Att man kan vara så himla urless på att få samma fråga MINST 10 gånger per dag!?
Idag har varit en sådan dag när jag svarat. -Jo tack bra. Och ÄNDÅ ska folk fortsätta att älta. Så länge inte någon frågar hur jag mår så mår jag faktiskt riktigt bra! Det är först när man möter några oroliga och sorgsna ögon som jag verkligen känner mig så sjuk som jag egentligen är.
Dagen började i alla fall bra. Jag tränade en BodyPump på gymmet. Så skönt att jag grejar det nu. Jag gör visserligen inte alla övningar och en del övningar gör jag på mitt sätt. Men ändå, jag kan vara med på gruppträningen och jag smälter in i mängden.
Efter gymmet åkte jag till Adams skola som hade öppet hus, och det var då det började, alla dessa "Oj, men hej. Är du här, vad roligt. Hur mår du?"
Tror jag har fått denna fråga närmare 30 gånger idag. Och vad fan ska man svara. Jag mår ju faktiskt ganska bra just nu men egentligen skulle man bara vilja säga. -Åt helvete. Hur skulle du själv må om du visste att ditt liv var nere för nedräkning?
Mina riktiga vänner som också läser bloggen ställer sällan frågan då de har koll på mig ändå och vet ungefär hur jag har det och hur jag mår. Men alla andra "sekundära vänner", som klassföräldrar och hockeyföräldrar eller de som tycker att de känner mig bara för att de varit och tränat hos mig någon gång för 10 år sedan eller känner någon som känner mig...
Och bara för att jag alltid vill alla väl, har ett leende på läpparna och hälsar på alla jag möter så är det ju inte alltid jag vet vad de heter eller vilka de exakt är. Dessa människor är värst att få frågan "Hur mår du?" av, de skulle ju aldrig fråga det om de inte visste att jag var sjuk.
När jag senare på dagen gick in på mataffären för att snabbt handla godis så hinner jag få frågan 3 gånger till.
Arghh... jag tror jag blir galen. Jag är så jävla less på frågan. Finns det inget annat vettigt att säga? Kan man inte bara säga hej och prata om något annat som väder, vind, mat, barn, ja vad som helst. Fråga mig bara INTE hur jag mår!
När man är i mitt stadie i livet så betyder ens "riktiga vänner" oerhört mycket, medans övriga vänner och omgivning sållas ganska hårt. Jag vill inte spilla min energi och tid på människor som jag egentligen inte får något vettigt tillbaka ifrån. Kanske låter hårt eller konstigt, men livet är för kort för att "lallas" bort.
TRÖTT!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Hej! Efter att ha läst Ditt inlägg idag tänkte jag för första gången skriva till Dig. Är själv sjuk sedan 10 år. Det är inte lätt för andra att veta hur de skall bemöta oss sjuka. Jag har faktiskt sagt att jag inte alltid vill ha frågan. Då vet de. Säg ifrån i skolan, på träningen o.s.v. Många är nog rädda för att inte fråga tror jag. Då tror de att Du kan missuppfatta det. Många kramar till Dig och Din familj.
Jag förstår vad du menar, Elisabeth, men måste ändå ta medmänniskan i försvar.
Det är nu som baksidan av bloggandet slår in. Människor som följer ditt liv här på Blogger tar till sig allt du lämnar ut och vill dig bara väl.
Jag har en nära vän som läser din blogg och hon säger att det känns som hon känner dig.
Så jag tror att många inte vet hur dom ska möta dig och den naturliga frågan blir då gärna hur du mår.
Det är inte lätt.
Och kan bli så fel.
Men visst förstår jag att du kan bli tokless på alla frågor.
Ha en skön kväll med familjen. Anar att den går i fotbollens tecken;)
Bamsekramen Gitt
Först måste jag bara säga att du är otroligt vacker! Har läst din blogg nu och kommer fortsätta imorgon... Vad du kämpar på! (man har ju inte så mycket till val) Själv upptäckte dom en tumör i levern för fyra år sedan, tumören plockades bort och inget har återkommit, dessvärre gick operationen fel och jag fick en ryggmärgsskada... Men jag är ändå tacksam för allt. Vad jag känner igen mig i det du skriver om vänner, man märker så väl vilka som är ens riktigt vänner och inte. Jag har förlorat många vänner under min sjukdomsperiod, samtidigt så var det vänner jag ändå inte velat ha med mig i livet om de inte klarar av att stötta mig då jag behövde det som mest. Nu har man lärt sig vilka som är ens riktigt vänner och vilka man vill ägna tid åt.
Kämpa på!!!
Massor med kramar
Alla som frågar meanr bara väl, du får försöka tänka så. Om man vet att någon drabbats av cancer och man träffar den människan i affären så skulle i allafall jag känna mig dum och respektlös om jag inte frågade hur han/hon mådde. Det skulle kännas fegt att prata om väder och vind som om inget hänt. Jag skulle absolut ge den människan en kram och fråga hur hon mådde. Ta inte illa upp, folk bryr sig om dig!
Hej,
Det är ett viktig men otroligt svår fråga du tagit upp i din blogg.
Som vår vän Gitt skrivit är detta "bloggens baksida", speciellt eftersom du uttrycker dig på ett så personligt och ärligt sätt att många uppskattar dina inlägg och får en känsla att dom känner dig.
Det är inte lätt alla gånger, men jag vet att du får frågan för att dina med människor runt omkring dig bryr sig.... men tyvärr blir det lite tokigt ibland.
Kram vännen Jenny
Fast det frågar man väl alla man träffar och inte bara cancersjuka...?
Jag gör det iaf
Hej! hur kan en medmänniska vara "otrevlig" om man frågar hur någon mår? tycker snarare att det rör sig om medmänsklighet. Jag är inte sjuk, ingen i min omgivning är sjuk, jag är lycklig lottat, jag vet. Men det tar inte ifrån mig min medmänslkighet. Nästa gång jag möter dig Bettan, vilket jag gör ibland, så skall jag inte fråga hur du mår, jag tror att jag tittar bort istället och undviker dig så slipper jag känna att jag gör dig upprörd. Hur skall man veta hur man skall bete sig när man träffar dig om du inte talar om det? Jag har faktiskt brytt mig om hur det går för dig och tänkt mycket på dig och din familj trots att vi inte är "vänner", men vi har träffats och har gemensamma vänner. Jag kan ärligen säga att jag känner mig lite illa till mods till det du skriver i bloggen. Jag har ingen som helst rätt att döma dig och vet inte hur du känner och vise versa du vet inte hur dina medmänniskor känner.
Ja, där fick man så man teg! Hälsar en människa med mindre betydelse eller som du själv skriver "en sekundär vän".
Lalla Lalla Lallala!
Jag är inte ens en "sekundär vän" till Dig, jag är bara en bloggläsare. Jag har aldrig kommenterat här förut men nu blev jag lite illa till mods.
Människor som är allvarligt sjuka eller som har råkat ut för något allvarligt brukar uttrycka sådan besvikelse över att "vänner" och "bekanta" inte börjat undvika dem. Man brukar då få höra att "man kan inte säga något fel - det enda som är fel är att inte säga någonting".
När jag läser Ditt inlägg vet jag inte vad jag ska tro längre. Självklart förstår jag att alla inte beter sig och tycker likadant men ibland ställs det väldigt höga krav på omgivningen. En omgivning som bara vill visa sin omtanke.
Jag blev väldigt illa berörd av Ditt inlägg och jag förstår om Din "sekundära" omgivning blir besviken och kommer att undvika Dig framöver. Då är ju frågan: Blir Du besviken på dem då och tycker att de borde bry sig mer?
Jaja, skitsamma. Jag har gillat Dig och Din blogg.
Josefin
Naturligtvis skrev jag fel. Jag menar inte att folk blir besvikna för att man INTE har börjat undvika dem. Borde förhandsgranskat.
Ingen som inte själv har varit eller varit anhörig till en svårt sjuk kan sätta sig in i HUR psykiskt påfrestande det är att hantera både sin omgivning och sig själv och sin situation.
Tycker ni som känner er illa till mods, ska fundera på hur lättstörda ni är och hur ni skulle hantera att själva ha livet nere för räkning. Ta istället emot den lilla inblick ni får och lär er något av den. Fortsätt göra som ni brukar, nu har ni bara lite mer kunskap och visdom. Förkunnat av någon som vet hur det är.
Kram från Mia
Skicka en kommentar