Årets bloggmama 2011

Först måste jag tacka för komplimangerna om mina välsvarvade ben, ha ha. Det är nog det enda som fortfarande ser någorlunda ut som vanligt. Resten av kroppen är ganska förfallen, hormonerna har gjort sitt på viktkurvan kan man säga och garderoben har fått bytas ut de senaste åren. Att sedan äta kortison till och från gör att man ibland ser ut som en svullen tomat.
Det är många gamla vänner som inte känner igen mig längre vid första anblick vilket också kan bero på att mitt långa hår är borta som jag haft hela livet.
På fotona högst upp på bloggen tycker jag fortfarande att jag ser ut som "Elisabeth". Fotona är idag 2 år gamla och som ni kan se har jag förändrats en del.
Kom på en ide nu och det kanske är så att jag ska klä mig i Burka och bara dra upp den så jag visar benen....

skämt å sido så har jag accepterat mitt utseende. Det känns värre att veta att insidan är ännu mer förfallen än utsidan.
Min kropp är verkligen riktigt trasig på insidan av alla gifter, men hellre trasig av gifter om det kan minska mina cancerknölar.

Nu till min nominering. Vilken grej!? Lilla jag i den stora bloggvärlden? Jag är ju ingen "Vimmelmamma" eller "Blondinbella" direkt. Jag har säkerligen ingen rättstavad svenska utan skriver direkt från hjärtat precis vad jag känner och tänker. Inläggen kommer inte varje dag utan bara när jag känner att jag har något att dela med mig av.

För två år sedan blev jag nominerad till Årets Hjältemama men då jag befann mig i USA vid fotograferingen som Expressen skulle göra så "antog" Expressen att jag lämnade WO. Det kändes lite snopet att först bli jätteglad att läsa att jag var en av fem mammor som var nominerade för att några mail senare läsa att de tagit in en reserv då jag inte befann mig i Sverige när fotograferingen skulle ske.
Redaktionen på Mama var helt ovetande om detta så de kompenserade det hela med att göra ett repootage om mig och mina barn i nummer 1, 2010. Bilderna högst upp på min blogg är från repotaget i Mamatidningen.
Jag fick även biljetter till att närvara på Mamagalan också. Det räckte gott för mig att sitta där i publiken och njuta av en trevlig kväll men mina tjejkompisar.

Nog om gamla minnen.
Idag har jag varit på Joels specialförskola på behandlingsmöte. Vi har satt upp nya mål för terminen. Att kunna stå själv i mer än 7 sekunder och att skriva sitt namn läsligt.
Jag passade även på att ta med laddaren till Joels Permobil som var trasig. Efter lite samtal fram och tillbaka så kom de till förskolan och böt ut den. Kanon när det kan lösas så snabbt.

De ringde från handkirurgen på SÖS och meddelade att de hade en återbudstid till Joel för operation av bushanden i nästa vecka. Oj, oj, oj... snabba puckar. Vi har ju inte tid nästa vecka då det är TV pucken men samtidigt så vet jag att det är jättesvårt att få operationstid.
Det bestämdes att jag och Jörgen kommer till SÖS med Joel på tisdag och träffar läkare, arbetsterapeut och narkosläkare och att operationen kommer att ske på onsdag. Vi åker till Värmland på tisdag kväll så det blir mormor som får närvara på operationsdagen och sedan kommer mormor, morfar och Joel till Värmland på torsdagen.
Det blir perfekt för Joel att ta det lugnt några dagar och bara sitta på läktaren och kolla hockey som han älskar.

Efter detta samtal ringde min kontaktsjuksköterska och meddelade mina tider för behandlingar den närmaste månaden och datum för provtagningar.
Den nya behandlingen kommer att ske en gång i veckan vilket inte är optimalt i mitt fullspäckade livsschema men det är ju livsviktigt för att överleva så det är bara att notera i kalendern och infinna sig.

Nu är det snart fotbollsmatch för Isac så jag måste avsluta.
Ha en riktigt härlig helg alla bloggläsare. Själv ska jag på tjejmiddag i morgonkväll men i övrigt inget bokat. SÅ skönt!!!

Glädjen har så många ord, men sorgen har nästan inga. Är det därför sorgen är så svår?
När man varit med om något roligt är det lätt att hitta orden. I sorg undviker vi till och med varandra, eftersom det är svårt att veta vad man ska säga.