Jag vill börja med att säga att jag läser ALLA
kommentarer. Många av dem går rakt in i
hjärtat.
”När
jag blir stor vill jag bli som dig, en stor förebild”.
”Du kommer få leva ett fantastiskt evigt liv i himlen med hela
din familj snart igen, utan sjukdomar. Jag ser fram emot att träffa dig när den
dagen kommer och jag är glad över att människor som du finns! Helhjärtad rakt
igenom. Wow, det finns inte ord. Var inte orolig, allt blir bra, och alla
förenas igen inom kort!! De som inte tror på ett liv efter detta kommer att få
se. Massor med kramar och kärlek till dig, och ett stort tack för att du gör
jorden till en bättre plats att leva på!”
Träffade en bloggläsare på sös idag som
bara ville säga att hon gillade programmet och att det var fint. Det var
gulligt att hon vågade säga något och inte bara tittade i det tysta.
Väl inne hos läkaren var det som jag kände
på mig. Cellgifterna fungerar inte! Jag vet redan att det har spritt sig i
ryggraden men det är organen som man är mest rädd om. Njure, mjälte,
bukspootskörtel och lungor är utan anmärkning. Lite osäker på lungorna då de är
fyllda av Bisolvon monster fortfarande. (I natt fick jag faktiskt upp en hel
del slem vilket jag inte fått på flera veckor. Jag har bara en rosslig hosta
men får vanligvis inte upp någonting.)
Levern har däremot blivit en hel del sämre,
flera och större. Sedan sa läkaren något om metastaser eller tumörer som sitter
kring aortan? Det var så mycket fokus på min onda rygg, käke och hosta att jag
inte registrerade allt.
När jag frågade Jörgen hade han självklart INTE hört
något om detta. Så är det oftast efter läkarbesöken. Jag tar in mer än Jörgen.
Jörgen hör bara det som är lite bättre och sällan de riktigt allvarliga
sakerna. Jag tror han sorterar för han e livrädd. Han väljer höra det han vill
.
Efter läkarbesöket ville de kolla att jag
tömmer urinblåsan ordentligt, ta en näsodling (så attans ont) och ta ett
vanligt blodprov för att kolla crp och HB. HB har återigen gått upp över 100
och var nu 103. Varje gång jag träffar läkaren så tycker hon att jag borde få
blod då värdet är under 100, och varje gång som jag då tar prov så har klarat
mig!=)
Nytt cellgift blir nu HALAVEN. Jag har hört
talas om att det är något nytt och det var det Anna fick som sista utväg. Hon
fick det i somras och i september när vi träffade så fick hon svaret att det
fungerade och var jätteglad. Vid nästa kontroll i december var svaret inte lika
roligt och sedan tog det bara några veckor innan hon somnade in.
Det är en sådan hemsk sjukdom och det kan
gå så fort.
Jag tog en färdtjänst till Bromma Kyrka som
var helt fullsatt. (Det fick mig att tänka på att kyrkan där jag själv ska
begravas måste vara stor nog för alla släkt och vänner. Jag vet, konstigt att
börja tänka på sig själv när jag var där för Anna. Men det är ofrånkomligt)
Åsa och Pernilla var redan där och höll en
plats till mig. Jag hade med mig min stora sittkudde som jag har fått av
sjukgymnasten.
Det var en fin akt och Anders Glennmark
sjöng och spelade gitarr. (Återigen kan jag inte sluta tänka på att det kunde
vara jag i kistan där framme. Och jag funderar på hur jag vill ha det. Min ”extrapappa”
Pigge hoppas jag sjunger någonting och mina föräldrars kompisar Lennart och
Bettan vill jag sjunger en duett. Ska försöka sätta oss ner med Vita arkivet
snart.)
När det var dags för avsked bet jag ihop
trots knivarna i ryggen och tog mig fram till kistan och sa farväl till denna
underbara, fantastiska karriärskvinna med skinn på näsan och samtidigt en
otrolig mamma och fru.
Jag bugade för Annas man och hennes två
söner sedan tog jag ett järngrepp om Åsa och Pernillas hand när vi gick
tillbaka i gången ner. Jag har aldrig tidigare träffat Annas man men när kyrkan
var nästan tom kom han fram till oss och förklarade hur tacksam han var att vi
var där. Anna har tydligen pratat mycket om mig och sedan vet jag inte om han
kanske sett Sofias Änglar också. Det blev ett känslosamt möte och flera varma
bamsekramar innan vi sa hej då. I detta ögonblick kändes det SÅ RÄTT att jag
tog mig till kyrkan trots smärta. Jag önskar Annas man Dan och hans barn all
lycka i framtiden.
Det kom även fram en kvinna som hade
förlorat sitt barn och haft begravning två dagar tidigare i samma kyrka. Så
tragiskt. Jag ryser ända in i själen. Hon hade samma morgon varit inne på ett
slutet facebook forum för föräldrar som förlorat ett barn. Där hade hon klickat
på en kvinna och sedan kommit in på min blogg? Hon berättade att Anna pratat
mycket om mig på deras hundpromenader tillsammans men hon visste inte att jag hade
en blogg. Nu hamnade hon på den och läste att jag skulle på Annas begravning. Ett
tecken från ovan?
Hennes kommentar på bloggen efter;
”Hej Elisabeth,
är så glad att jag fick träffa dig i kyrkan idag. Anna berättade så varmt om
dig och idag hamnade jag på din blogg utan att jag visste att den fanns. Det
var Anna som ville att vi skulle träffas. Varma styrkekramar till dig från Pia
(jag som kom fram till dig i kyrkan efteråt)”
Jag var helt slut efter begravningen och det var längesedan som
jag grinade så urtömmande och länge. Till och med kyrkvaktmästaren smög upp
bakom mig och gav mig ett till paket näsdukar=)
Det känns så konstigt att Anna inte längre är
hos oss. Och det känns konstigt att vi alla samma väg ska vandra, förr eller
senare.
Det
viktigaste är inte alltid hur länge man lever, utan hur man lever.
Våra
vänner bär vi alltid med oss, fast de inte längre vandrar tillsammans med oss.
På kvällen var det middag hemma i Gitts nya
hus. Så fint och ombonat.
Det var middag med Provencetjejerna, tyvärr var
inte mamma och svärmor med men i övrigt var vi kompletta.
Jag och Pernilla var väl inte riktigt laddade och
kämpade mot våra krämpor men det gick bra och alla har full förståelse vilket
känns skönt. Jag har verkligen SÅ underbara kompisar.
När jag kom hem på kvällen och alla grabbarna
var hemma (utom Joel som sov hos mormor) så samlade jag dem i vardagsrummet för
att uppdatera dem om vad som händer med deras mamma. Det var många tårar från
min sida samtidigt som grabbarna bet ihop. Adam är väl den som mest kan säga
vad han känner men Jörgen och Isac satt tysta förutom att Jörgen försökte lätta
upp samtalet lite. Men jag vill inte att de målar upp falska förhoppningar. Jag
vill att de ska veta verkligheten trots
att Jörgen blundar för den.
Jag avslutade samtalet med att ge de varsin
ängel med personlig text under varje.
Den som jag fick av Karin är med på bilden och
det är verkligen jag och Joel och är en ängel som kommer att få följa honom.
Den stora ängeln med rosen var till Jörgen och den ängel som håller om en
halvstor kille är jag och Isac.
När jag tog det här kortet idag lördag så har
Adam redan tagit sin ängel och ställt in på sitt rum. Det är en drömmande ängel
som ligger på en sten och beskådar… det är jag som ALLTID kommer se, stötta och
älska honom.
Ikväll blir det myskväll. Alla stora killar
hemma! (kors i taket) Just nu är de iväg på diverse aktiviteter och jag är fast
här hemma i soffan. Just nu är det ryggen som gör att jag inte kan göra
någonting. Adam undrar varför ingen har handlat på 3 dagar? Här får man be om
ursäkt att man är sjuk. (det var på skämt. Han förstår men det var mer en pik
till pappa Jörgen. Men han har ju en snorkråka i näsan… Ni vet sjuka karlar=))
Jag ska försöka njuta av min tid även om det bär emot just nu.
GUD
ANVÄNDER DÖDEN FÖR ATT VISA HUR VIKTIGT LIVET ÄR.