Skelettscint

Åh, vad all kommentarer värmer. Jag har fullt upp med att hinna med att läsa alla och även alla fina mail jag får. JÄTTETACK för ert stöd. Här kommer en glimt av en vanlig onsdag i mitt liv;

Shit, jag glömde vår förlovningsdag igår! Mitt i allt kaos som varit efter programmet. Men det är ju inte bara jag som glömt….. så även min man…..

Men som han säger; efter alla år med mig så har han inte bara blivit gråhårig utan till och med skallig!! Ha ha. Igår hade vi varit förlovade i 17 år!!!

Vi får ta igen det i helgen när vi åker till Sundsvall.  Adam spelar för Sverige i U16 landslaget i hockey för er nya läsare och de ska möta Ryssland, Czeckien och Finland i helgen uppe i Sundsvall. Ni som bor i krokarna och är hockeyintresserade tycker jag absolut ska komma och hejja fram Sverige i någon av matcherna!

Idag har jag då alltså varit och gjort min skelettscint på södersjukhuset. Klockan 8 var jag uppe på behandlingsavdelningen för att sätta nål. Tyvärr kan de inte ge radioaktiviteten genom port a carten och mina övriga blodkärl är som den krokigaste skogsstig och där behövs det ibland att jag får hjälp från min avdelning.  (De på röntgen blir också alltid så glada att man redan är klar och har en infart.)

På väg från avdelningen till röntgen blev jag ifatt sprungen av en trevlig man som kramade om mig och frågade om det inte var jag som var med på tv häromkvällen… -Jo, det stämmer svarade jag och småskrattade samtidigt som jag frågade vem han va som bara dök upp så där i korridoren. Vi skrattade och jag fick en kram och sedan hade vi sällskap bort mot entren.  Det blev aldrig att jag frågade vad han hette. Det kändes inte relevant. Vi kramades en sista gång och jag blev så glad att få en kram från en sann medmänniska och det var en kram av äkta värme. Jag tänkte att ”This just made my day!”

Men när jag sedan lunkade vidare mot röntgen så slog det mig att det var något bekant med mannen och särskilt rösten…. Efter ett tag kom jag på att det var ju han som brukar vara reporter på tv4 på mornarna och göra lite specialrepotage. Men jag och namn!? Och kändisar blandar jag ofta ihop med exempelvis folk som varit på mina pass eller som jag träffat genom arbete tidigare i livet. Jag behandlar alla lika oavsett så därför hänger jag kanske inte riktigt med i ”kändisvärlden”.

Åsa som stod och väntade på mig efter min radioaktiva injektion (efter injektionen ska jag vänta 4 timmar innan själva scanningen sker) hjälpte mig direkt på traven och tog fram en bild på Lennart Modig, och självklart var det honom jag stött ihop med i korridoren. Vilken medmänniska! Och du Lennart; om du läser detta så ber jag om ursäkt att jag inte kände igen dig=) Och jag min ”blondin” (har varit innan sjukdomen) frågar – Och vem är du? Och han svarar bara – Ja, vem e jag egentligen och så skrattar vi utan att jag fick svar.

Ja, ja. Jag bjuder på det. Jag blev i alla fall JÄTTEGLAD för att du kom fram och kramade om mig!

Jag, Åsa och vovven Svea tog en promenad till NK som är ända stället vi vet att man får ta med sig hund in på. Promenad från SÖS till NK låter långt men vi blev båda förvånade när vi insåg att det inte var så farligt. Det tog strax under timmen att gå dit och mina höfter hängde med. (kom på att all smärta är ju självklart borta på grund av allt kortison som jag fått dagen innan i samband med cellgiftsbehandlingen)

Jag och trogna Svea;

Efter lunchen tog vi bussen tillbaka till SÖS. Åsa åkte hem och jag gick in och la mig på britsen. Röntgen skulle ta 18 minuter sa man… Yeah right!! Jag låg där så länge att jag slumrade till och sedan ville de köra bröstkorgen i 45 graders vinkel. (Den har jag aldrig gjort tidigare). När vi sedan var klara så ser han bekymrat på mig och säger att jag måste gå och ta några kompletterande bilder på slätröntgen på min högra höft.

Jag har verkligen haft jätteont i BÅDA höfterna de senaste veckorna och smärtan har vandrat fram och tillbaka. Det har till och med gjort ont i höfterna när jag har hostat.

Vänster höft är strålad för lite mer än ett år sedan och det är oftast vänster som är värst. Före sommaren fick jag beskedet att högern hade blivit mycket värre men jag har aldrig tidigare haft värk i höger höft och därför aldrig strålat den. Smärtan i högern har kommit efter jul så jag fasar för svaret jag får om två veckor.

När all röntgen äntligen var klar var jag sen till mitt cancersamtal på andra sidan stan vid Karlaplan. Som tur var kom 3an direkt till Skanstull och därifrån tunnelbana till slussen för byte till Ropsten. Allt klaffade och resan tog bara 20 minuter! Rekord i storstaden tror jag.

Det var kul att träffa alla kvinnor igen. Alla var där men vi saknade självklart Anna som somnade in i hemmet för några veckor sedan. Vi hade en gemensam minnestund och alla fick säga några ord ”till Anna”. Jag känner mig fortfarande ledsen att jag inte hade ork att åka och hälsa på henne på torsdagen innan hon gick bort. Jag grejjade verkligen inte att köra mer bil den dagen och då också till andra sidan stan där Annas familj bor.  -Så ledsen Anna! Men jag kommer till din begravning.