Kort rapport

Har hela dagen känt ett tryck strax ovanför levern mot skelettet. Det har varit lite till och från. Och så länge jag står upp och rätar ut kroppen känns det bra men när jag sätter mig ner känns det som det blir för "trångt".
Funderar på om det är tarmar så högt upp?
Känns lite olustigt i alla fall och mitt packande kom av sig. Vet inte om jag ska ringa SAH och meddela mitt tillstånd utifall det blir något i natt.
Hade det gjort ont på vänster sida hade jag nog inte lagt något större fokus vid det mer än att typ tarmarna snurrat runt sig lite. (lite väl högt upp kanske, men jag tror faktiskt tarmarna är hela vägen upp och snuddar vid lungorna)

Vi får se, det kanske släpper om jag lägger mig i soffan en stund!?
Kanske varit stressigt idag? Ätit för mycket vitt bröd? Ja, anledningarna kan vara många men självklart blir jag nojjig att det är vid levern...

Jag har haft Joels kurator här idag och hon har hjälpt mig med blanketter runt vårdbidrag och merkostnader för Joel (mycket papper är det). Vi har också diskuterat skolstarten för Joel och från kommunens sida har vi nu fått muntligen ok att han får gå i Skanskvarskolan men vi har inte fått ok från skolan ännu. Vet att representanter från skolan hälsat på Joel idag på Ballongen.
(Här en bild från när jag och Joel hälsade på i Skanskvarsnkolan);

På eftermiddagen mötte jag upp Joel och hans resurs på ALB (Astrid Lindgrens Barnsjukhus) där vi träffade arbetsterapeuter två stycken som har gjort ny nattskena samt att han provat ut en ny tumortos att ha på dagtid. I väntrummet kom även Glädjeteatern (eller vad de heter?);

Väl hemma möttes vi i dörren av Jörgen och Adam som skulle iväg på hockey. Farfar hade åkt med Isac på hans träning redan och Malin (Joels assistent) är här ikväll och underlättar kvällen för mig och Joel. De har SÅ kul tillsammans!

Här är en bild från middagen när Joel "kan själv" och blir SÅ ARG när han inte kan skära och tallriken åker iväg;

Nä, nu blir det movicol och soffan och förhoppningsvis släpper knipet och obehaget i magen snart.
Kanske resfeber?
Nej, det tror jag inte. Vi ska flyga ner till Alicante i Spanien och sedan ligger lägenheten 1 timme söder från flygplatsen. (så det är inte Grand Kanaria värme men bättre än här)

PS. Här kommer svar på en kommentar. =) Jag önskar också att Jörgen följde med mig mer på sjukhuset men han är ALLTID med när jag träffar läkarna men inte på mina behandlingar som jag tidigare fått veckovis och nu får jag 2 veckor och vila en. På måndagen efter Spanien är det prover, behandling och läkarbesök och då är han med mig hela dagen. Men som sagt jag önskar han vore med mera men jag förstår att han måste jobba ibland då han även tar cirka hälften av Joels läkarbesök. DS.

Seg i morse

Seg i morse och låg kvar i sängen till kaoset utanför sovrumsdörren lagt sig och alla barnen sagt hej då.
Har haft väldigt ont i kotorna mellan halsryggen och bröstryggen senaste dygnet. Kan vara efter att ha legat hårt fastspänd i röntgenmaskinen igår.
Kändes inte så roligt att vakna  i morse och veta att man skulle in en timme till i "tunneln"...

När jag låg där i sängen och laddade för att gå upp, tittandes på mina svarta prickar i taket som blir i synfältet på högerögat, så kom jag på BEDRAGARNA!
Upp och hoppa, ringa microsoft support i Sverige för att få hjälp att stämma av att inget är skadat på datorn. Isacs dator är genomgången nu och ska vara ok att använda. Jag åkte även förbi banken för att stämma av kontona även om det inte finns något som har med bankkonton att göra på hans dator. Kändes bra att dubbelkolla i alla fall.
Jag som är väldigt dålig på att se på nyheter (ofta somnat i soffan då) och att läsa tidningar fick se denna artikel idag som kollegan Irene kom med.

Jag tror jag lärt mig en läxa i alla fall...

Klockan 12 hade jag magnetröntgen rygg. Åsa var med och hon fick faktiskt följa med in efter att ha frågat. Kändes bra att veta att hon satt där. Stackarna... Sitta på en träpall med hörlurar utan musik. Jag hade i alla fall min yogaskiva som vanligt och lyssnade på. Självklart hörs allt dunkande igenom men det är ändå väldigt meditativt.

Röntgen gick bra och Åsa skulle vidare så vi skildes åt utanför entren i vårsolen. Jag åkte förbi mitt jobb en sväng, har inte varit inne på kontoret på jättelänge. Känns så konstigt att det är över ett år sedan jag jobbade sist. Undra hur mycket kunskaper som finns kvar? (Eller... ja det beror ju på om jag är tom i bollen eller inte....)

På eftermiddagen hämtade jag och mamma Joel på förskolan för att åka till Niyama yogastudio och träffa Gunilla Lundblad för en konsultation med Joel. Gunilla är Sensomotorisk Reflexpedagog och även massör så det kändes lite intressant att hon skulle få känna igenom Joels muskler och hans reflexer. Han har inte alls reflexer som "oss vanliga". Dels har han en del spädbarnsreflexer kvar och när hon tröck under fotsulorna så borde benen vilja böja sig men icke sa nicke på Joel. Hon masserade även hans stela muskler och jag tror han njöt till fullo mitt lilla hjärta när han låg där på britsen och nästan somnade.

Jag har även bokat tid på Olmed för att göra nytt ståskal till Joel som växer så det knakar. Det han har nu är redan förlängt en gång i somras så nu måste vi göra ett nytt. Fick tid om två veckor vilket blir veckan efter Spanien.

Ja, ni läste rätt. MIN plan är att åka till Spanien på lördag. Hoppas bara kroppen inte ställer till något bus eller att jag får någon infektion. Nu är det nära i alla fall. När vi bokade biljetterna, superbilliga, för flera månader sedan så hade jag inte en aning om hur läget skulle vara utan det var verkligen en vild chansning. Det är jag och Jörgen som åker utan barn med Åsa och Jan Peter till deras lägenhet där nere. Jörgen och JP åker hem på tisdag och jag och Åsa stannar så att vi totalt blir borta en vecka.
Men som jag brukar tänka så vågar jag inte riktigt tro på det förrens jag sitter på planet.
SAH kommer på fredag och stämmer av en sista gång med laddad dosett och sprutor som jag måste ta i förebyggande syfte mot blodproppar när man flyger.

Tom i bollen

Gick väl inte riktigt som väntat på magnetröntgen. Innan vi skulle sätta igång gick de igenom frågeformuläret och så undrade de om jag verkligen skulle orka med den röntgen som var beställd på en och samma dag.
Vad svarar man?
Ingen aning, men det hoppas jag väl att jag ska orka. Jag har laddat för detta och nu kör vi!

Personalen var tveksam och de var redan sena INNAN de började med mig. (trodde jag var första patienten)
De satt nål och jag fick vänta närmare en timme innan det var min tur, sedan var det dags.
Stilla med huvudet, på med hörlurar, klossar som håller fast hörlurar och käkar stilla och sedan kragen och skärmen som går över hela huvudet.
På med min yogaskiva och börja meditera. Kändes ok. Jag var så trött plus att jag tog 2 alvedon innan jag la mig på britsen också.

De röntgade hela huvudet utan och med kontrast. Detta tog närmare en timme. Efter det fick jag åka ur tunneln, ta ur nålen och sätta mig upp och andas lite. Under tiden började de förbereda för narkos till ett litet barn som var på väg in akut. (kändes i mammahjärtat när jag fick höra det) I och med detta så bestämdes att de röntgade mitt bäcken som gick ganska fort och att de sedan avbröt för att fortsätta med mig i morgon.
Självklart måste akutfall före men det hade varit skönt att få allt överstökat på en gång när jag ändå var där. Nu har jag gjort det värsta och det är "bara" ryggen som ska röntgas i morgon och ingen kontrast behövs.

Lunchade med Malin och Anette från jobbet efter innan jag åkte hem.
Väl hemma tog jag en sväng i friska luften och härliga vårsolen. Skönt och välbehövligt.

Joel åkte iväg med sin assistent Malin på Rulleträning. Joel ska lära sig köra rullstolen själv vilket tydligen var jättesvårt. En gång i veckan fram till våren nu så får vi hoppas att övning ger färdighet.

På eftermiddagen ringde de från Microsoft Support team...... sa de!?!?
Jättetrevliga och lät seriösa men jag förstod aldrig riktigt hur de skulle kunna se att min dator var "skadad" som de sa. Många språkförbistringar för att det blev eko på linjen och jag försökte fråga om idnummer på datorn. Isacs gamla dator som vi använder som lite "extradator" är trög och säkert full med massa sk-t men min nya som jag fått från Sofias Änglar och som jag använder vid bloggandet känns inte som den borde vara "skadad" som de sa (så jag nämnde aldrig att jag hade en nyare dator).  HUR BLOND FÅR MAN VARA?

Över en timme diskuterade jag fram och tillbaka med denna till en början trevliga man som hela tiden också sa att det var gratis då jag var kund hos Microsoft. Och jag försökte få ur honom VAD vill du att jag ska göra och HUR MYCKET kostar det mig och VARFÖR? Till slut visade han upp en internetsida med tre olika betalningsalternativ från USD 120!!!
Varför skulle jag vilja köpa ett så dyrt program till mina barn och till en dator som är så gammal? Då började han svamla om att "your kids are a part of you". Och det stämmer visserligen men där kom säljsnacket och jag förstod att något var fel.

Men blir så arg på mig själv. Varför kunde jag inte avsluta samtalet tidigare? Och hur kunde jag låta honom få "rensa" i Isacs dator? ARG!ARG!ARG!
Så nu VARNING säger jag bara om ni råkar få ett sådant här samtal! (Men just nu känns det som det bara är jag som är den korkigaste bruden på planeten.) Och med tanke på det så borde inte min magnetröntgen visa något på hjärnan.................. DEN ÄR JU TOM!

Röngten 08.15

Har precis suttit och kollat på Sofias Änglar. Kul att se hantverkarna som också varit hos oss tidigare. Det var ett sådant härligt gäng allihopa men självklart lärde man känna huvudpersonerna mer och särskilt Sofia.
Varje gång jag ser Sofia på TV så känner jag en sådan värme. Jag tror det är ömsesidigt och jag hoppas verkligen vi kommer träffas igen.

Grabbarna är också så himla charmiga. Här är en bild på när de var på "återbesök" hos oss i december.

Jag går alltid in och kollar på "hur gick det sen?" och som tur är så verkar det ha gått bra för allihopa. Förutom mig då... Men jag lever och tar vara på livet mer än vad jag skulle göra om jag inte hade döden flåsandes i ryggen.

Isac och jag gick in och kollade på vårt eget klipp också. Vi har faktiskt bara tittat på det en gång tidigare och jag blev ändå lite glad att se mig själv så positiv. Trots lite tunnhårigare då (nu har jag mer hår igen) och jag meddelar att svaret i augusti inte såg bra ut och att jag skulle in och få svar igen efter grabbarnas besök i december. Med facit i handen så vet jag ju att det svaret inte heller såg bra ut=(
Här är länken till vad som hände sedan i vår familj Ollas/Mattsson om det är någon som missat det.
Hur gick det sen?

I morgon bitti 08.15 körs jag in i tunneln igen. Den värsta röntgen tycker jag att det är. Magnetröntgen av hjärnan med kontrast samt hela ryggen. Det tar sådan lång tid och huvudet är värsta när man spänns fast med nack kragen. Tänkte först att jag skulle åka in själv, ingen får ju följa med in i alla fall.... men sedan kom paniken krypande och jag har ringt in mamma som följer med mig i morgon. Skönt bara att veta att någon sitter utanför och väntar.
Ryggen har tidigare tagit mig ca 1,5 timme i det där oljudet och nu inklusive huvudet... Jag har tagit fram min meditations skiva som jag hoppas de kan spela i lurarna för mig. De brukar vara samarbetsvilliga och spela den musik man har med sig.

Jag får försöka tänka att i morgon eftermiddag är det över i alla fall. Kanske drömma om de fina bilderna av min familj som jag fick i söndags direktlevererad av Karolina Ehrenpil, fotografen;
LÄS TEXTEN PÅ BAKSIDAN OCH BEGRUNDA!

Eller tänka på när jag var med och tittade på Joel när han red i helgen. Jag kan sällan följa med då jag är så allergisk men det fungerar när de är utomhus;

Eller så kanske jag somnar..... Än så länge är det den enda biverkning som jag verkligen kan säga att den kommer från cellgifterna. Shit vad trött jag kan bli. Och ganska snabbt.
Ok att jag tidigare kunnat somna i sofffan efter cellgiftsbehandlingarna när kortisonet gått ur men att somna så att jag i stort sett är helt medvetslös det är något nytt.
(Igår somnade jag mitt i läxförhör med Isac!?? Jag bara lutade mig lite tillbaka och när jag vaknade till hade Isac plockat undan alla sina saker och gjort klart utan mig. - Mamma, du somnade och svarade inte när jag frågade dig något..... Stackars barn. Men han är så förstående.)

*djupt andetag* Nu laddar jag för i morgon bitti och längtar tills det är över!

Bra dag, men när är det min tur att ..?

Det är med blandade känslor jag skriver detta inlägg.
Först så kände jag att det här kommer bli jättepositivt då jag har mått så bra idag. Återigen rider jag på kortisonet från behandlingen igår. (själva cellgifterna tar bara 6 minuter att få!!??)
Denna gång provade jag att hoppa över Ondasetronet ( extra illamående medicin). Än så långe när kortisonet verkar så har jag inte mått illa. Tvärtom har jag ökad aptit.
Igår kväll var jag helt ensam hemma och då gjorde jag mig en blåbärspaj och smockade i mig. Det blev lite rester och det tänkte jag mumsa i mig efter jag skrivit detta inlägg.

Adam kom hem igår vid 23 från sin hockeyträning och då hamnade vi framför någon dålig B komedi och kom inte i sång förrens 01. Man får liksom ta vara på den lilla tid man får med Adam, han tränar och har match i stort sett varje dag. Ibland kan de vara lediga en dag i veckan.
(Isac och Jörgen var i Motala på bandyturnering och Joel hos farmor och farfar.)
Även fast jag gick och la mig så sent så vaknade jag 07 i morse. Låg kvar i sängen till 9 men passade på att SMSa till kusin Annika i Göteborg och till Åsa som befinner sig i London. Kände mig helt plötsligt så ensam när inte familjen är hemma (Adam snarkandes förstås inlåst på sitt rum. Hans första egna rum som Sofias Änglar fixade. Så glad att slippa småbröderna.) och när jag inte träffat några av mina vänner på en vecka.
Bestämde mig för att bita ihop, hoppa i träningskläderna och satsa på mitt första Bodybalance pass på mycket, mycket länge. Jag smsa Mattias (som har passet) och kollade om han kunde fixa en gästbiljett.

På insidan av skåpsdörren i arbetsrummet sitter min hälsoplan för 2012;

Det var release av nya Bodyblancekoreografin! Det hade jag ingen aning om, missat 3 månader alltså....
Min teori är att så länge jag tränar ett balancepass i veckan och minst ett kundaliniyogapass så håller jag mina muskler, leder, skelettdelar och alla j-la tumörer på plats. Men så fort någonting "ruckar" på detta, exempelvis att jag blir sjuk eller massa läkarbesök för mig eller Joel kommer i vägen så brakar kroppen. Efter att ha varit förkyld, lunginflammation och 2 antibiotikakurer sedan julafton så var det kanske inte konstigt att ryggen pajjade för lite mer än två veckor sedan. Jag känner fortfarande av det och hade korsett på mig under passet idag. Jag modifierar många delar av passet men det fungerar bra efter att själv varit ledare i 20 år så finns många alternativa övningar i min "bank".

Det var härligt att vara på gymmet igen. Efter så sällskapade jag Emil, Mattias, Maria och Robin när de lunchade på kaveln. Har inte riktigt träffat grabbarna sedan jag var på gymmet sist så det var trevligt att skvallra av sig lite och umgås.
Var sedan och lunchade med Joel hos svärföräldrarna och Joel hade bakat goda bullar med farmor också. Vidare och storhandlade. Hemma 15.30 samtidigt som Maria rullade upp på uppfarten och hjälpte mig in med kassarna.
Solen sken och vi tog oss en långpromenad (5 km!! längsta på bra länge) runt Södersvedsbadet. Maria verkligen boostar mitt livskonto. En sådan underbar vän som verkligen säger till mig på skarpen när jag börjar sväva ut för mycket och tappa bort mig själv. Har så lätt att sätta alla runt om kring mig före mig själv på listan och då måste jag bli påmind och tänka på min hälsoplan och tänka på att LÄKA MIG SJÄLV först för att kunna ge av mig själv till andra.
En härlig promenad förlänger livet;

För två veckor sedan var jag orolig att min problem med gången var här för att stanna. Känns som jag tagit mig upp över vattenytan igen och är på väg att få upp händerna på bryggan. Hoppas nu ingen kommer och trampar på mina fingrar när jag är på väg tillbaka till lite bra levnadsstandard igen.

Har verkligen haft en bra dag och mått bra. Pricken över i'et var att Loreen vann melodifestivalen! Jag har inte sett alla deltävlingarna men vet att när jag hörde hennes låt i första omgången så sa jag att det här är vinnaren och hon om någon kan ta Sverige långt i den stora tävlingen.
För mig kanske det skulle passa med titeln "Jag reser mig igen" i en tid som denna...

MEN, nu till det mindre roliga är att melodifestivalen väcker massa jobbiga minnen. Alla de kvinnor som jag har följt på blogg och även haft kontakt med som har haft cancer har alla lämnat detta jordeliv. Många av dem var också väldigt intresserade av melodifestivalen och har somnat in någonstans i samband med festivalen. Strange?

Först var det Sabina våren 2009 (aerobic och yoga tjej med småbarn varav en dotter med speciella behov) Var även med i boken "Livet kan inte vänta". I och med denna bok kom jag i kontakt med Ulrica och vi träffades hösten 2009 och lunchade på stan. hon verkade så pigg men som sagt det syns inte på utsidan.
Ulrica älskade melodifestivalen och somnade in 17 februari 2010. Bara fyra dagar innan hon somnade för att inte vakna upp igen skrev hon ett mail till mig med många peppande ord och det kändes lite som ett "hej då" mail men jag förstod nog ändå inte riktigt att det var så nära. Kommer ihåg att hon gick och la sig på lördagkvällen innan melodifestivalen var klar och DÅ var det verkligen något fel. Underbara kvinna=(

En månad efter Ulrica så somnade Anna in. Anna som hade lilla Tilda. Annas man var med på Bröstcancergalan och pratade samma år om ni kommer ihåg?

För snart ett år sedan så var det Lindas tur. (3 barns mamman som vann Årets blogg 2010 och även blev Årets hjältemama samma år) Vi fick en speciell kontakt via bloggandet och våra sjukdomar gick som hand i hand hela tiden. Mitt spred sig till höfterna, sedan fick hon samma diagnos, jag strålades, hon strålades, vi gick på samma cellgifter etc. Men när hon snabbt blev sämre så intalade jag mig själv att våra sjukdomar INTE skulle följa samma väg utan jag avvek och har i alla fall fått ett år extra. Den fantastiska mamman somnade in 29 mars 2011.

Och nyligen förlorade Jenny i Umeå kampen vars blogg jag också följde till sista andetaget. Just nu följer jag ingen blogg slaviskt, tittar in någon gång då och då på någon medsysters men har valt att försöka leva livet och inte grotta ner mig för mycket i sjukdomen.

Sedan har vi min vän Anna som fick somna den 18 januari men ro efter begravningen 24 februari. Hon hade aldrig någon blogg utan vi följdes åt IRL.

När alla minnen kom fram nu ikväll var jag tvungen att gå tillbaka och läsa på lite gamla inlägg. Tänka att jag jobbade nästan hela 2010 mellan alla läkarbesök och behandlingar? Hittade även 28 mars 2010 att jag spelade föräldrahockeymatch på hovet i DIF tröja!! Då visste jag inte att Adam senare skulle ikläda sig en sådan något år senare. Och att jag ställde mig på ett par skridskor med ett halvtrasigt skelett. (lite dumt kanske?) men det var kul och Isac var glad att jag var med.

Var också inne och kollade på ett inlägg från 23 april 2009 när jag precis börjat blogga där jag skriver "hur sjuk är jag egentligen?". Där är det bilder på mig precis innan jag blev sjuk och sedan bild utan och med peruk.
Många tankar dyker upp. När är det min tur? Klarar jag mig till melodifestivalen 2013? Hur kommer det sig att alla har dött i början av året?

Jag grejjade LINDVALLEN!

Just nu känner jag så mycket kärlek till min familj, nära och kära samt alla bloggläsare. Det är en STOR TACKSAMHET jag bär med mig i hjärtat när jag snart ska gå och lägga mig.
Tacksam för att cancern lät mig må hyfsat bra dagarna i fjällen och njuta med min familj. (det var nog bara tisdagen som försvann i ett töcken under eftermiddagen och kvällen). Tacksamhet och stolthet över min fantastiska mamma som burit och kånkat på Joel var helst han har velat vara. Upp och ner för backen ett antal gånger varje dag på snowracern... (undra vad folk tror när de ser mamman sitta och titta på medans mormor sliter som ett djur med sitt barnbarn?)
Tisdagens härliga väder innan jag gick hem och däckade på soffan;

Mamma har varit min hjälte dessa dagar och vi har gjort mycket kul tillsammans med Joel. Jörgen har kunnat ägna sig mer åt Isac och åkt skidor på dagarna. Måndag kväll bowlade vi hela gänget som jag tidigare nämnt, och Joel vann! Här är bild när Adam och Joel kör Airhockey;

Igår onsdag fixade skoterpersonalen så att vi kunde få komma upp till Valletorget och se på Valles show. (det ligger mitt i backen och går bara att ta sig dit om man är skidburen.... eller med skoter...)

De körde upp oss och Joel tjöt av glädje. SÅ coolt!! -Jag får åka skoter, det får inte pappa, Isac, Adam och Maja!
Man märker att han är lite avundsjuk på alla som åker skidor och att de får åka lift etc, men skoterturen igår slog allt med hästlängder.
Att sedan få lite extra mycket uppmärksamhet från Valle var förstås kul.

 Joel sitter på sin egen skoter och snackar med de två skoterkillar som körde upp oss. Jag börjar skratta bara jag tänker på det igen. Han är så verbal och får ur sig så mycket roligt. Han kom på att det var LITE skillnad på deras skotrar och det var att de hade lyse på sina... men det skulle Joel hem och fixa han också sa han....=)

 Föreställningen började 14 och vi var där 45 minuter innan och fick ha Valle för oss själva ett tag.

 Pappa och Isac kom till 14 och såg på showen de också. Varmt och gosigt i pappas knä!

Väl nere fick jag ta en bild på Joel där han sitter SJÄLV och håller balansen. Kan tyckas löjligt lätt men fullt påklädd med allt och en kropp som inte vill som Joel alltid vill så kan det vara en utmaning.

Onsdagkvällen som var vår sista kväll bjöd mormor ut oss på Värdshuset i Lindvallen. (Adam och Maja åkte hem på onsdag förmiddag och var inte med) Där var det 15 års jubileum med Showtime. Det var mat och underhållning samtidigt a la Wallmans. De var riktigt proffsiga och maten var otroligt bra vällagad. Jag älskar musik och dans och det har även barnen ärvt. Isac visar det inte riktigt men Joel han rockade loss ordentligt, särskilt i sista hårdrocksnumret. Han hade dock väldigt svårt att hålla reda på vart alla artister befann sig hela tiden och när de sprutade eld blev han väldigt reserverad.
Kan absolut rekommendera showen inklusive 3rätters meny. Prisvärt och bra erbjudanden för barnen. Drickan kan väl göra att det blir dyrare men en annan håller sig ju till sodavatten...

Från början hade vi tänkt gå på Vrickade varieteér som jag blev rekommenderad av en läsare men den showen var endast på fredagar och lördagar och vi var där söndag-torsdag.
(Ett annat bloggtips angående mitt HB var att pressa två apelsiner och blanda med en äggula. Förstår inte riktigt hur det ska påverka järn nivån men jag gör det nästan varje dag och det är riktigt gott)

Väl hemma nu i kväll så har Jörgen packat upp och tvättat medans jag tagit posten (alltid en hel drös, sjukhuskallelser, räkningar och nu även lite uppmuntran iform av fina kort, brev en bok och en urmysig sjal från Anna i Sundsvall. KRAM!) Riktigt kul att öppna posten idag.

Sedan var det historia om Drottning Kristina med Isac och samhällskunskap med inriktning ekonomi/politik med Adam.

NU är klockan halv ett på natten och morgontidningen kom precis till grannen....
Måste sova, dags för sjukhusbesök i morgon igen.
Återigen TACK mamma för all hjälp under fjällendagarna!
Hundrade, tusende, droppar av dagg, 
glittrande friskt på grönskande gärden, 
hundrade fjärilar, hundrade bin, 
men bara en mor, en enda i världen.
George Cooper

Jag fick ett så himla bra och sant ordspråk av en läsare i kommentaren i förra inlägget jag måste lägga till;
 ♥ YOU NEVER KNOW HOW STRONG YOU ARE UNTIL BEING STRONG IS THE ONLY CHOICE YOU HAVE.....♥

Essence Vitae

I januari var vi med i fotoprojektet Essence Vitae och fotograferades av Karolina Ehrenpil, en av de ideella fotograferna i projektet.
Essence Vitae är ett projekt, startat av fotografer, för familjer med små barn där en av familjemedlemmarna drabbats av en livshotande sjukdom.
Så här skriver Karolina efter vår fotografering;

I januari träffade jag Elisabeth och hennes familj som består av hennes man och tre barn i åldrarna 15, 10 och 5 år. Det här är en sportig och aktiv familj som är väldigt härliga att umgås med. 5-åringen har en medfödd CP-skada och är en av de charmigaste små killar jag träffat. Vilken glädjespridare! Han drömmer om att en dag bli domare i hockey. Familjens andra två barn har redan nått stora framgångar i hockey men så har de inte heller vilken mamma som helst. De har Elisabeth, ett före detta träningsfreak, en riktig kämpe!

Elisabeth är en ung, lång och vacker kvinna. Trevlig och omtänksam med ett hjärta av guld. 1997 drabbades hon av bröstcancer. 2008 kom cancern tillbaka och satte sig i skelettet och levern. Diagnosen är spridd bröstcancer som inte går att bota.

Elisabeth skriver sedan några år på sin blogg om livet med sjukdomen och hur hon får ihop vardagen. Hon uppmanar alla att ta vara på livet för det går inte i repris!

Om ni vill se samtliga bilder från fotograferingen som gjordes i Björkvik första helgen i januari så kan ni klicka på följande länk; http://essencevitae.com/elisabeth/

Även fotografierna som ligger i "blogghuvudet" är från denna fotografering och tagna av Karolina Ehrenpil.