Hmm, det blev verkligen en stark reaktion. Vet inte hur jag ska få fram vad jag EGENTLIGEN MENAR.
Det som hänt nu var absolut inte tanken. Tror det blev en höna av en fjäder.
SJÄLVKLART är jag JÄTTETACKSAM för att alla bryr sig, men jag känner mig attackerad av frågan. Inte alltid ska jag säga. Ofta är frågan riktad till mig trots att vi kommer hela familjen. Och mina barn märker jag tycker det är jobbigt att det blir sjukdomsprat.
De gånger jag får ett stort leende och en klapp på axeln eller kram och mer -Hur är läget? så känns det bra men det är just de ledsna eller sorgsna ögonen och tonen man använder. Det känns som jag står med en fot i graven ibland.
Oftast är killar lättare att bemöta, de är inte lika känslosamma. Mötte "dagispappa" i godisdisken som självklart frågade hur jag mådde men efter ett OK svar från mig pratade vi vidare om annat. En "hockeymamma" kom fram och sa att hon läste bloggen och då vet både hon och jag läget och kan läsa av varandra. Och ett "jag förtår" från henne gjorde att vi kunde konversera annat.
Och det kanske är plumpt skrivet att skriva "sekundära" vänner men jag har varit en ganska utåtriktad människa med många runt omkring mig i samhället som vet vem jag är eller så känner de min man eller mina barn. Alla är självklart vänner men det är definitivt en skillnad på ens nära vänner och mindre nära vänner. Det hoppas jag att ni håller med om?
Sedan finns det många som INTE läser min blogg och de kan jag förstå att de vill veta hur jag mår. (Så jag HAR faktiskt förståelse för er som står på sidan om. Men ni måste förstå mig också att jag får frågan flera gånger per dag och min BÄGARE RANN ÖVER I LÖRDAGS...)
Jag skriver rakt ner vad jag tycker och känner för dagen och det kanske är som att kasta sig ut i lejongapen men bloggen ska också bli ett minne till mina barn och jag vill att de ska få en så rättvis bild av mig som möjligt där även "dagsform" speglas.
Tar till mig kommentar från Josefin att det är svårt att veta hur man ska tacklas med sådana här situationer, och när jag tänker efter nu så väljer jag hellre att ni frågar hur jag mår än att ni undviker mig.Jag ska själv bli bättre på att handskas med dessa situationer, och fortsätt gärna kommentera på bloggen.
... men snälla; inga hundögon eller huvuden på sned. Hellre lite peppning och positivt bemötande.
Usch, usch, usch, jag menar verkligen inget illa och jag vill absolut inte att ni ska titta bort när vi möts i affären.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag sårat någon.
En jättekram till alla läsare och ALLA vänner, ingen nämd ingen glömd.
Lite kort om idag: Sjukgymnastik (mindre roligt), lagat Adams glasögon, hämtat undanlagda julklappar, handlat mat. Och nu ikväll har jag varit och kollat på Adventskonsert i Stadhuset med min mamma och svärmor. Otroligt vackert och stämningsfullt. Jag känner en i kören, mamma i Adams föredetta fotbollslag. (en sådan där "sekundär" vän ni vet...SMILE.) Mindre nära vän men alltid en kram och ett stort leende när vi möts!!
DAGENS MÅSTE: Ett stort leende!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej,
Jag som flera andra blev lite förvånad (och en smula skrämd måste jag erkänna) av ditt förra inlägg.
I min dotters fotbollslag finns en familj som drabbats av sjukdom. Mamman där har fått cancer och enligt gemensamma vänner biter inte behandlingen. Jag har inte träffat på hennes man än på någon träning eller match men efter att ha läst ditt inlägg känns det ännu svårare med bemötandet. Min tanke har nog varit att gå fram, ge en kram och säga att jag bryr mig. Jag kan ju inte göra mer än så. Nu vet jag inte... Jag är ju ingen "nära vän" utan "bara" en mamma till en lagkamrat till deras dotter men å andra sidan har vi varit på fester ihop. Tveksamheten om jag ska låtsats som det regnar (känns onaturligt) eller visa att jag bryr mig genom en kram o en fråga är större i dag när jag läst ditt inlägg än vad jag kände i går.
Jag tror att du måste försöka förstå dem som du möter. I mina ögon är det väldigt otrevligt att inte fråga hur någon mår om man pratas vid, detta även till dem som inte har någon sjukdom. Det är helt enkelt vanligt hyfs och ett försök att visa att man bryr sig.
Jag kan förstå din ståndpunkt men vi i omgivningen vet inte när det är jobbigt för dig om du inte talar om det.
Nu kommenterar jag på min egen blogg till tidigare kommentar. Jag tycker visst att du kan gå fram till mamman ifråga. (Kanske inte när hennes barn står brevid. Det är tungt för barnen att höra sin mamma prata sjukdom)Gå fram med ett leende på läpparna så kanske du kan läsa av om det är läge för en kram eller inte. Kramar värmer! Och jag förstår att det är jobbigt att stå brevid. Jag hade nog varit lika villrådig själv om hur jag skulle göra. Men mitt råd är att försöka läsa av människan som när man svarar att man mår ok för tillfället och sedan försöker byta samtalsämne, då betyder det Inget mer sjukdoms snack.
Jag hälsar glatt på alla jag känner och många kommer fram med ett leende och säger att de läser min blogg och att jag kämpar på bra eller att jag ser pigg ut. De på gymmet jag möter är alltid positiva och peppande. DETTA VÄRMER OM NÅGOT ska ni veta.
En "hockeymamma" jag mötte häromveckan sa att hon läst min blogg i smyg ett tag och hon kom fram och gav mig en jättekram och sedan pratade vi om allt möjligt men inte sjukdomsprat för både hon och jag vet ju läget då hon läser min blogg. Det var definitivt en varm kram.
Nästa gång du träffar "mamman" så gå fram. Jag hör i dina ord att du har värme och vill väl.
/Elisabeth
Jag förstår dig - så mkt jag nu kan - har inte själv cancer..
Men jag fullkomligt AVSKYR rådjursögon o ett huvud på sne när frågan kommer från "en del"...
Sedan VET jag att de allra allra flesta gör det av omtanke och vill visa att de bryr sig, vill visa "att de vet", vara medmännisor osv..
Men när frågan kommer från en del andra har jag svårt att ta det... Tjae, oerhört svårt att förklara.
Vårt liv är liksom inte "bara cancer", vi vill LEVA så länge vi får i en härlig vardag, i en så opåverkad tillvaro som det bara går... Tids nog kanske vi inte får det mer...
Men en sak är säkert, livet är ALLDELES för kort för att slösa tid o energi på människor som inte tillför ngt utan bara slukar ens energi!
Hör min make i dina ord.
Du är så fantastiskt sprudlande och full av liv! Du är inspirerande på många sätt! En frisk fläkt :).
Hoppsan så mkt svammel det blev, hoppas dt någonstans kom fram lite av vad jag försöker skriva :-S??
Kramar till dig iallafall - från en som kikat in titt-som tätt men som inte lämna kommentar tidigare
hej, jag brukar inte läsa din blogg men trillade in här och jag måste bara kommentera att jag har full förståelse för att du är trött på den frågan! Och jag vet precis vad du menar med "sekundära vänner" ha ha, såna har jag med och jag är själv "sekundär vän" till andra, det är väl inget att hänga upp sig på.
Kämpa på!
Skicka en kommentar