Hela jag mår bra och mina värden är bra förutom den förbannade levern. Som bara växer och tydligen växt explosionsartat sedan december. Utan en fungerande lever dör jag.
Helt plötsligt får jag panik. Jag vet att det här kunde komma när som helst i närmsta framtiden. Men jag har känt mig så "pigg". Eller "pigg" kanske är fel uttryck. Men "pigg" för att vara så sjuk.
Jag har fått tillåtelse av läkaren att åka till Provence på lördag med min mamma men det blir sista utomlandsresan. Jag har vacklat mycket idag för självklart vill jag inte missa tid med mina barn. Men jag är enda barnet och min mamma behöver mig och jag behöver mamma. Vi pratade om det och jag har sagt att jag "ger" mamma min tid nästa vecka men sedan kommer allt fokus bli på barnen. Och ni ska veta att mitt fokus ALLTID är barnen även om de inte har varit med på allt jag gör. Kanarieöarna och Fjällen var däremot resor med hela familjen och första helgen i juni hoppas jag kunna åka till Göteborg med min äldste son Adam.
Isac och Joel har fått varit med till Disneyland förra våren och året innan dess var jag och Isac till London.
Mycket resor har det blivit sista året och de jag åkt på själv inklusive rehab är för att orka mitt tuffa liv här hemma i verkligheten. Jag önskar jag hade haft ett helt normallångt liv att sprida ut resor och saker man vill göra innan man dör men mitt liv blev inte så.
Jag känner mig stolt att ha skapat 3 fantastiska barn och jag gör allt jag kan för att de ska klara sig så bra i livet som möjligt.
217 kommentarer:
«Äldst ‹Äldre 201 – 217 av 217Styrkekram till dig! Ta hand om dig o dina nära och lära! /Tina
"Jag känner mig stolt att ha skapat 3 fantastiska barn och jag gör allt jag kan för att de ska klara sig så bra i livet som möjligt" ....Jag har oxå läst din blogg sedan Sofias änglar, jag kan bara intyga dina ord, att du är en helt underbar o stark person o dina barn kommer komma långt tack vare dig som du är. Förstod det direkt, trots din sjukdom allt runt om dig o behandlingar,så är du helt FANTASTISK. Många frågar, hur man orkar... BARNEN, man vill hinna med allt, de ger kraft o energi.
Jag har själv en hjärntumör sedan 2004, opererad 2006 men en liten bit gick inte o tas bort så, finns kvar men hållt sig i "schack" sedan dess, idag är det 6 år sedan. Mår långt långt ifrån så dåligt som du.Säger bara TUR VI HAR VÅRA BARN
Tänker på dig mycket o skickar många styrkekramar/ Anette
P.S HA NU EN TREVLIG VECKA!
Jag skickar många varma kramar och tankar till dig.
Jag hoppas att du får en fantastiskt fin resa till Provence nu på lördag. Håller alla mina tummar o tår för att du ska må så bra som möjligt under resan.
Tack för att du delar med dig på bloggen om din resa och att jag har får följa med på den. Du har ju så underbart fina och duktiga barn och en fin man.
Jag har kommenterat här på bloggen en gång tidigare och det var strax efter att "Sofias änglar" hade sänts på TV.
Sen dess har jag tittat in här på din blogg varje dag och läst och försökt att sätta mig in i din svåra situation, men det kan jag ju inte göra. Du är verkligen en fantastiskt fin och ödmjuk mamma, fru och medmänniska.
Ta hand om dig.
/ också en mormor
Fint du skriver!
Tänker på dig och din familj varje dag! Att ha en sådan stark mamma som du uppskattas nog väldigt mycket från dina barn.
Kämpa på<3
Fina Elisabeth!
Jag har följt din blogg sedan jag såg er i Sofias änglar där du gjorde ett starkt intryck på mig. Jag tycker att du verkar ha en så härlig familj och själv är du en fantastisk person! Du väcker ständigt nya tankar hos mig med det du skriver och jag lär mig att verkligen ta tillvara på varje dag och uppskatta det jag har! Att läsa det här inlägget kändes så fruktansvärt och jag håller tummarna för att du har lång och härlig tid kvar med din familj! Jag hoppas att du får en härlig resa med din mamma!
Många styrkekramar! Therese
Kan inte hitta ord....skickar en jättevarm stor kram till dej och alla dina nära....Helen i Skåne
Hej Elisabeth, det går inte en dag utan att jag tänker på dig och din fina familj. Vilken ilska jag känner mot denna hemska sjukdom som gör detta mot dig och familjen. Du är en kämpe och en förebild för oss andra och du väcker oss andra kraftigt till liv.
När jag fyllde 40 förra året skrev jag på inbjudan "äntligen 40" av tacksamhet och glädje. Tacksamhet och med tanke för att inte ta allt för givet. Du har väckt mycke till liv i mig och för många andra genom din blogg med din styrka, kärlek till dina barn o make. Jag tänker på er! Kram Louise (Emils mamma från gamla klassen)
Skickar en massa Styrkekramar till dig <3
Skickar en massa Styrkekramar till dig och din familj <3
Nu är det dags för mig att ge en kommentar också.
Ingen kan väl egentligen ge tillräckligt med tröst och styrka, men vad jag vill att du kommer ihåg, är att ta vara på denna vår, sommar och det som du har framför dig. Min pappa gjorde som du, reste så mycket han kunde. Jag är så glad över att han in i det sista ville resa och se sig om, även fast det kanske bara var en biltur till en skogsdunge.
Du kommer att leva vidare i minnet. Du kommer att lämna efter dig ett stort arv i form av empati, omsorg och lycka över tiden då du fanns med.
Men framför allt - sluta inte lev medan du lever, och glöm inte att lukta på dagen!
Stor kram,
Celina
Lilla, lilla du! Vad du delar med dig till oss, vad vi alla kämpar tillsammans med dig. Har precis läst ditt senaste inlägg från Frankrike, jag hoppas du kan försöka leva i nuet och insupa allt gott i sol, värme och mysigt sällskap. Låt din mamma få känna dig, omfamna dig, ta tillvara på tiden. Även om utsikterna för ditt tillfrisknande inte är de bästa, omges du av människor (kända och okända) som vill ge dig kramar, trösta och peppa. Din familj finns där och vinkar när du kommer hem. Släng en god köttbit på grillen, ta ett glas vin med maken och låt dina barn läsa en saga för dig, eller en novell ur Amelia...det spelar ingen roll. Du är du Elisabeth, en alldeles fantastisk kvinna, mamma,fru och vän.
Åh nej, jag har inte läst förens nu!! NEEJ! Det är bara så sjukt orättvist! :( Du är en så otroligt fin person och jag kan helt ärligt säga att jag önskar att jag var som du!
Kan man inte få en transplanterad lever? Eller det kanske inte resten av kroppen klarar... så var det för min morbror. Hans lever krånglade också, och sen började lungorna. Sen fick vi det beskedet som du fått nu. Det är så fruktansvärt. Finns inga ord, samtidigt som det finns MASSA ord man vill säga.
Ja, tre underbara barn har du verkligen lyckats ge den här världen!! Var mycket stolt!
Jag ber för dig, även om jag inte vet ifall du är troende eller så så kan det ju kännas lite skönt att veta att någon har med dig i sina böner ändå. Jag tror inte döden är slutet, det är början på en evighet - för alla som vill vara där - i himmelen, där finns inga sjukdomar. Men, jag tycker ändå att himmelen kan vänta lite för din del för du förgyller jorden här och det hade varit väldigt trevligt om du fick fortsätta göra det ett bra tag till så det ber jag för. Kämpa på! Och tack för din blogg :)
Kram!
Jag har inga ord men önskar jag kunde ta en stor del av din smärta och sorg och få ett uns av din styrka. Underbara Elisabeth din tid har inte varit förgäves på jorden utan en gåva till dem omkring dig. Följ ditt hjärta nu och gör det som gör dig lycklig. Dina pojkar kommer växa upp till kloka män som har sin mamma att tacka för mycket!!!Att vara sjuk och ha tiden utmätt är svårt att leva sig in i men att lämna sina söner förstår jag precis. Kram kram Ulrica
Kära medmänniska!
Min son fick kontakt m din son under Prospect i Nyköping förra sommaren. Efter "Sofias Änglar" kom han ner i köket m tårar rinnande nerför kinderna o berättade om Dig "Adams mamma" o det var då jag började följa Din blogg.
Mitt liv m 3 aktiva barn men UTAN denna hemska sjukdom är inte jobbigt alls just nu...är faktiskt bara helt underbart!
Du får mig att inse o ta till vara alla härliga stunder o inte klaga över än det ena o än det andra...bara leva i NUET!
Det var m tårar i ögonen jag berättade för min son om Ditt blogginlägg...han la sig ner i sängen o bara tittade upp i taket.
En "tuff hockeykille" med tusen tankar i huvudet o kanske en o annan omvärdering av livet.
Tack för att Du delar med dig o många varma tankar o kramar till Era alla.
Vilken fantastisk familj Ni är!
Jag ha två små killar här och läser din fantastiska blogg, tänker på er i denna tuffa situation! Förstå hur ni har det är så svårt!! Men du gör skillnad för människor, tycker att det är fantastiskt! Trots allt tragiskt som sker. Du får mig att bli bättre mor och maka, ta till vara det jag har i livet: tack! Svårt det
här är...
Jag ha två små killar här och läser din fantastiska blogg, tänker på er i denna tuffa situation! Förstå hur ni har det är så svårt!! Men du gör skillnad för människor, tycker att det är fantastiskt! Trots allt tragiskt som sker. Du får mig att bli bättre mor och maka, ta till vara det jag har i livet: tack! Svårt det
här är...
Hej Elisabeth!
Jag har följt din blogg sedan jag såg Sofias änglar och är mycket berörd. Min mamma dog i cancer för drygt 4 år sedan när jag precis fyllt 23 år, efter en lång kamp mot olika typer av tumörer. Min mamma var en fantastiskt levdnadsglad kvinna och vek sig inte för cancern en sekund, inte ens de sista dagarna innan hon dog. Hon hatade cancern och döden, men var tydlig med att hon levt ett fantastiskt liv. Jag vill bara säga att den inställning till livet som du visar dina barn kommer de att bära med sig för alltid. Ditt fruktansvärda öde är oundvikligt, men det du gjort för dina barns framtid är ovärdeligt, och kommer att hjälpa dem i alla situationer i livet. Jag och mina systrar hittade några understrykna motton i mammas anteckningsbok efter att hon dött(hon var föreläsare och författare). Där stod bland annat "Jag vill att mina barn ska vilja bli vuxna, genom att visa dem att jag med min egen kraft och vilja skapar mig ett härligt liv". Jag är helt övertygad om att du visat dina barn detta, och att de kommer att minnas dig med lycka, styrka och glädje. Du lämnar dem aldrig.
Jag känner med dig mycket starkt, och fäller givetvis en del tårar när jag läser och skriver detta. Lycka till, du förtjänar den bästa tiden för dig och din familj!
Oändligt många kramar!!
/Maria Nevander, stolt dotter till min avlidna men dock så levande mamma Lena
Skicka en kommentar