog en underbar människa Micke emot oss som var ansvarig för Bamsedelen. Sedan innan showen började kom självarse Robert Bronett och sa hej och överöste oss med förnödenheter!!!!

Joel fick gosedjur, läsk, popcorn och godis. Vi fick sådan VIP treatment. Helt underbart för mina barn att få vara med om detta. Det var första gången och säkerligen min sista som jag var på en RIKTIG Circus.

Jörgen, Joel och Isac fick gå och mata efefanterna efteråt. Jag var tvungen att  åka hem då det inte fanns några bra handikappstoalett.


134 kommentarer:

Anonym sa...

All kärlek till dig <3 kram

Anonym sa...

Ja det går fort nu ;-( Jag är glad att cirkusen blev en fin dag, tänk att få mata elefanterna :-) Förstår att panik attackerna blir fler, jag undrar om det är något att göra åt. Det är ju i all högsta grad männskligt. Och inte kan du hålla inne den gråten? Återigen känner jag mig helt maktlös pch kan inte komma med några bra råd. För jag har INGEN aning hur man går igenom det du gör och det är jag tacksam för. Du har gått en lång väg och haft en hård kamp. Jag ber till det största som finns att du får det vackraste ärofylldaste slut som en människa bara kan få. Jag väntar på att ett nytt liv ska börja och kan inte med ord beskriva vad jag kommer sörja ditt. Kramar från Marie.E <3

Helene sa...

Underbart med cirkus! Jag ligger här i natten och funderar på vad en elefant äter. fin vip treatment ni fick. Joel ser nöjd ut :) Helene

Anonym sa...

Som Marie över här skriver så är du en så "stor" fantastisk och alla andra superlativ ord som finns....så du kommer vara saknad av en hel bloggvärld!!! Gråter floder när jag tänker på vackra dig Elisabeth!!❤❤❤❤❤❤❤

Monica sa...

Kjære Elisabeth!
Mine tårer renner for deg. Jeg forstår så godt at du er redd nå og jeg er så lei for at du må oppleve dette.
Du har så utrolig fine barn, og på alla kort ser de trygge og harmoniske ut. Du er en fantastisk mamma, vet du det?
Du må vite at dine barn alltid kommer til å være stolte av at du er deres mamma. Du har gitt dem alt de trenger for å klare seg gjennom livet, glem aldri det.

Jeg håper du får mange gode og fredelige dager med din familie i tiden som kommer.

Stor klem fra hockeymamma med 3 gutter i Norge:)

Anonym sa...

Vaknade till mitt i natten och tänkte på dig <3 Vilka ord i världen så kan jag inte beskriva vad jag känner för denna hemska sjukdom. FUCK CANSER!!!! fast det räcker inte till. Skulle vilja angripa de så som cansern så elakt angriper människroppen. Du kommer att lämna ett stort avtryck, det är ingen tvekan. Och du kommer bli väl omhändetagen i ditt liv efter detta. Men allt är så sorgligt :-( du är en kämpe men jag förstår verkligen din panikångest. De är i aldra högsta grad mänskligt. Du
fajtas verkligen Varje dag, varje timme, varje minut och
sekund.
Hoppas du och din familj får många vackra stunder tillsammans framöver.

Kärleksstyrka till dig <3 <3 <3

/ Maria S

Anonym sa...

Det är ok att känna! Även om du inte skulle komma ur sängen betyder väl inte att du måste bli inlagd!? Sängen kan vara hemma, du är verkligen värd att få vara mitt bland familjen ända till slutet! Jag gråter med dig och din familj...styrkekramar från Mia en trogen bloggläsare

Anonym sa...

Hej Elisabeth!

Är en utav dina många följeslagare här på bloggen. Beundrar din styrka och ditt mod att dela med dig av din kamp. Önskar att jag kunde hjälpa dig på någe sätt för att göra livet lite lättare. All oro tar mycket kraft och energi. Svårt att låta bli att komma med råd. Du får ju en hel del ;). Hoppas så att du har engagerad och professionell vårdpersonal till din hjälp. Vill du vara hemma går ju det för det mesta att ordna, även fast det innebär att "sjukhuset" flyttar in. Det finns flyttbara liftar o.s.v. Du kanske hade varit hjälpt av en kateter för urinen. Ja, som jag skrev är det svårt att inte komma med råd ;). Du vet säkert allt detta redan.
Så starkt av dig att följa med din familj till cirkusen. Du är verkligen en kämpe!!!

Du finns i mina tankar
Kram Helene N

Anonym sa...

Det finns inga ord som kan trösta
Det finns inga ord som kan bära din sorg
Det finns inga ord som kan lindra
Det finns inga ord för denna orättvisa

Det finns inga ord..

<3
Kram Lena

Anonym sa...

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inte stjärnor där mörker inte är. I ljusa irisringen, du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till. Var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär. 04.47 morgonkvisten och jag vill skriva allt men ord räcker inte till. Jag beundrar dig och din familj något enormt mycket och tänker på er ofta. Du ger mig även motivation i mitt plugg till sjuksköterska att bli en bra, kompetent och vårdande människa som ska fokusera på att bli bra på mitt jobb i framtiden. Varma Kramar

Anonym sa...

Kämpa på kramar från Själevad. Jag är full av beundran över hur du kämpar!

Anonym sa...

Stora varma kramar!

Det finns bra hjälp att få så att du kan vara hemma med dina nära och kära.

Vilken härlig upplevelse ni fick på cirkusen.
Kram Anna

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Alla skriver så fint.
Önskar att man kunde hjälpa till att bära din sorg och smärta men det låter ju sej inte göras.
Du finns i många människors hjärta och jag är en av dom, läser din blogg och när du är där så kommer jag sakna dig.verssoi

Anonym sa...

All kärlek till dig vackra starka kvinna<3
Kram du är otrolig

Mikaela sa...

Livet är tyvärr inte rättvist, men vad hjälper det dig. Kan inte föreställa mig vad du går igenom. Skitsjukdom!!!! Men vilken underbar upplevelse att få gå på circus, mysigt! Elefanterna är ju enorma, vi var oxå på circus för några månader sedan och de är verkligen mäktiga djur. Tänker ofta på dig och önskar all styrka till dig och din familj. Kram

angelica sa...

:-( kramar om

Anonym sa...

Jag tycker väldigt mycket om dig. Irene.

Anonym sa...

Alla tankar till dig, och din familj. Jag tänker så mycket på er och vilken din dag tillsammans ni verkar ha haft. Vilken kraft du har trots sjukdom och den kommer dina barn bära med sig genom livet med din kärlek. Kram Louise, Emil och elins mamma.

Sofia sa...

Usch tårarna rinner och det finns inga ord som kan stötta eller förstå! Det har gått sjukt fort sista tiden och det är inte konstigt att du får panikattacker, din kropp försvinner ifrån dig! Gud så läskigt! Härligt att du fick uppleva en riktig cirkus, för det är du värd! Du är så beundransvärd och otrolig! Massor av kärlek och kramar till dig!

Anonym sa...

Tårar rinner här med. Många varma kramar till er alla. <3<3<3<3<3 Åsa från Dalarna

Anonym sa...

Inga ord finns för att greppa de känslor som finns för dig och hela din fantastiska familj. Må alla få den styrka ni så väl behöver. Kram!

Anonym sa...

Du är en otrolig stark kvinna,att du orkar. Tänker så mycket på er. Många kramar till er!!!/ Connie

Anonym sa...

Med glädje och tårar läser jag dina ord. Tänk om nästa dag kunde börja med en mirakelnyhet - att man har funnit ett botemedel mot all cancer...

*kramar om* er alla i familjen

Anonym sa...

Kul att ni kom iväg på cirkusen. Det är faktiskt en upplevelse att se på riktigt och inte på tv. Ja, så mycket upplevelser ni varit med om det är så fint att läsa om. Det är så värdefullt. Saker och småprylar har inte samma värde som en upplevelse. Det är första gången jag skriver till dig men har läst din blogg länge. Önskar att du kan tänka tillbaka på allt kul du och din familj gjort tillsammans och hämta lite styrka från dessa roligheter. Må så gott du bara kan. Kram Pia

Anonym sa...

Man behöver inte vara på sjukhus, man kan vara hemma till slutet, det var pappa. Han fick en sjukhussäng att ha hemma och så finns det ju blöjor när orken tar slut. Jag ser inget ovärdigt i det, man klarar det inte själv bara, så föds vi och så dör vi, som beroende av andra.
Kramar dig.

Anonym sa...

Finner inga ord underbara människa. kram <3 <3

Anonym sa...

Hej Elisabeth! Jag, som så många andra, följer dig och din fight på din fina blogg. Jag vill egentligen bara säga att jag beundrar dej och din enorma styrka! Vi har mkt att lära av dig och jag är så tacksam över vad du lärt mig. Livet är här och nu, inte igår och inte imorgon utan precis just nu i denna sekund. Jag förstår att du har panikattacker...vem hade inte haft det...? Jag håller alla tummar för att du får många fina dagar m vackert innehåll tillsammans m familjen. Många varma kramar till dig från Mathilda

Anonym sa...

Det gör så ont i mig att. .. Livet är så jävla orättvist. stor kram till dig fina Elisabeth.
Kram Victoria i sundsvall

Anonym sa...

Tack för att du delar! Fint att ni fick en cirkusdag! Tänker på dej mycke!!!! Kramar ingrid

FridoLi sa...

Tänker på dig! Du är fantastiskt !!
Många kramar!!

Anonym sa...

Fantastiskt att du orkade med cirkusen. Att du var så vältränad innan sjukdomen har hjälpt till mycket tror jag, såg seg och ett jävlar anamma utan dess like. Jag förstår att du har ett helvete med din ångest på kvällarna, ingen vill/ska behöva lämna sina barn och familj mitt i livet. De kommer att klara det och blir ännu klokare och självständiga individer med ständiga närvarande fina minnen från dig och allt ni upplevt. Låter så enkelt och simpelt när man skriver så och så är det naturligtvis inte. Livet är svårt och många gånger orättvist, sorgligt och jobbigt och ibland korta stunder av lycka och harmoni. Du är i goda händer och det kommer att gå bra när du inte orkar längre, stor kram från Malin !

Anonym sa...

Jag tycker det är så härligt att du fyller dagarna med så många underbara minnen att ta tillvara på...jag förstår att ni fotar mycket och då kan man ju sen plocka fram minnet när man själv vill, imorgon, om en vecka eller om flera flera år. Det finns ju alltid där liksom. Vackert!

Massor av styrkekramar till Er
//SaraH

Anonym sa...

Är så förtvivlat ledsen för din skull. Panikattacker är hemska, kan du inte få något lugnande, du behöver din energi till annat nu. Som extramamma till en son vars mamma förlorade kampen till samma skitsjukdom kan jag tala om att alla förberedelser du gjort för dina barn kommer ge positiva ringar på vattnet och en viss ro; länge, länge. Sänder dig all kärlek jag kan..Tänker på dig flera gånger varje dag. <3

Anonym sa...

Tänker på dig! Och självklart din familj! ❤/marlene Lundquist

Anonym sa...

Som så många andra redan skrivit till dig 1 miljon gånger : jag finner inga ord....
Är själv mamma o kan verkligen förstå paniken du har inom dig nu när det går så fort...
Jag beundrar hur du kämpar på för att få vara med din familj varje dag o för att ge dina barn minnen med dig...
Sån otroligt fin födelsedags present dom kommer få några år framöver....ett födelsedagskort av dig...
Jag älskar änglar o jag tror skarpt att man blir en ängel..
Dina barn kommer ha den vackraste ängeln bredvid sin sida resten av deras liv...tills ni ses igen..!
Miljoner kramar till dig o din familj

Anonym sa...

Finaste Bettan!
Saknar ord...
Tänker på dig hela dagarna.
Kramar i massor!!
/Annika (grannen)

Anonym sa...

❤❤❤
❤❤❤
❤❤❤

Anonym sa...

All kärlek och värme till dig och familjen. Om du känner att du vill vara hemma hela vägen ska du se till att få vara det. När min far kämpade med samma sjukdom som du har, valde han att vara hemma till slutet. Det var en fin tid för oss i familjen även om sorgen var tung. Jag är glad för att vi kunde göra så och jag vet att han var nöjd när han somnade in med oss oss runt omkring sig. Det viktiga är att man känner sig trygg med sitt val. Alla är vi rädda för det okända och det slutgiltiga. Men Elisabeth, du kommer att bäras över av en flod av kärlek från din familj, era fantastiska vänner och en massa andra människor här ute./Marie

Anonym sa...

Du är fantastisk!!!!
Hamnade på din blogg av en slump och har läst hela. Det du gör är helt otroligt!!! Kärlek och styrka till dig. Kram Heidi i Borås

Anonym sa...

Jag har följt din kamp sedan Sofias
Änglar, och jag lider verkligen med dig. Du är så fantastisk, som
orkar kämpa som du gör! Jag tror att panikångesten är det mest
plågsamma i din situation. Be att
få Mirtazapin mot den, en mycket
effektiv medicin, som även används
som allergi- och sömnmedicin.
All kärlek till dig.Kramar!!

Anonym sa...

Hej Elisabeht!
Jag blir så ledsen,att de går så fort,måste jag säga.Och hur orkar
Du?"lilla gumman"det är du ju inte
men jag vill ändå skriva så:)
Och vill du inte ha vård hemma?Du
vet det kan gå?Men inte ännu!!Har du fler mål?Tabl för paniken!Har du mycket ont?Försök sitt ute,frisk
luft gillar du ju.Denna massagen
får du ofta?Tur du har rullstolen,
jag vet ej hur jag ska säga,,,ledsen'för din skull,dina fina barns skulle,och din man.
Å försök ta hjälp av dina vänner,åk
ut m bil te.x.Ja va vet jag...
Jag hoppas du fortfarande har gnistan kvar,cellgift? Hoppas
och tror att du inte bara lägger dig ner,fast.Önskar du kunde bli
frisk!Med vet du ju att du får
va du vill-behöver.Önskar du håller
huvudet ovanför ytan länge till,'
du är en GOD MOR,hustru mm
mångakramardufinnerDinegenRo,
Kicki Vö (m make)(som än fri fr C)

Lejonkvinnan sa...

All min kärlek, kraft och mod vill jag skänka till dig och din familj just nu!

Kramar om!

Anonym sa...

♡ ♡ Livet i sig tar aldrig slut, du kommer alltid vara en del av allt även när dina andetag tar slut...

Styrkekramar till din familj!

Joanna sa...

Tänker på dig och din vackra familj!

Kärlek <3

Anonym sa...

Tänker på dig. Tror inte så många skulle klara det du går igenom just nu med så stor värdighet och sådant mot och inte minst sådan kärlek till omgivningen.

Kärlek och tankar skickar jag dig.

/Maria E

Britt sa...

Usch mitt hjärta gråter mer än mina tårar visar. Du är så oerhört tapper och jag beundrar dig så mycket. Vad härligt att du fick uppleva denna dag med dina barn. Önskar så att din sista tid ska bli lugn men förstår att det inte hjälper hur mycket man önskar. Livet har sin gång. Men tänk vad mycket du lämnar efter dej. Det är inte många som är så generösa som du på flera olika plan. Många varma tankar och kramar till dej

Anonym sa...

Jag har läst din blogg nu ett tag och imponeras av din styrka men också din öppenhet. Du är helt fantastisk! Massor av kramar från en du inte känner men som tänker ofta ofta på dig.

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Jag vill så gärna berätta för dig vad som hände häromdagen. Jag har problem med min njure och väntar på operation. Det har varit en mycket lång och utdragen prosec och jag är väldigt sliten. Har själv också tre barn som är små. Hade på måndagen varit på en operation för att de skulle hjälpa mig lite mot smärtan och sen ville jag till min fars stuga för att återhämta mig. Några dagar senare slår jag i foten så hårt i ett sängben att de bara va att åka tilbaka till sjukhuset/akuten. Där i väntrummet kan jag inte sluta att gråta. Inte för att jag har ont, inte för att jag tycker synd om mig utan för att livet är så orätvist  Jag sitter och tänker på dig Elisabet med en fraktur i foten och dessa problem med njuren. Men jag är inte döende jag har otur nu i livet och jag får kämpa men jag får leva. Kan inte sluta att gråta under många timmars väntan. Sitter och tittar på folk som kommer in med skada efter skada och tänker vi är lyckligt lottade och ska inte klaga. Du finns ofta i mina tankar och jag berättar ofta om dig för mina vänner. Jag känner att vi alla har rätt att må dårligt men vi människor borde försöka att se de vi har och låta bli att se de vi inte har. Du förmedlar oss bloggläsare en sån styrka trotts den situation du befinner dig i. Du är stark Elisabet och din oro för det som ska komma är helt ok. För att vara stark måste man få gråta, få ångest och även få hjälp. Jag har själv en kateter nu men det hjälper. Jag omfamnar dig med all min kärlek och du kommer alltid att vandra vid min sida som en frisk och posetiv fläckt :-)

Stor Kram til dig du vakra fina Elisabeth  <3

/ ViljaLi

Ann-Louise från Ånge sa...

Tänker på dej Elisabeth,kan ej föreställa mej hur du har de eftersom man inte varit med om de....Men jag vet att dina barn kommer att klara sej för du har gjort dom till starka individer och dina böcker ,ja vad ska man säga...DU ÄR EN UNDERBAR MÄNNISKA óch vi alla som följer din blogg har blivit bättre människor och lever i NUET...tänk om vi alla bloggläsare kunde ta bort dina plågor och smärta för en dag eller mer...skulle bli så lite på var och en på oss och du slipper lida,ingen skulle vilja vara där du är nu...och alla vill ditt bästa ,du har ju blivit våran IDOL,och då vill vi ställa upp för dej......massor med STYRKEKRAMAR och sköt om dej och din familj..kram Ann-Louise.

Anonym sa...

Livet är så orättvist!!
Vilken fantastisk kämpe du är!
Många kramar till dig och din familj

Anonym sa...

En stor styrkekram till Dig. Tårarna rinner när man läser dina inlägg samtidigt som man förundras över din styrka du ändå har.

Anonym sa...

Undrar om du skulle vara hjälpt av ett sidenlakan son gör det lättare att komma ur sängen. Jag tror inte du behöver vara rädd för att hamna på sjukhus bara för att du inte kommer upp ur sängen . Du får iså fall få en sjukhussäng hem. Roligt att du kom iväg på cirkusen. Ett mål du kan sätta är att se barnen komma iväg till skolan å det tror jag att du fixar. Många styrkekramar från mia

Anonym sa...

varma kramar Mia <3

annika sa...

Kära Elisabeth!
Jag tror mig veta, att de flesta mödrar som älskar sina barn också skulle få panik, i det skede som du är i nu, för vem vill dö från sina barn, (som dessutom är minderåriga). Nej livet är inte rättvist och cancern ber vi dra till helvetet där den hör hemma. Däremot kommer änglarna jubla när de senare får träffa dig, som är en så underbart kärleksfull människa!

Det är svårt att bli beroende och ta hjälp från främmande människor, dock läggs ett tungt ansvar på dina anhöriga om det nu bara är Jörgen och Adam som orkar ta hand om dig vid lyft, dusch och toabesök. Det finns personal som är utbildade för att att möta personer som är i din situation, våga ta hjälp av dom även för dessa ändamål. Du kan ju inte hjälpa vad sjukdomen gör med dig, det är därför sjukvården finns för dig.
Jag har själv arbetat i hemsjukvård och suttit vid många dödsbäddar, även för mammor i din ålder. De anhöriga tog tacksamt emot avlastningen, när vi kom ett antal timmar om dagen. Om den sjuke ska vistas i hemmet dens sista tid så behöver anhöriga avlastning.

En väldans stor styrkekram till dig och en lika stor till dina nära och kära!

Anonym sa...

Tänker så på dig och din familj, vilken mardröm ni tvingas gå igenom! Roligt för barnen med cirkusen och att ni kunde göra något hela familjen. Tveka inte att be sjukdvården om mera hjälp i hemmet! Många varma kramar Elin A

Anonym sa...

Det är en sån fruktansvärt smärta att lämna dom man älskar. Dina ord till Joel är så uppriktiga och utan krusiduller.
Du finns i mitt hjärta Elisabeth!

Solveig i Sundsvall

Anne sa...

Tårarna rinner, jag blir så ledsen för att cancerns slutskede ännu ser ut så här. Att du ska behöva lida och hamna på sjukhus.
Jag vill gärna delge dig lite av mina erfarenheter kring att få dö hemma.
Min Madeleine fick en lift som hemvården, två till tre personal varje gång, hjälpte henne i och ur sängen till rullstolen.
Sängen var en sjukhussäng, höj och sänkbar men med avtagbara trägavlar.
Hon fick i slutet blöjor och kateter som hemsvården skötte. Vi hade personal hemma mer eller mindre hela dagarna i slutskedet. Både ASIH och hemtjänst som gjorde hygien och annat.
Det är fruktansvärt att vara med om att kroppen ger upp bit för bit, så jag lider verkligen med dig!
Men vi fick bråka om att Madde skulle få dö hemma, inte helt självklart nuförtiden. Efter fem långa veckor på palliattiva på Uddevalla sjukhus fick hon de redskap som behövs för att få sin sista tid hemma.
Efter 14 dgr hemma dog hon i sin säng på sitt eget rum.
Hoppas att även du får det. Det betyder allt för att kunna säga farväl hemma i sitt eget hem.

När Madde dött hade vi ett öppet hus för alla som ville komma.
Jag skrev på min och Maddes blogg samma natt hon dog och ringde runt på morgonen. Hennes kompisar kom och satt hos henne hela dagen och grät, de kom och gick under hela dagen. Familj, vänner och prästen kom också.
Rummet badade i blommor och Madde hade en ram av rosor och annat blomster kring sig i sängen.
Det var sååå vackert! Vi sjöng, fikade, åt, och även skrattade tillsammans och min mor och syster skötte köket med mat och annat.
Allt blev så naturligt, minnesvärt och vackert. På sjukhus blir det inte så...
Det blev fridfullt i rummet där hon låg med ett leende på läpparna.
En befrielse efter all smärta och ångest. Att dö är inte meningen förrän man blir gammal!
Jag skriver lite om vår resa för att visa att döden och avskedet kan bli vackert.
Din man och dina barn kan få ta avsked hemma i lugn och ro. Man får vara hemma ett dygn efter döden.
Om du vill/orkar läsa hur vi gjorde så finns det kvar på min blogg. 15/9 2008.
Önskar dig en fridfull tid med familjen, har inga ord kvar, bara en känsla och det är KÄRLEK.
Tack för att du delat med dig av ditt liv. TACK!
Sist som en något udda "tröst" är att det rum i mitt hem som är skönast att sova i är Maddes som numera är gästrum där alla sover så bra.
Hon lämnade frid efter sig och jag är övertygad om att även du kommer att lämna frid och kärlek efter dig.
All värme och kärlek till dig och din familj <3
Kram från Anne (Levaidag.blogg.se)

Anonym sa...

Det känns fjuttigt att komma här med råd men....
Skulle det ändå inte vara bättre att få hem personal från hemsjukvården som kan hjälpa dig med toa/dusch osv osv...
Så att du får mer kvalitets tid med din familj ?

Du har rätt att få en sjukhus säng hem osv..... vill du dö hemma så ska du få det.... Det som känns mest"akut oroande" är vätskan...
Kan vården verklige inte tappa ut vätska ? I alla fall så pass att det lättar lite i alla fall ?

Underbart att läsa om cirkus besöket. Du har fått vara med om det också- och ge fler minnen till din familj, du envisa fina Elisabeth.

Som sagt: tycker du omedelbums ska ta en massa praktiska saker med ASIK/kuratorn så att du får vara hemma. Hjälp finns att få/assistens i hemmet och väg den emot att få mer kvalitets tid med de dina.

Din raka stil tror jag är den bästa vägen för grabbarna: de kommer ju sörja- men de kommer att se dig på ett mkt klarare o finare sätt än om du lindar in och säger sådant som inte är sant.
Det kommer faktiskt att vara en tröst för dem i framtiden det med!

Var rädd om dig, många styrkekramar och ha en så bra dag som det bara går!

Kramar Madde-Umeå

Anne sa...

Glömde säga att du även kan få nattvak så att din man kan få sova ifall det händer dig något. Vi hade en undersköterksa som satt hos henne hela natten de sista dagarna så att jag fick sova lite.
Sköterksan hämtade mig så fort det var något och det var en stor trygghet. Kram igen!

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Har följt din blogg under en lång tid och tycker du är en fantastisk människa.
Läste om dina bekymmer med svullna vätskefyllda ben. Jag själv är inte sjuk i cancer men har ändå väldiga bekymmer med vätska över knäna och underbenen och mina ben behandlas med lymfterapi. Lymfterapin är helt smärtfri men jag kan bara säga att den är min nya bästa vän. Herregud vilken känsla när man kunde böja på knäna igen. Kanske något som fysioterapin kunde hjälpa dig med.
Kämpa på du är fantastisk!
/Sussie

Anonym sa...


Kramar och kärleksfulla varma tankar till Dig Elisabeth, du underbara starka fina goa medmänniska, du underbara mamma och maka.

Stort TACK för att du orkar dela med dig av ditt liv. Jag är SÅ tacksam för att du orkar skriva något här på bloggen just nu, när allt verkar gå så fort.

Tänker på dig och din familj dagligen, kollar din blogg många gånger varje dag.

Snart börjar Joel, som är en så härlig liten grabb, sitt första läsår i skolan. Jag hoppas att du orkar och kan vara med då.

Kärlek till dig, du Finaste bloggvän.
/också en mormor

Anonym sa...

Pappa hade också svullna ben pga vätska. En sköterska lindade hans ben och det motverkade faktiskt svullnaden. Nu var detta iofs när han var sängliggande.

Anonym sa...

Underbart Elisabeth att Du kunde få vara med även om detta...måste ha varit fantastiskt speciellt för barnen...sänder en STOR VARM kram till Dig...Ulla (U:s mamma)

lina sa...

Har läst din blogg ett bra tag nu men aldrig kommenterat. Försökt flera gånger men orden räcker inte till, allt känns så litet. Vill bara att du ska veta att du inspirerar & jag tackar dig för att du orkar dela med dig av ditt liv & dina tankar.
Varma kramar till dig & din familj, DU är FANTASTISK!
Lina 20 år.

Anonym sa...

Elisabeth ! Finner inga ord ,tänker på dej o din familj, Livet är verkligen orättvist.
Kramizar från Gull i Skåne.

Anonym sa...

OCH ÄNNU MERA KÄRLEK TILL DIG eLISABETH OCH MÅNGA VARMA STÄRKANDE KRAMAR.

Anonym sa...

Har bara följt din blogg ett par månader nu men aldrig kommenterat förrän idag...hjärtat log när jag såg att du tagit dig förbi ännu ett mål men sen läste jag att du mår sämre och då blev ögat ledset
Vill skicka dig och din familj mängder av styrke-kramar och kärlek <3 <3 <3
Finns inga ord som kan ge tröst för allt det ni behöver gå igenom...
Kraaaam Sylvia

Kristina sa...

Kära vän .Jag har inte varit inne på din blogg på ett tag eftersom jag själv haft så många återfall att jag inte orkat. Lider med dig.
Men jag tänker på det du säger att du ej vill ha hjälp hemma av andra, men jag måste säga att det mitti allt är en befrielse för familjen att det finns andra som kan hjälpa till med det praktiska. Nu har jag ju fått vänja mig i många år innan cancern att ah personlig assistent då jag har flera svåra trafikolyckor bakom mig. Men redan då tog jag ett beslut att min man inte skulle vara assistent utan vi skulle ha tid med varann utan allt praktiskt, nu blir det ju mkt på honom ändå, men saker som att bli tvättad, klädd mm kan man få hjälp med o så får man kvalitetstid md sina anhöriga. När jag fick cancer blev det ännu tydligare hur viktigt det var att få hjälp utifrån, inte för att min man inte ville utan för att orken tar slut o man får för lite vanlig tid med varann.Jag tvättas o kläs i sängen varje dag o får på mina hjälpmedel och för det mesta har ajg haft bra folk som jag känt mig trygg med. Hoppas du kan känna att det är ett alternativ för dig Sen finns det många hjälpmedle du kan få hemma, olika lyftar t ex så det underlättar för er. Kan du tippa din rullsol bakåt så du kan vila i den o slippa ha benen hängande hela dagen? Arbetsterapeut o sjukgymnast har många bra tips. Har du bra samtals kontakter med personer utanför hemmet? Tycker själv det är så viktigt att få prata med andra om döden och hur man känner det. Tycker du är sstark som for på cirkus och delade den glädjen med barnen o fam. Jättefint emd minnesböckerna du gjort. Fick mig att tänka till och dessutom inse att jag knappt är med på ngt kort längre för ajg tycker jag förändrats så i utseendet. Där lär du mig saker. Önskar du så lite smärta som möjligt o att du får en så bra dag det går. Kramar Kristina

Anonym sa...

Kära Elisabeth, det är så ofattbart sorligt alltihop. Finare människa än du får man leta efter. Länge. Det tar så emot att skriva att jag hoppas din sista tid blir fin och att du får all hjälp som finns att uppbringa för jag vill ju inte att det ska vara på det viset. Är det någon som hade förtjänat att vinna kampen över cacern så är det du!

Massor av varma kramar! Birthe

Anonym sa...

Så fint besktivet Anne! Ska in och läsa din blogg. Kram Anneli

Anonym sa...

Har alltid tänkt att jag ska skriva något till dig men inte fått iväg nått. Jag beundrar dig! Du är så fantastisk och du kommer bli den starkast lysande stjärnan på himlen! Fast jag inte känner dig så kommer du alltid finnas i mina tankar. Massa kramar från Emma

Lotta sa...

Älskade Elisabeth....
Vill bara ge dig en bamsekram <3
Lotta

Kajsa Bergman Fällén sa...

Härligt att ni kom iväg på cirkusen, de där målen man sätter upp är så sköna att klara av. Här var det makens födelsedag igår, jag fick vara med ännu en gång. Nästa grej här är lillungens upprop i förskoleklass nästa vecka. Jag kommer sitta där och böla och skämma ut henne *ler*

Många kramar till dig, jag skickar all ninjapower jag har! Vi kämpar på lite till, visst? Kram kram

Nea sa...

Tönker på dig och din familj<3

Lisa och Markus sa...

Vad roligt att ni kom iväg på cirkusen. En stor kram till dig & familjen :)

Anonym sa...

Du är en fantastisk människa och mamma!

Anonym sa...

Du är den finaste människan.hoppas du orkar och kämpa på tappra Elisabeth,man blir så rörd av det man läser och hur orättvis världen är så är det bara,men du är en kämppe och du finns i mina tankar dagligen.stor bamse kram från Finland

Anonym sa...

Har läst din blogg länge med aldrig kommenterat.
Det smärtar så i mitt hjärta varje gång jag läser och den senaste tiden smyger sig alltid tårarna på.
Jag förstår din smärta över att inte få följa med dina barn på livets vandring, stora händelser som små.
Jag förlorade själv min son för 6 år sedan och det går inte en dag som jag inte tänker på honom och hur han skulle vara idag.

Ta hand om varandra och bevara det fina och minnesfulla i era hjärtan.

Per aspera ad astra

Linda

Anonym sa...

Tänk om jag på något sätt kan stärka dig men det är svårt. Men försök att inte vara rädd, försök komma till ro. Du kommer att i alla tider finnas kvar hos din familj om än inte fysiskt. De glömmer aldrig sin underbara mamma och fru. Jag tillhör den gruppen av människor som tror att vi efter döden ändå kan följa våra nära och kära. Så försök tänka så: Nu är jag trött, nu ska jag vila. Jag följer er men på ett lite längre avstånd. Stor, stor kram.

Anonym sa...

Jag är också en läsare från Finland, en ny sådan. Har nästan hunnit läsa hela din blogg sedan jag av en lyckosam slump hittade den. Jag är så STOLT och GLAD över att ha fått "lära känna dig", såhär via din fantastiska blogg.

När det blir dags för fjärilen att lämna kokongen, det vet ingen, men jag önskar dig all kraft och allt mod tills tiden kommer att vandra vidare... Tills fjärilen får sina vingar och flyger till fridens slutliga hem.

Stor kram från
Marika i Finland

Anonym sa...

Anne, tack för dina lugnande och fina ord till Elisabeth! Vad otroligt fint skrivet. Jag kommer så väl ihåg för 4 långa år sen när din lilla tjej kämpade mot cancern och skrev sina hoppfulla inlägg på sin blogg! Jag beundrade henne för hennes kämparglöd och vilja att få stanna kvar! Hon var så vacker och hade så fin sångröst och förstår än idag inte varför så fina människor ska få dras ifrån oss så tidigt. Hon var i min ålder och hade nu kunnat ha pluggat vidare och lärt sig sin älskade spanska som hon skulle utomland och lära sig. Jag kommer så väl ihåg den känslan när hon hade lämnat jorden och jag faktist sörjde henne skarpt eftersom hon hade påverkat mig med sin stora person. Jag tände fina ljus i bilen påväg ned från värmland när vi passerade vänersborg och bara grät! Tycker att livet är så orättvist! Samtidigt glädjer jag mig också för din andra flicka som precis gift sig. Ta hand om dig och din Familj. Kramar Paula

Elisabeth W sa...

Finner inga bra ord att skriva till dig. Ingen ska behöva uppleva all smärta och rädsla som du/ni har hos er nu.
Cancermonstren måste besegras, de skapar så stort lidande för så många!!
Alla som kan - sätt in en peng till cancerforskningen!!!! Jag gör det NU.
/Elisabeth W

Anonym sa...

Tänker på dig fina älskade Elisabeth! Detta är så orättvist!! Kramar i massor. //Paula

Anonym sa...

Mitt hjärta gråter med er. Vi har själv mist vår dotter.
Kram Maria

Anonym sa...

Känner bara att jag vill skriva till dig men orden känns så futtiga..... Jag vill bara tala om att jag och många fler tänker på dig och du är en stor förebild. Att du delar ditt liv med oss i upp och nedgång är verkligen fantastiskt! Jag kan verkligen inte se dig som något annat en en stor hjälte och idol! Jag hoppas verkligen att ni i familjen får en fin tid tillsammans och att du får all den hjälp du och din familj har rätt till i denna svåra stund. Släpp ut dina känslor inför din familj så kan och vågar dom oxå släppa ut sina när ni fortfarande kan krama varandra, de kommer att vara så oerhört läkande för dem sen. Många kramar från Mia

Sara sa...

Kära Elisabeth.. som så många andra redan har skrivit så finns det inte ord för det du och din familj går igenom, det är helt fruktansvärt!! Önskar SÅ att det fanns något jag kunde göra för att få dig frisk igen. Det är så sorgligt allting och mina tankar är hos er väldigt ofta! Du är en fantastisk människa, jag ser upp till dig och du är min förebild. Stor styrkekram!! <3

Anonym sa...

Usch vad livet är orättvist! Sitter och läser ditt inlägg och tårarna går inte att hejda. Tänker på dig flera ggr per dag. Du får mig och säkert många fler att ta vara på livet och inte gnälla för bagateller!
Stor kram till dig från Josefin <3

Anonym sa...

Finner inte ord .............att du ska behöva ha det så det gör mig så ledsen. Tänker på er alla i familjen hoppas ni får många fina dagar. Många styrkekramar till er <3 Ulle

Anonym sa...

All kärlek till dig!
Du, du vet väl att Vi ses igen?
Kramiz C

Marie sa...

Även jag gråter när jag läser ditt inlägg...Helt rätt att berätta för Joel varför du var ledsen. Starkt gjort! Många kramar till dej och din familj!

Anonym sa...

Lilla gunman vad man lidee med dig. Känner inte dig men med dig. Sitter på bussen och har svårt att hålla tårarna.läser bloggen varjedag. Blir orolig när du inte skrivit. Kan inte hjälpa på något vis bara ge dig styrka. Du är så modig som pratar om allt. Och tänk på att alla dina nära och kära finns med dig. Kram
Marie

Anonym sa...

Fantastiska människa vilken kämpe du är! Tänker på er och sänder så många styrkekramar!

Hälsningar
Marie

Anonym sa...



DU VET VÄL ATT DU ÄR VÄRDEFULL.

/ också en mormor

Anonym sa...

Har läst din blogg ett tag utan att kommenterat, du är en fantastisk människa, och du har en så fin familj! Vill bara skicka en stor styrkekram till er alla! /Anna i Arvidsjaur

Anonym sa...

Dina pojkar och din man måste vara väldigt stolta över dej!! Hoppas du kan få mera hjälp i hemmet så att du får vara hemma hos din fina familj. Livet är inte rättvist så mycket vet man ju. Många kramar��ulrica

Anonym sa...

❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

Anonym sa...

Du är verkligen en stark person, som orkar med allt runt dig. All styrka till dig och din familj. Har läst din blogg en tid nu, gråter hela tiden önskar att det fanns något som man kunde göra för dig och dina. Fortsätt kämpa glöm inte bort att du är värdefull:))

Anonym sa...

Hej Elisabet.
Jag har följt dig sen sofias änglar. Och jag beundrar dig, och tänker på dig och din familj varje dag.
Du är en riktig kämpe. <3

Många kramar från mora

Anonym sa...

Oförglömlig är vad du är och alltid kommer att vara.

Lovisa från övik sa...

Här sitter man och klagar över små skitgrejer, också kommer man att tänka på dig, du har hört det många gånger men fan VILKEN KÄMPE DU ÄR!!! Beundrar din styrka så! När allt känns extra förjävligt, så ska du iallafall veta att du gör så att jag blir mer tacksam över mitt liv och försöker ta vara på varje dag fullt ut! Din blogg har verkligen berört mig/oss så otroligt. Önskar det fanns något sätt man kunde hjälpa dig. All styrka till dig och din familj!!

Anneli H sa...

Kan inte förstå hur du orkar! Du måste vara jättetrött och ha otroligt ont men lyckas följa med på cirkus?? Jag tycker det är helt otroligt och sedan skriver du din blogg och förmedlar med både bilder och ord hur din sjukdom fortskrider, du ÄR fantastisk! Många som aldrig själva varit med om att se någon drabbas av denna vidriga sjukdom, som inte vet vad den innebär fullt ut är nyfikna på både hur kroppen drabbas och hur tankarna går när man bara blir sämre och sämre. I stället för att gömma dig, dra täcket över huvudet och ta avstånd, vilket alla skulle ha full förståelse för i en situation som din, så öppnar du dig fullständigt och berättar din historia och fortsätter när de flesta andra skulle lagt av för länge sedan! Återigen, du ÄR fantastisk och du ÄR otrolig! Önskar jag kunde skicka läkekraft och ork till dig så cancern drog till pipsvängen. Sjukdomar är orättvisa, världen är orättvis! STORA KRAMAR från
Anneli (bloggläsare)

Sister Moonshine sa...

Ängeln vid min sida gör mig trygg
och ger mig balans.
Jag är aldrig ensam.
En hand på min axel,
ett andetag på min kind.

Ängeln vid min sida gör mig lugn
och hjälper mig att vila.
Jag är aldrig ensam.
En arm om min midja
en sval hand på min panna.

Ängeln vid min sida är en vän
och lämnar mig aldrig.
Jag är aldrig ensam.
En skugga bredvid min
och fotspår bredvid mina.

Jag känner frid.




Åsa, december 2010

Anonym sa...

Vad fint att ni orkade och kom iväg på cirkusen ! Har varit inne varje dag för att se om du skrivit. du vackra kämpande kvinna ! Fina mamma till din barn ! Jag ska ta efter och göra såna fotoböcker du gett dina barn. Så vackert ! Har följt din blogg länge och alltid beundrat dig. Jäkla skitsjukdom .. Ledsen att jag svor men det måste man åt denna sjukdom. Kramar Annie

Anonym sa...

Hej!
Nej jag vill inte att det ska gå fort med dina krämpor.Ledsen jag blir.
Men du har tagit ganska många delmål hitills.Och jag hoppas du kan ta många till.
Många kramar från veronica i västerås

Anonym sa...

Lilla Elisabeth ...

Du behöver ju inte läggas in på sjukhus även om du blir bunden till sängen. Min svägerska fick hem en sjukhussäng och en specialmadrass, morfinpump och dagliga besök från hemsjukvården för att få hjälp med tvätt och påklädning.

Tänker på er alla

Lisen

Anonym sa...

Jag blir så arg och ledsen på denna orättvisa hemska sjukdom:( Läser din blogg nästan dagligen och känner mig maktlös!! Men härligt att läsa om din kämparglöd, jag önskar dig och familjen allt väl! Styrkekramar från Skåne, Tina

Anonym sa...

Mitt hjärta blöder för dig fina fina lilla du,
All kärlek till dig<3 Kram från Västkusten

Anonym sa...

Elisabeth jag vill säga en gång till att du hjälper mig. Jag har svår dödsskräck och hälsoångest, lever mitt liv med ständiga tankar på döden, rädd för allt, även angående barnen.
Ditt förhållningssätt visar mig att livet inte tar slut förrän man dör. Låter enkelt men är svårt.

Vi ska alla dö, ingen vet när. Friska dör i olyckor, man kan få hjärtinfarkt och dö knall och fall som många jag kände gjort. Du visar mig att oavsett hur man dör så kan man välja livet så länge man lever.
Kram.

Anonym sa...

❤❤❤
❤❤❤
❤❤❤

Anonym sa...

Anonym sa...

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Anonym sa...

Så fantastiskt att du orkade med cirkusen! Vilket fint minne för familjen, ytterligare ett! Häftigt att killarna fick mata elefanterna :-) Samtidigt som jag blev glad av att läsa om cirkusen blev jag så ledsen över din smärta och panikångest. Tänker på dig dagligen och det känns så sorgligt att du är sjuk! Så ofattbart!! Du är helt otrolig Bettan, den starkaste och mest inspirerande person jag vet! Du har hjälp många många människor att verkligen leva sina liv. Du lämnar ett stort avtryck! Varm kram från Susanne

Anonym sa...

Fantastiska du. Du är værd all vip behandling. Mer sånt!!

Anonym sa...

Åh vad tråkigt att läsa detta, men hur det än är kämpar du på som ingen annan! Vi som följer din kamp kan bara heja på i din ringhörna o hoppas att du orkar så länge som det någonsin är möjligt. Din kärlek till dina pojkar o din man är det vackraste som finns, den finns med er i all tid o evighet. Glöm aldrig det. Var rädd om dig. Kram Sanna en av alla dina bloggläsare

Anonym sa...

Styrkekramar till dig underbara kvinna!! Mitt hjärta gråter när jag läser att du mår så dåligt och har panik, önskar dig lugn och frid i själen och hjärtat! Dina barn ser ut att vara goa killar, dom kommer ha dig med sig även om du inte är här fysiskt sen. Har följt din blogg länge nu och vill tacka dig för att du delat med dig så öppenhjärtligt!! Kramar från Anna

Anna sa...

Tack för att du delar med dig av ditt liv, fast det är tungt att läsa! Många kramar o tankar till din familj och dig! <3 <3 <3

Jennike sa...

Så fint skrivet! <3

Anonym sa...

Hej Elisabeth!
Ska bara ÖNSKA DIG,GOD NATT SOV
GOTT! Utan lessamheter,vi tänker
På Dig,
mångavarmakärakramar,
kicki Vö (m make)

Sara sa...

Jag kollade på avsnittet i "Sofias änglar" nu ikväll och herregud vad jag grät.. det var 1,5 timme sen nu och jag är fortfarande rödgråten och har tårar i ögonen. Jag blir så tagen och berörd av dig och allt elände du fått och fortfarande går igenom.. det är så sjukt orättvist livet och jag önskar och hoppas SÅ innerligt att det kommer ett botemedel mot denna vidriga sjukdom. Helst idag så att även du fick ta del av det och bli frisk. Älskade fina du, kommer aldrig glömma dig!!! <3

Anonym sa...

Du har en fantastisk integriret Eisabeth mitt i allt det svåra o privata som du delar med dig av. Jag antar att det både är en välsignelse och något väldigt ångestladdat att vara så fullt klar, vaken o medveten som du är. Ber att du ska slippa ha ångest o känna dig lugn o trygg. Du har gjort allt någon kan begära av en person i din situation o ditt avtryck finns i mångas hjärtan. Kärleken bär dig. Varm kram från Karin <3 <3 <3

Anonym sa...

Summa sidvisningar
5001920
Underbara du har följt dig sen Sofias Änglar och följer din blogg med tårar men får en otrolig styrka tillbaks från dig. Hur orkar du en annan har inte den kraften.
Lider så med dig och hoppas du får mycket tid med dina kära och hoppas att du får all tänkbar hjälp oavsett om du hamnar på sjukhus eller ej. Helt otroligt att vi har klickat in här över 5!! miljoner ggr. Hoppas du orkar ta åt dig av alla de fina inlägg som kommer. Kämpa på All kärlek till dig <3<3<3 Ia

Anonym sa...

Min bakgrund till att jag läser din blogg är som så många andras att jag såg dig på sofias änglar.
Jag har följt dig sedan dess och jag beundrar dig väldigt. Du är så stark och kämpar!Jag kollar din blogg varje dag, och går det några dagar innan du skriver så blir jag orolig. Du finns i mina tankar hela tiden.
Du kommer att bli den vackraste ängeln som kommer att finnas vid Jörgens och dina barns sida i hela deras liv.
Jag skickar all min kärlek jag har i mitt hjärta till dig <3

Anonym sa...

Jag har läst din blogg sedan ni var med i Sofias änglar. Då läste jag ca en gång i veckan, men nu kikar jag in varje dag för jag hoppas verkligen att du har skrivit något! Du är en otrolig människa som är en riktig kämpe!!! Och du har en fantastisk make och tre väldigt fina killar!!! Jag vill tacka dig för att jag och många med mig får lära känna dig genom din blogg! Mvh Emma i Sollefteå

Gerd sa...

Tusen röda rosor,hjärtan och guldstjärnor till dig, fina Elisabeth!
Du har satt ord på kampen och livsglädjen. Ovärderligt!
Hela er familj doftar Kärlek!

Anonym sa...

Elisabeth, du är en ÄNGEL på jorden! Du har förstått vad livet går ut på och lär oss andra att inse vad som är viktigt i livet. Vi har så mycket att tacka dig för att du leder oss på rätt spår. Jag är en trogen bloggläsare från dina hemtrakter. Jag tänker på dig och din familj hela dagarna och ser dig ibland. Du är så stark och jag vill tacka dig för den gåva du ger oss andra till den tid vi har kvar på jorden. Idag när jag läst ditt senaste inlägg grät jag offentligt i ett väntrum på ett sjukhus där jag satt. Och jag tänkte på hur otroligt overkligt allt känns. Samtidigt kände jag så starkt att du är en ÄKTA ÄNGEL bland oss som lär oss att kärleken är störst av allt. Kärleken till livet och de man håller av. När jag senare satt på bussen såg jag en kvinna som fick mig att tänka på dig igen, så lik på något sätt. Jag tänkte att varför kan inte Elisabeth få fortsätta länge till och vara som denna kvinna på bussen. När hon sedan sträckte på sin arm åkte ärmen upp och tro det eller ej, men hon hade en vacker ÄNGLATATUERING. Då stannade tiden på bussen och allt blev bara som ett rosa magiskt skimmer. Jag kände att du kunde vara trygg trots allt, det finns änglar runt omkring oss och de tar hand om dig, den finaste av alla.

Lena F sa...

Har läst din blogg varje dag sedan Sofias Änglar Elisabeth.Tänker på hur du mår ock vilken ångest du har för att lämna din fina familj. Tänk att du orkade följa med på cirkusen.Fina minnen dina barn får.Hoppas du får sova inatt utan smärta ock oro.Många Kramar till Dej Elisabeth.

Anonym sa...

Hej Elisabeth! Tänkte bara säga att jag tänker på dig och din fina familj. Massvis med kramar från Ninna

Anonym sa...

Den allra varmaste kram till dig. Som jag skrivit till dig tidigare så vet jag att nåt lever vidare när man går över till den andra sidan. Min man gick bort för drygt två år sedan och han ger mig bevis på att han finns här. Det ger mig styrka att klara av varje dag. Allt gott till dig.
Jag går in på datorn varje kväll för att höra hur du mår.

Kram Agnetha

Anonym sa...

Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma dig & din envishet att berätta om din kamp mot all elände som drabbar dig & din familj för oss!. Tack för att du orkar lägga din energi på mig/oss som läsare som får oss att känna obehag , ångest, kämparglöd och gud vet vad? Jag är glad & tacksam för att
jag hittade din blogg. Har fått en helt ny syn på livet Puss & Kram ♥

Anonym sa...

<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3 tänker på dig. Kramar i massor

Anonym sa...

Fina Elisabeth. Jag har följt dig seda din medverkan i Sofias änglar. Det skär i mig att ta del av dina dagar, att du blir sämre så pass fort gör så ont i mig.. Livet är orättvist och jag tänker på dig ofta, jag drömmer om dig på nätterna. Du berör. Många gånger när jag själv mår dåligt och tycker allt är elände, så tänker jag på dig, på ditt elände och jag skäms då mitt eget bara är bagateller.
Tårarna rinner och jag önskar jag kunde göra något för dig. Jag tänker på dig många gånger om dagen och du har verkligen förändrat mitt sätt att tänka. Du är en otroligt fin människa som berikats med en fantastisk man och underbara barn.
Kramar till dig från Linnea

Anonym sa...

Fy vad jag blir ledsen och arg. Jäkla cancer!!! Känner rädslan, frustrationen och sorgen i dina ord. Önskar så att alla vi som följer dig kunde göra något för att lindra och lätta din smärta och sorg. Du har kämpat så hårt Elisabeth, önskar att du kunde få uppleva några steg framåt istället för bakåt. Tänker så på dig, varma kramar från Annika

Anonym sa...

Finaste du, vilka fina ord som du säkert sparat på länge.
Låt dessa ord ge styrka till din fina man och underbara barn och övriga nära och kära, så som du säkert tänkt Elisabeth.
God bless you.
H G -som

Anonym sa...

Finaste Elisabeth,
Jag skrev för några dagar sedan och lämnade länken till en fin låt men vill bara lämna några rader igen. Ni är så fina på kortet båda två men jag blir också ledsen när jag ser det. För bakom era vackra oc varma leenden så ser jag också ögon som gråtit. Känner igen det där när min pappa var sjuk, man ville se sådär glad ut på foton fast man var fylld av helt andra känslor...

Ni är så fina hela familjen, och jag hoppas att du har det "ok" och att du är med när det är skolstart nästa vecka.

Varmaste kramen till dig och dina killar.
/Hanna G-berg