Har precis tittat klart på ”Himlen kan vänta” på TV. En fin skildring av människor som lever liksom jag med en obotlig sjukdom.
Det är inte bara cancer som är obotligt, det finns så många fler sjukdomar. Exempelvis ALS. Så tragiskt att se en kille försvinna och tyna bort på bara ett år. När de filmade honom 2008 sa han: -”Allting ordnar sig - Eller det kanske inte gör det?”
Sommaren 2009 kan han knappt prata och sedan kommer ett sista klipp där frun berättar att han somnade in i hemmet den 22 september. Alla var närvarande och hans barn fick möjlighet att vara med de sista 40 minuterna i hans liv. De fick säga sina sista ord till sin pappa.
Det var tungt att höra. Hur kommer min sista tid i livet att se ut? Kommer jag hinna säga allt jag vill till barnen? Kommer de att få säga det som de vill innan det är för sent?
Den unga tjejen Frida säger 2008; -”Det här suger! Det är inte roligt att ha cancer.”
Och det kan jag verkligen hålla med om.
Idag är Frida botad men går på regelbundna kontroller. Hon verkar ha hittat sitt friska liv i Yogan.
Helena, djurtjejen gick bort i augusti 2008 och ett år senare har hennes man träffat en ny flickvän och har kunnat gå vidare i livet. Han bar fortfarande sin vigselring och ett örhänge som var Helenas på halsbandet, vilket jag tyckte var fint.
När man ser detta är det självklart att man tänker på hur livet kommer se ut för mina barn den dag inte jag finns, och om Jörgen kommer att ha en ny fru. Självklart kommer han med tiden att träffa en annan kvinna. Men det finns bara en mamma till mina barn, och det är jag!
Hela programmet satt jag i soffan med Joel sovandes i min famn och tänkte på hur lyckligt lottad jag är.
Jag lever mitt liv.
Jag lever idag.
I morgon är ett oskrivet blad för oss alla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Carpe Diem = fånga dagen, det är något vi alla borde göra lite mer, ta vara på dagen här och nu.
Kram hela dan!
Tina L
Fint skrivet, Elisabeth.
Du tog till dig programmet precis som jag gjorde.
Jag såg programmet med Lucas som hade koll på alla sen förra avsnitten och det var verkligen nyttigt både för honom och mig.
Jag inser mer och mer att livet är oändligt. Kärleken är en stark energi, den upphör inte för att vi dör.
Sen slog det mig att det finns bara EN pappa till era barn, och det är Jörgen. Även om jag förstår vad du menar;)
Stora kramen
/Gitt
Ja ta vara på tiden borde vi göra lite bättre.Tror att något positivt med er situaition är man man kommer varandra och sina vänner närmare.Det är mycket man inte pratar om. Jag brukar prata om hur jag vill ha min begravning..som om det vore min sista fest. Det känns bra för mig, jag är livrädd för att det bara ska ta ett plötsigt slut. Tror att upplevelsen av Tsunamin gjorde att man tänker på ett annorlunda sätt.Försöker verkligen bli bättre på att leva nu.Tack för att du vill dela med dig av ditt liv på din blogg.
Kram Lena
Skicka en kommentar