Deklarartionerna klara. PUH. Även om det inte är mycket så är det alltid så skönt att bli av med den.
Jag kan andas är nästa nyhet. Inte riktigt helt ok men ändå så att jag kan ta djupa andetag med endast lite smärta. Igår ringde en onkologläkare upp mig angående andningsproblemen och jag ökade på dosen till 16 tabletter dagligen. Jag gillar inte äta massa kortison men måste man så måste man.
Jag vet att svamp i munnen brukar kunna komma som ett brev på posten, mina knän brukar börja spöka, jag får vallningar och ofrivilliga svettningar, positivt är att man ser solbränd ut...
I morgon har jag läkarbesök och får då veta lite mer vad som är planerat för min närmsta framtid. (provtagning innan) Min förhoppning är i alla fall att jag ska få godkänt att åka till Provence på lördag med Åsa och våra mammor i en vecka. Vi har hittat ett billigt boende uppe i en bergsby och flygbiljetterna fyndade vi redan i november.
Det jag är orolig för är att min lever verkar öka i omfång och denna oro leder då självklart till att "- undra om mina cellgifter fungerar?" och "-vad händer om de inte fungerar?", "-Vad är nästa plan?"
För min vän Anna var Halaven (som jag har nu) hennes sista hopp, och det fungerade ju tyvärr inte. Precis som Anna har jag också haft min stora viktnedgång.
(Jag vet att man inte ska jämföra, men det är klart att det är ofrånkomligt.)
Förhoppingsvis får jag mina cellgifter på fredag som planerat och får sedan åka iväg till Provence. Sedan kan ju läkarna passa på att konferera medan jag är borta vad de har för plan för mig när jag kommer hem!
Efter läkarbesöket i morgon har jag möte med min diakonissa på SÖS. Kan vara skönt att få prata av sig en stund. Det är en ganska stor urladdning av nervositet som just nu byggs upp och ska ut i morgon förmiddag på läkarbesöket så att gå till sjukhuskyrkan efter brukar vara lugnande.
Sedan är det egentligen möte med LEVA gruppen och jag kommer åka dit såvida inte Pernilla vill att jag kommer till henne. Då åker jag till Pernilla. Känner att tiden är kort och OM jag ska åka bort en vecka så vill jag gärna träffa henne en gång till innan jag åker. Vita Arkivet står på agendan.
Nu blir det ett bad innan sängen väntar. 2 Stesolid får hjälpa mig räkna fåren...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Som så många andra som följer din blogg,så gör jag d oxå pga av Sofias änglar....beundrar verkligen din positivitet o viljan att ta vara på livets stunder,stora som små. Man kan nog bara försöka sätta sig in i ert liv,men kommer nog aldrig riktigt förstå hur allt egentligen e.
Tidigare ikväll,när min snart 6-åriga son skulle sova,frågade han om jag skulle leva när han blev stor. O d e klart jag ska,sa jag o tänkte att han inte behövde veta mer än så. Tidens gång e den naturliga döden,men man kan ju aldrig förutse vad som sker i framtiden,tur e väl d. Nästa fråga va,vad farmor o farfar dog utav, o d va cancer.... Svarade att d hade en sjukdom o försökte förklara att d e ingen fara att vara förkyld m.m. Men gud va svårt att vara ärlig o klok i alla fundersamma frågor barn ställer.
Tycker att din blogg e fantastisk,gripande,givande o den berör otroligt. Hoppas din resa bli så bra den bara kan bli o tack för många bra tankar o ord du delar med dig av,vare sig du tänker på det lr ej:)
uff... Vi får verkligen hoppas att du/ni kommer iväg...
VIll egentligen bara ge en liten kram från mig.
//Sofie
Hej Elisabeth,skriver lite kort.Jag hoppas innerligt (kanske högtravande?)OK,att du kan åka bort,härligt att komma bort lite.Avkoppling behövs!!! Detta som de ska spruta in på dig,hjälper säkert dig,jag håller tummarna!Bra att du går till sjukhusdiakonen,var det rätt,men nån att prata,och lätta lite på trycket-känslorna,som klart ligger undantryckta,jag känner verkligen med dig :)kramar om dig
kicki i Vö (christel F)ta´t lugnt
(försök)
Jag har läst din blogg ett tag och funderar lite på allt ditt resande utan barnen... Är du inte orolig att de ska minnas dig som frånvarande? Naturligtvis förstår jag att du har ett behov av att hinna resa och se mycket under en kort tid men varför nästan alltid utan familjen?
//Mallan
Elisabeth! Du är en unik och fantastisk människa, en förebild för oss alla. Jag blir så imponerad av dig när jag läser din blogg.
Lycka till med allt!!!!
Inger
Vi har fortfarande plats för en eller kanske två familjer på rehabhelgen för kroniskt cancersjuka. Hojta till om ni är intresserade. Annars kanske det finns andra som läser här som är? Helgen är till för att barnfamiljer där minst en är kroniskt cancersjuk ska få tillfälle att träffas. Den äger rum 15-17/6 i Bålsta, på ett trevligt hotell som heter Lastberget. Det kommer inte att kosta någonting för deltagande familjer.
Kontakta mig på spenatmamman@gmail.com om du är intresserad!
Hoppas, hoppas du kan resa till Provance!
Och att läkarna sen kan tackla problemen när du kommer hem.
Känner igen det där med sjukhuskyrkan. Att gå in dit när allt omkring är kaos, smärta och ovisshet har alltid gett lugn.
Många varma hälsningar.
Om du visste vad du berikar <3 Håller tummar och tår här uppe i Norrland att du kommer iväg på lördag! STOR STYRKEKRAM!!!
Hej!
Jag unnar dig verkligen att komma iväg på en lite resa. Hoppas verkligen att det fungerar. Sen undrar jag vad Mallan menar med vad hon skrivit ovan? Om hon har läst din blogg ett tag så borde hon väl förstå att du verkligen är närvarande för dina barn! Hoppas att du inte tar åt dig av vad hon skriver. Klart att du ska resa! När du är hemma finns du för dina barn och jag tror verkligen inte att de kommer att minnas dig som en frånvarande mamma! Kram, Eva
Hej Elisabeth ! Hoppas av hela mitt hjärta att du får åka på din resa.Och att dina prover inte har blivet sämre. Håller med föregående talare gällande Mallan,åk du med gott samvete,du som gör, så mycket för dina barn.
Hoppas nu du kommer iväg och önskar dej en 3-vlig resa.
Kramiz från Gull i skåne.
Okej...
Jag KRITISERADE inte, jag UNDRADE, det är en jäkla skillnad. Trodde att det var okej att ställa en fråga men om det bara är kommentarer av slaget gulligull och tycka synd om ska jag nog läsa en annan mer allsidig blogg!
/Mallan
Hej! Bra skrivet och undrat Mallan. Mycket av det som kommer fram i denna blogg är " ser fram emot min resa, ser fram emot min vistelse" och utan barnen. Klart man måste få fråga som Mallan gör. Jag är själv cancersjuk och mina dagar är räknade. Jag är så glad att jag valt att tillbringa det senaste året med mina barn och min man. Ligger nu på Hospice och vet att jag högst har 1-3 månader kvar. Jag är i sånt skick att jag ej kan vårdas i hemmet men min familj bor ofta hos mig.
Skickar en stor kram från Skåne! Läser alltid, kommenterar då och då=)
Jag kan faktiskt inte låta bli.......vissa kommentarer tänker jag bara att snälla behåll dem för er själva eller tänk 2 gånger innan ni publicerar dem....
Inte närvarande för barnen??!!!Reser hit och dit??!!!
Har ni verkligen läst bloggen??
Nej jag blir faktiskt bara trött....
Snälla lämna dem kommentarerna borta helt enkelt
Detta är Elisabeths dagbok till sina nära och som hon skriver för sin egen skull och vi har förmånen att få följa henne och bli påminda om att leva och ta vara på alla ögonblick
Vilken kämpar anda du verkar ha, det är fantastiskt att läsa. Hittade din blogg när jag gogglade om cancer. Jag har själv alldeles nyligen fått sköldkörtelcancer som är relativt ovanligt.
Lycka till i fortsättningen!
Hälsningar krisikubik.wordpress.com
Håller båda mina tummar för att du ska kunna komma iväg till Provence!!
Tack för att du delar med dig av ditt liv - du berikar oss alla!
Kram
Susanne
Hej Bettan, så kommer du alltid att vara för mej, en inspirerande person och instruktör. Har inte skrivit förrut men har följt dig dagligen sen Sofias Änglar. Du är en fantastisk person som ger så otroligt mycket av dej själv till din familj, vänner och dessutom dina bloggläsare. Att du orkar hålla oss uppdaterad hela tiden är beundransvärt och fast jag blir orolig när du inte har skrivit så har jag full förståelse. Miste min bästa vän i denna hemska sjukdom, det gick så fort (3 mån) att man inte riktigt hann förstå vad som hände. Du är fortfarande min "personliga coach" numera i "Hur man tar tillvara livet". Många varma styrkekramar!
Skicka en kommentar