(Bild tagen av Gitt Willner 2008)
Jag är fortfarande i Orbaden, sista dagen i morgon fredag.
Vi pratar mycket om meningen med livet och att känna sig behövd. Och om tiden då vi inte kommer finnas längre. Livet kommer ju att gå vidare för våra anhöriga trots att vi inte är kvar och delar livet med dem. De som har familjer oroar sig för sina män och barn. Hur ska det gå? Hur kommer de klara sig?
Jag oroar mig mest över Joel och vill att han ska få de bästa förutsättningarna i livet och bli rättvist behandlad.
Mina älskade barn. Kommer de någonsin förstå hur mycket jag älskar dem? (Foton från sommaren 2008.)
Jag ringde hem idag och pratade med Jörgen, och allt var bara bra och flöt på som vanligt och det var ingen fara att jag var bortrest. Hur ska man tolka detta?
Jag tänker att det finns två olika sett att se det på.
Antingen så blir jag ledsen att de inte saknar mig tillräckligt och att jag inte behövs, eller så ser jag det som positivt att Jörgen och barnen faktiskt kan klara sig själva utan min hjälp.
Nu vet jag ju också att vi har underbara föräldrar som ställer upp under den här veckan med skjuts till och från träningar och matcher. Det verkar ju fungera, och jag borde väl känna ett lugn av att veta att allt rullar på trots att inte jag är hemma.
Kluven. Känns tryggt att de klarar sig men jag vill fortfarande känna mig behövd ett långt tag till!
Jag vet att det är tunga tankar som hamnar på bloggen idag men det är skönt att skriva av sig. Jag är påverkad av att Linda (årets Hjältemama) har akut hamnat på sjukhus. Hon har precis börjat med samma cellgift som mig, Xeloda. Ytterligare en tråkig nyhet är att en pappa med cancer från Värmdö nu i veckan har blivit en stjärna på himlen och efter sig lämnar han fru och barn.
Livet är så skört och orättvist.
