Känner att jag vill lägga in Lindas sista kommentar till mig som hon skrev för precis en vecka sedan. Fyra dygn senare blev hon en ängel. Helt ofattbart.
Nästa helg ska jag med familjen till Jönköping på hockeycup och min tanke var då att kunna åka och hälsa på Linda om hon velat och orkat. Hur kan det gå så fort?
Sista orden från Linda till mig;
Du ska veta att jag är jätteglad och tacksam för att du lämnar kommentarer på min blogg... och jag gör ju detsamma här på din! Verkligen jättetrist när en del ska leta fel och starta igång onödiga diskussioner!! :-(
Men vilken otur ni har som drabbas av allt!! Och så himla trist att du reagerade så på cellgifterna. Jag vet inte vilken sort min läkare har planerat för mig, men det var något som skulle ges veckovis för att kroppen lättare ska orka med behandlingen. Fast just nu känns det inte som jag kommer fixa en enda behandlig. Kroppen känns totalt nerkörd i botten med febern och de hemska smärtorna jag har haft idag. :-(
Håller tummarna hårt för att din nästa behandlig kommer gå bättre. När är det dags för den?!
Kramar i massor till dig och din familj!
25 mars 2011 21:03
Efter detta inlägg på min blogg så skrev hon sitt sista inlägg på sin egen blogg 2 timmar senare. Hennes sista inlägg heter GOD NATT.
Tänker på dig Linda ikväll igen och hoppas du vilar i frid och sover gott.
fredag 1 april 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Tänker massor på dig! Synd att jag inte ser dig så ofta! Skickar världens största bukett cybertulpaner och en massa kramar! Du är fantastisk!
Varm kram till dig.
Jag kommunicerade också senast den 25 mars på kvällen med Linda. Vi SMSade. Hon skrev LÅNGA SMS.
Usch fy vad jobbigt. Ja, det är skrämmande hur snabbt det kan gå. Vet att det låter löjligt och men vet annars inte vad jag ska säga annat än hoppas hoppas du får lååång lååång tid kvar med din familj. Jag har inte hamnat i spridd bc men lever med hotet om att det kan bli det. Tänker mycket på cancern och tyckte det var jobbigt att Linda gick bort, även om vi knappt haft kontakt. Kram / Helena
Hej Elisabeth,
Jag har aldrig skrivit någon kommentar till dig tidigare men har läst din blogg under en ganska lång tid. Hittade den genom Lindas blogg som jag följt sedan förra sommaren. Och visst är det oerhört sorgligt att hon förlorade kampen mot cancern så här snabbt och plötsligt som det ju ändå var.
Jag förstår verkligen att du och Linda hade en hel del gemensamt och självklart en alldeles särskild kontakt och förståelse för varandras situation. Jag tycker också att du verkar helt fantastisk i att ta vara på livet och bidra och njuta av din familj trots dina smärtor och den trots allt dystra prognosen (obotlig).
Jag är själv inte drabbad personligen av cancer men har en nära vän som jag under vintern stöttat så mycket jag kunnat genom hennes cellgiftbehandling. Nu är det strålning för henne och prognosen är ändå ganska god.
Däremot hade jag en mycket god vän från en tidigare tid i mitt liv som dog den 20 mars i bc. Hon var alldeles för ung, levnadsglad och sprudlande med massor kvar i livet precis som Linda för att sluta leva och jag har efter hennes dödsfall verkligen känt så mycket sorg. Nästa vecka är hennes begravning och jag kommer att närvara för att hedra hennes minne.
I sådana sammanhang är det nästan ett problem att jag faktiskt äger och driver en begravningsbyrå till professionen. Det känns då extra svårt att höra av sig, som till min vän som dog, eller kommentera en blogg med den bakgrunden. Men det känns ändå bäst att vara ärlig om det i denna kommentar, för jag vill inte att du ska bara få anonyma ord.
Goa vårhälsningar från
Eva Li
evali@stilla.nu
Jag har följt både dig och Linda länge nu, men sällan kommenterat.
Ni mår ju varken bättre eller sämre pga mina kommentarer. Men nu känner jag att jag måste skriva några rader...att Linda förlorad sin kamp nu, betyder ju INTE att du måste göra detsamma!!
Cancer är en sk*tsjukdom och den slår så olika.....vissa förlorar kampen tidig...och vissa vinner lång tid eller segrar helt!
Kämpa på...kramar Siss
Linda var en väldigt omtänksam människa.
Hon skickade mig ett sms natten till i måndags. På nåt vis kändes det som om hon sa Hej då till mig då.
Var uppe hos henne på sjukhuset på fredagen innan. Hon mådde då så dåligt att hon inte orkade träffa mig. Och då kände jag att det kommer snart vara över för henne. Hon är inte den som säger nej till besök. Vi stog varandra nära. Saknar henne nåt så enormt!
Många kramar till dig!
Livet är så tungt så tungt... Outhärdligt tungt emellanåt. Efter en tid hittar vi oftast någon sorts glädje igen eller också finns den där hela tiden och sticker upp mitt i sorgen. Detdär är nog olika för oss alla. Jag känner med dej, önskar Linda och andra som har lämnat oss tillbaka och att vi alla drabbade fick lämna cancerskiten för att bara leva sorglöst och tryggt i våra liv... Kram!
http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman/
Hej Elisabeth! vet inte om du läser vimmelmammans blogg, men där skrev hon om Linda just idag igen. Vimmelmammans blogg är verkligen värd att läsa.
Jo, Linda har berört många mycket. Man blir så ledsen när unga mammor får canser och alltid önskar man på något under att de ska bli friska.Jag hoppas det går bra för dej. Kram
Skicka en kommentar