Le Rouge

Idag hade jag och Jörgen lite egentid på kvällen och åkte in till Gamla stan på Le Rouge med Jenny och Camilla. Vi träffades vid 17 och han med mycket mat, snack, skratt och även lite planering inför sommaren. Vi bokade in att de och sonen Elliot kommer upp till oss i Dalarna en helg. Då får barnen umgås ordentligt, och likaså vi vuxna. Det ska bli jättetrevligt. Tänk att några timmar utan barn kan tanka energidepåerna så mycket.
Vi var hemma vid 20.30 igen och nu undrar ni förstås vart barnen varit under tiden?

Efter att jag, mormor och Joel hade varit på habiliteringens simning på eftermiddagen åkte Joel med mormor hem och sover där i natt. Isac har varit hos en kompis och lekt och Adam var där och hämtade honom klockan 20.

Efter bloggandet nu ska jag ta mig ett varmt bad. Börjar känna mig lite orolig inför kommande provtagning. Det blir inte förrens på måndag men det känns att det börjar dra ihop sig. Blev också väldigt ledsen igår när jag läst att Ulrica från boken ”Livet kan inte vänta” fått tråkiga besked. Vi har båda spridd cancer till lever och skellett. Hon har haft sitt återfall i 3 år och jag i snart 1,5 år. Hennes levervärden är inte alls bra längre och man kan inte fortsätta med cellgifter. Man låter nu det ha sin gilla gång och hennes man är sjukskriven helt för att spendera den sista tiden tillsammans med sin fru.
Jag har svårt att ta in detta, svårt att förstå att jag kommer att få samma besked som Ulrica en dag. En dag när det inte finns något mer läkarna kan göra.
Jag hoppas innerligt att det är långt kvar till den dagen. Det är så mycket jag vill göra och uppleva innan jag säger adjö.

Jag och Ulrica träffades i höstas över en lunch och precis som med mig så finns det ingen som skulle kunna se att vi är så sjuka som vi egentligen är.
Tänker på dig Ulrica.
Fan vad livet är orättvist.