En topppendag kan bli en bottendag...

Jättetråkigt att läsa negativa kommentarer men jag tror endast de som lever med liemannen flåsande över axeln kan förstå den panik man lever i.
Att inte kunna få en garanti av läkarna att man i alla fall har två veckor kvar i livet.... Inga garantier finns. Lägger levern av så lägger den av.
Varje morgon när jag vaknar så tänker jag hur jag kan nyttja den på bästa sätt för att få må så bra som möjligt själv och HUR kan jag säkra framtiden på något sätt för min familj.

Förut levde jag i vetskap om 3 månadersperioder. Nu lever jag en vecka i taget och hoppas och planerar för två veckor. Just nu är mitt sikte inne på att få leva ett bra och drägligt liv över Adams skolbal och skolavslutning. Jag vill uppleva min äldste son gå ut nian.

Jag kommer inte se något av mina barn ta studenten, jag kommer inte få uppleva något av mina barn ta körkort, jag kommer inte få se något av mina barnbarn, jag kommer aldrig få bli farmor, jag kommer aldrig få veta vad de kommer jobba med, jag kommer aldrig få vara med på Joels tuffa resa genom livet, jag kommer aldrig få se dem gifta sig. 
Så om jag nu gör ALLT jag kan i min makt för att göra livet lättare för min familj som JAG ÄLSKAR ÖVER ALLT ANNAT så  LÅT MIG GÖRA DET. Jag försöker vara POSITIV och GLAD  och NJUTA AV LIVET.

Att vara med i Sofias Änglar är inte något man bara FÅR. Jag har fått betala med hela min livsstory och det var skitjobbigt och inte alls ett självklart val. Vi vägde för och emot ett tag men insåg att vi behövde hjälp och för att säkra framtiden för familjen så "sålde jag mig själv och mitt livsöde".

Stipendium är inte heller något man FÅR. Det är något man söker och faktiskt måste anstränga sig för. Jag har säkert sökt över 20 stycken och JA, jag har fått 2. Och JA, dessa två resor har jag njutit av och varit välbehövliga i min sjukdom under dessa år men om jag fått välja så hade jag gladeligen varit utan dem om jag istället hade fått varit FRISK och UTAN CANCER och fått FORTSÄTTA LEVA och se mina barn växa upp.

Bloggen har alltid en baksida men jag tycker ändå att ni läsare är fantastiska och ett jättebra stöd för mig. Bloggen är min ventil för allt som händer i mitt liv och mina tankar. Det är även min dagbok under tiden som sjuk. Alla har rätt att tycka vad man vill så länge man visar respekt kan jag tycka. Och som sagt, att läsa min blogg är helt valfritt.

I morgon är det ett stort och jättejobbigt repotage i DN och det får vi inte en krona för men min sista tid har blivit dokumenterad och det blir också något som finns kvar för mina barn och nära och kära. Och förhoppningsvis får jag ut det som jag vill förmedla till omvärlden; TA VARA PÅ LIVET medans ni har det.

Igår när jag skrev om min toppendag och att jag mådde bra så visste jag inte om att min älskade vän Pernilla  hade sovit hela onsdagen för att sedan somna in på natten. Det var i går kväll som min telefon började plinga fram 25 stycken sms samtidigt och då hade jag 2 från Pernillas bror. Det slog hårt att få detta besked och hela mitt hjärta blöder. Samtidigt så känns det skönt för jag tror det var vad hon ville.
Alla ska vi ju dö så jag tror inte döden är något farligt men jag får ännu mer panik. Nu vet jag att det är min tur nästa gång. Anna, jag och Pernilla har ju hängt ihop. Anna somnade 18 januari och nu somnade Pernilla precis 2 månader efter att vi kom hem från Spanien tillsammans. Hon fick reda på att det spridit sig den 10 april och nu drygt en månad senare så lägger kroppen av... Jag börjar inse att det är ingen dröm jag lever, fast jag tror det ibland när jag vaknar på morgonen. Det här är min verklighet. Det finns ingen återvändo.
JAG SKA DÖ. Jag vet inte när men jag förstår att det här var min sista vår och det blir min sista MORS DAG  i morgon.

Pernilla, vila i frid.
Din vän Elisabeth