Har nu redigerat förra inlägget och hoppas att jag varit tydlig.
Det blev bra fart på bloggen i alla fall...
Jag har insett att det är lättare att jag försöker handskas med detta än att ni runt omkring inte ska veta vad ni ska säga när vi möts.
Jag har lugnat mig sedan i lördags och tar tillbaka "Hur mår du frasen".
Fråga hellre hur jag mår än att ni slutar. Och fortsätt gärna kommentera.
Idag har jag varit ute och tagit en morgonpromenad medans "skelett tabletten" verkade, och mycket tankar har fått snurra runt i huvudet.
Vad folk tycker och tänker och vad fel det blir när man inte möts i verkliga livet utan på en blogg.
Nu ska jag snart iväg till Karolinska där jag ska möta upp Joel med Resurs. Först har vi besök hos sjukgymnast för utvärdering av Botoxeffekten och efter det är det Urologen.
Stannar sedan kvar i stan för ikväll ska jag på bio och se sista Stieg Larsson filmen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Underbart, Elisabeth, att du skrev inlägget ”Förstå mig rätt”.
Och åter igen, direkt från hjärtat.
Jag kände att det var behövligt att du fick lov att rätta till det du sa i förra inlägget.
Det är stort att du även bad om ursäkt.
Bägaren rann över sist och då är bloggen ett bra hjälpmedel.
Men, både på gott och ont som du nu blev varse om.
Jag tycker du ska fortsätta skriva från hjärtat & själen.
Det är en konst att skriva så alla förstår en.
Hur många gånger har vi inte mejlat och någon har tagit illa vid sig.
För att mottagaren har varit på dåligt humör.
Eller den som skrev menade verkligen inte att låta arg eller besviken.
Men återigen så vill jag trycka på att se saker och ting från två sidor.
Det handlar om att ge och ta.
För vi alla är unika.
Och är väldigt olika.
Med olika behov.
Men vi alla har något gemensamt och det är att vi bryr oss om varandra.
Låt oss fortsätta göra det.
TACK, Elisabeth, för att du skrev det senaste inlägget.
Det värmde.
Med ETT STORT LEENDE ger jag dig dagens styrkekram!
/Gitt
Hej Elisabeth!
Ramlade in på din blogg via någon annans blogg häromdagen, kommer dock inte ihåg på vilken blogg jag hittade dig.
Har nu läst igenom hela din blogg, otroligt bra skrivet och intressant läsning. Fortsätt kämpa på!
Min man har oxå obotlig cancer, dvs bukspottkörtelcancer med metastaser i hela levern. Han har dock ett sämre utgångsläge än dig. Tvåårsöverlevnaden är endast 2 procent, men vi får hoppas att han är en av dem som spräcker statistiken.
Vi bor också på Värmdö, närmare bestämt vid Värmdö kyrka. Har två små tjejer på 3,5 år respektive 1,5 år gamla.
Min man bloggar också på ratty.blogg.se om du är intresserad.
Måste fråga om din man möjligen arbetar som taxichaufför på Värmdö taxi?
Kram Nina
P.S. Jag håller med om att frågan "hur mår du" kan reta gallfeber på en! Har faktiskt otroligt svårt att svara på den frågan när jag får den och brukar svara "ja, det är väl som vanligt". D.S.
Hej Bettan!
Oj vilken storm det varit senast dagarna, jag har inte hunnit läsa bloggen på en vecka.
Ler :-) stort när jag tänker på dig och familjen!
Stor kram från Tina L
Hej!
Jag tycker att det är jättebra att du skriver precis som du känner. Håller helt med dig om sekundära vänner, det har alla och de vännerna är precis lika viktiga och fyller en funktion. Jag tror att rätt vänner kan ta hur du skriver och se bakom det.
Att leva i en kris är som att åka berg- och dalbana. När vår dotter var svårt sjuk så kände jag mig sviken av de som drog sig undan. Men det var även jobbigt med de som blev för känslosvallande och som man kanske inte hade den relationen till. Allt det här handlar ju om vad man själv orkar med för stunden och inte.
Jag tycker att du är fantastisk! Kämpa på!
Tråkigt också tycker jag att så många väljer att vara anonyma....
Kram Lena Gustavsson
(känner dig genom samma klass för våra äldsta barn)
Skicka en kommentar