Södersjukhuset med Joel, inte mig.

Efter gårdagens behandling så känner jag faktiskt inte mycket alls. Så länge jag är igång känner jag inte tröttheten men när jag slår mig ner i soffan eller som idag i taxin från sjukhuset DÅ somnar jag. Jag är även kortisonhet och röd i ansiktet och på bröstet.

I morse kom Maria och hämtade mig och vi var och tränade BodyBalance tillsammans. Det är så länge sedan och det var helt underbart att få komma till gymmet igen. Jag kan inte göra alla övningar men det är bara känslan att vara där. Härlig start på dagen.

Kom sedan hem samtidigt som Joel kom hem med sin resurs från ridningen. Av med alla kläder och in i tvätten då jag är allergisk. In med Joel i duschen och på med rena kläder. Lunch och sedan iväg med färdtjänsten igen mot Södersjukhuset. Denna gång med elrullen så att jag inte behöver göra några konstiga lyft. med elrullen kär han ju själv in och ut ur taxin. Perfekt.
Idag var det Joels tur att gå till först sjukgymnast och sedan arbetsterapeut.
Han var jätteduktig.

Efter besöken så hade vi en timme att vänta på taxin och då passade vi på att gå till sjukhuskyrkan och hälsa på diakonen. Vi pratade, tände några ljus och sedan så spelade diakonen lite piano med Joel. Det var en mysig stund.



Jag somnade självklart i färdtjänsten på vägen hem och vaknar av att Joel ropar MAMMA, hon där fram pratar med dig.... oups, slumra visst till.
Chauffören var osäker på adressen och hade ingen gps.
Pinsamt att jag inte hörde henne prata med mig.... men men.
Jag behövde nog en lite powernap för jag visste att jag bara hade en timme på mig hemma mellan sjukhuset och föräldramöte med gymnasieinformation på Kvarnbergsskolan.... Det känns som jag jobbar fast jag är sjukskriven. Jag är koordinator i en kaosfamilj!

Väl hemma möttes jag av ett härligt brev och blomstercheckar från Interflora.

Här är några utdrag;
Vi känner inte varann men har setts - på träningsresa i Chania för ett år sedan. Det var efter hemkomsten då vi googlade på Samariaravinen som vi kände igen er.Jag tror inte att vi nånsin pratade med varann men jag minns skamsen att jag då vi möttes vid poolen tänkte att " den där tjejen har nog tagit bort en tatuering"- du hade ett förband på bröstet och du såg allt annat än sjuk ut.
Jag blev så gripen av ditt öde att jag började följa din blogg. Du skriver utlämnande ärligt och med både värme och humor, det är omöjligt att inte känna deltagande.
Med tiden har det känts orätt att följa ditt liv så nära utan att någonsin ge sig till känna... därav detta brev.
Med detta brev vill jag också att du ska veta att din kamp motsjukdomen engagerar fler än du känner till.
Jag önskar dig allt gott!
Att få ett sådant här brev från någon man inte känner värmer otroligt. Och jag är glad att jag kan förmedla något till omvärlden och att folk blir berörda och får sig en tankeställare om hur skört livet är.

Varje grässtrå,
varje blad
och varenda liten blomma
är ett hoppets tecken.


PS. Jörgen tog tåget igår och hämtade hem bilen från Karlstad. Så 12000,- fattigare har vi fått hem en fungerande bil igen... Nu är det bara fuktskadan i badrum och toalett att ta tag i. Suck. DS