Fortfarande kvar på sjukhuset...

Igår kväll när jag lades in igen så stannade jag för första gången till i Sjukhuskyrkan. Har aldrig gått in där tidigare men det var tomt och ett så underbart lugn där inne. Jag satt mig ner ett tag och läste även en del vad männsikor tidigare skrivit i en bok som låg där. Jag kände att jag hade ingen brådska utan satt mig där och skrev ner lite tankar själv också. Jag ville lämna ett avtryck.

Idag måndag så var jag redo att bli kallad ner till magnetröntgen direkt efter frukost. Klockan 8 fick jag fylla i formulär och frukosten var uppäten och jag redo. Men ack vad jag bedrog mig... väntan och väntan och väntan.
Vid 11 tiden kom överläkaren och rondade och då sa han att vi HOPPAS att du får göra magnetröntgen under eftermiddagen annars blir det i morgon. Va? Ytterligare en dag här på sjukhuset? Suck. Nu mår jag ju ganska bra med all kortison i kroppen och tycker att jag kan få var på hemmaplan igen.
(Jag tror jag har ganska svårt att acceptera hur sjuk jag egentligen är.)
Efter ronden blev det lunch. Isterband och STUVAD potatis. (Allt är ju som sagt stuvat här) men det var helt ok och nyponsopaa och grädde till efterrätt slank också ner ganska lätt;

Efter lunch när jag märkte att min röntgentid drog ut på tiden så fick jag lite permission från rummet att gå ut och sätta mig på balkongen. Härligt att få njuta lite av vårsolen och få lite vitaminer på huden. Jag passade på att läsa lite skvallertidningar, skrev några till brev till barnen och bläddrade även i en fin bok jag fått av mamma som handlar om "maten som skyddar mot cancer". Känns kanske lite för sent nu men det finns mycket tips och den är lättläst.

Till en början var det lite kyligt men sedan mojnade vinden och jag sparkade av mig både foppatofflor och strumpor och kavlade upp mina sexiga sjukhusbyxor;


16.15 var det så dags för min röntgentid. jag hade fått för mig att det enbart var mitt bäckene som skulle röntgas och räknade väl med en 30 minuter i maskinen men ack vad jag bedrog mig igen. HELA ryggen skulle röntgas så det tog totalt 70 minuter.
När jag kom ut därifrån satt Pernilla och väntade på mig. Jag blev så rörd att tårarna kom. Hon sällskapade med mig över middagen och sedan fikade viv med både kladdkaka och winerbröd. OJ va mätta vi blev.
Pernilla stannade till 20, sedan har en sjuksyster suttit och pratat med mig en timme, efter det har både Maria och Åsa ringt men nu sitter jag och bloggar av mig dagens händelser innan jag ska hoppa in i duschen.
(sedan blir det nog en kvällsfika också... det gäller att vara lite gödd när man har cancer. Man vill ju absolut inte rasa i vikt.:):)