De spelade både kubb och krocket men jag satt där jag satt till klockan 18 tror jag.
Dödens utflykt del 2 nu på morgonen.Tänk att det är samma program som jag får på på morgonen igen. Är det ödet eller? Tycker ändå att det var lite fängslande och att att de pratade om det tabubelagda döden. Huvudpersonens fru berättade att hon var rädd för döden när hon var liten och det var jag med. Livrädd. Jag kom ihåg att jag ofta gick ner till mamma i köket och grät på kvällarna för jag var så rädd att jag skulle dö. Men mitt förhållningssätt till döden har blivit mycket bättre med åren och särskilt nu de senaste åren när döden flåsar en i nackhåren. Det gäller bara att ha lite försprång hela tiden.
Så länge vi finns här finns inte döden här, och när vi infinner oss i döden då finns vi inte längre här.
Huvudpersonen i dokumentären kommenterade som sista ord; -Den här resan har gjort att jag inte har lust att dö. Så jag struntar i det just nu.
Och på frågan hur han ville bli begravd svarade han; -Det är i de efterlevandes minne jag vill vara begravd. Detta svar var nog det bästa jag kunnat tänka mig. Självklart är det så. Jag vill finnas kvar i allas minnen.
Nog om döden. Idag har det varit en strålande fin vårdag och tro det eller ej men när Jörgen åkte till golfbanan 05.30. ja, ni läste rätt. 05.30!!!! Då hade jag så mycket kryp i mina kortisonknän att jag åkte med honom 1 km bort och gick tillbaka hem. Helt underbart ljuvligt. Kyligt visserligen, helt ensam och bara fåglarna som kvittrade. Mössa på och benvärmare på knäna så gick det riktigt bra.
Hittade till och med en liten snöfläck kvar som jag var tvungen att fota;
Kortisonet börjar ta ut sin rätt och huvudformen börjar likna en fotboll. En solbränd fotboll. Som ni vet så blir man ju även lite rödblossande också…;
När jag kom hem tog jag min nya nervmedicin samt morfindosen och gick och lade mig och sov en timme till. Skönt.
Klockan 9 kom Maria förbi och hon har hjälpt mig handla lite plantor till trädgården och sedan var vi även och storhandlade. Grabbarna kommer ju hem nu så nu måste det laddas igen.
Jag och Maria försökte deala till oss den här stolen för halva priset då det var sista exemplaret samt att den var helt sönderskavd vid armstöden... men vi lyckades inte. Vi kunde få 20% rabatt men vi ville ju ha 50%. Det blev ingen affär. (trots att den var limegrön..) köpte dock två limegröna kuddar till mina tidigare två gröna limesolstolar.
Nu är klockan snart 15 och vi ska åka in och möta upp Adam och Isac vid tåget. Sedan blir det en matbit innan vi tar emot mormor och Joel med nästa tåg...
Knäna mår bra och jag hoppas de håller till kvällen och nästa morfindos. Vill helst slippa fylla på med snabbmorfin emellan. Blir så lullig och frånvarande. (Jörgen tycker i och för sig det äs könt när jag blir tyst ett tag.)
9 kommentarer:
Vad skönt att läsa att du hade en bra eftermiddag/kväll igår och en bra dag idag. Morgonpromenaden lät mysig. Önskar dig en skön kväll med dina killar. Kram från Irene.
Vad skönt att du fått bra smärtlindring, vi tänkt på dig hela påsken. Skönt att familjen är samlad igen:) Kram Annika
Vad fínt du skriver om döden. Jag är nog väldigt rädd för döden fortfarande. Fast jag har inte tänkt så mycket på den. Men genom att du delar med dig så mycket av ditt liv och dina tankar så känner jag att jag börjar närmna mig det otänkbara i tanken - att man aldrig kan ta något för givet och att vi alla ska dö.
Vad härligt att du fick komma ut från sjukan och fira påsk med vännerna. Hoppas du fått krama barnen jättemycket nu ikväll.
/maria e
Man ska alltid göra det bästa av situationen! Så sola och njut!! Det är du värd!
Om döden vet vi ju ingenting, vi som lever. Det bästa är nog att acceptera att det är så.
Döden är svår för oss som blir kvar; vi saknar, vi vaknar om nätterna, vi är rastlösa, vi undrar, vi ställer frågor, vi söker svar, vi förebrår oss det vi sade och det vi inte sade, det vi gjorde och det vi inte gjorde, vi vill få en chans till - en timme, bara en timme.
Vi gråter, vi plågas, vi lider.
Det finns inget klokt eller bra att säga om det. Så är det. Och det gör ont.
Gud vad fint skrivet från dig som är anonym kl 22.36. Jättefina ord och jag kan bara instämma.
Nattikramen till er alla läsare,
Elisabeth
Ja, vad är livet, vilket liv är bäst? Det liv som levs längst eller det liv som levs rikast, och då menar jag inte mycket pengar utan ett liv där man omgärdas av familj, barn, trygghet, fred och någon form av välfärd. Jag tycker om att följa din blogg, följa dig på "din resa". Alla gör vi denna resa, för en del blir resan lång och inte alltid så skön, för en del blir den kortare men kantad av blommor och små vardagliga njutningar. Jag hoppas att din resa ändå blir förhållandevis lång och inte kantad av något annat än blommor för det mesta. Hälsningar från en annan Elisabeth.
Hej Bettan! Det var så mysigt att ni kom till oss och firade lite Påsk. Nu har ni äntligen fått hem grabbarna och kan ha det mysigt med dem. Ni är alltid välkomna hit alla fem! Kramar Tina Lundgren
Hej!
Läser din blogg men är dålig på att kommentera - nu ska jag skärpa mig :)
Vill bara säga att jag tycker du är fantastisk!!!! Som du kämpar; det finns inga ord för det......
Hoppas att du och din familj har haft en bra dag!
Kram från Susanne
Skicka en kommentar