Tragik i Norge

Vad är det som händer i världen? Stackars alla ungdomar och föräldrar som blivit drabbade.
Vad är det för värld mina barn ska växa upp i? Tankarna bara snurrar i huvudet på mig och jag känner mig helt oförstående till det som hänt.

Jag, Jörgen och Isac har varit i Nyköping och bott på Stjärnholms slott i 2 dygn. Slottet ägs av en stiftelse och drivs lite i kyrklig anda som vi förstod. Det fanns både en fin gammal stenkyrka på området samt att man hade ”livets kapell” i en del av slottet. På rummet i informationspärmen hittade jag också några fina rader eftertanke;
Vi kan inte lära dig vad kärlek är,
Vi kan inte tala om vad mening är,
Vi kan inte heller tro åt dig,
Men vi vill gärna vara med och skapa den rymd och det rum där kärlek, mening och tro växer.
Dessa rader får ytterligare en djupare innebörd efter traumat i Norge.

Vi har i alla fall nu kommit hem efter 2 ovädersfyllda dygn i Nyköping. På dagarna har det varit kvalmigt, varmt och hyfsat soligt men båda nätterna har det åskat och blixtrat mer än någonsin. Första natten blixtrade och dundrade det från 23 till 05 med någon timmes paus vid 02 tiden. Jag har aldrig tidigare varit med om att det hållit i sig så länge och just att det blixtrade och small samtidigt och det lät som gnistor utanför fönstret.
Mitt i natten när allt blinkade låg jag och tänkte på vår kompis Jessica som tältade någon mil bort med Wilma och Sara. Jag undrade om de kanske gick och la sig i bilen och sov? Men de hade sovit kvar på sina luftmadrasser i tältet som sedemera blev till vattensäng…. Vi åkte dit på fredagen och hjälpte dem ner med tältet. Eller rättare sagt jag tittade på medan Jörgen hjälpte Jessica ner med tältet.


Alla pratade om ovädret på fredagen och grabbarna på hockeylägret hade sovit dåligt samt att aggregatet till isen hade lagt av. Alla utom Adam som inte märkt någonting. Hur är det möjligt? Det måste vara en riktigt trött kille detta;

Nu är vi i alla fall hemma igen och Adam har längtat efter sin säng hela veckan. I morgon söndag blir det lite småplock och fix här hemma samt en massa tvätt för på måndag åker jag, Adam och Isac upp till Dalarna igen till Joel och mormor och morfar. Jörgen börjar jobba.

Vad gäller mina monster så har jag ingen aning om hur de huserar för tillfället men jag klarar mig på 4 kortison om dagen. Jag var lite orolig eftersom jag åt 16 stycken både i måndags och tisdags inför behandlingen på tisdagen och att sedan dra ner till 4 igen på onsdagen kan ju ge mig onda leder och särskilt knäna men peppar, peppar... Jag har ilningar så fort knäna blir kalla och på kvällarna när jag ska sova behöver benen lite högläge ett tag.
SAH har också ringt i fredags angående operation av en ny Port a cart. De har i samråd med onkologen kommit fram till att operation ska planeras till vecka 36 och att jag vid nästa cellgiftsbehandling den 16 augusti ska få dra ut Picclinen och få vara "fri" några veckor innan operation och nya cellgifter. Detta innebär i så fall att jag slipper både Piccline och Port a cart i Spanien vecka 34! Jippi!
(Jag kanske inte ska ropa hej ännu då vi inte kommit så långt i kalendern men mitt mål är verkligen att komma iväg på denna efterlängtade resa med Åsa, Pernilla och Annika.)

Tankar till offren i Norge;
När någon dör.
Våra vänner bär vi med oss,
fast de inte längre vandrar tillsammans med oss.