Rehabveckan på Masesgården

Veckan som varit har sett ut enligt följande;
7.15 dags att vakna och dricka LJUMMET POTATISVATTEN
7.30 aktivitet så som vattengympa, sköna morgonövningar och meditativ yoga
8.30 frukost
9.30-11.30 gruppsamtal med LEVA gruppen
Promenad
12.30 lunch
På eftermiddagarna har vi oftast haft ledigt och kunnat välja på om vi velat va med på aktivitet, tagit promenad eller bara vilat på rummet.
17.30 middag
19 olika kvällsaktiviteter eller föredrag

Jag har promenerat den mesta tiden som varit "fria aktiviteter". Naturen här vid Siljan är helt underbar och jag känner verkligen att jag blir ett med den. En dag satt jag nere vid vattnet mot en tall och bara njöt av solen som värmde mig med sina strålar. Det är så sällan man hemma bara slår sig ner och njuter i naturen.

Bilder från lunchpromenaden igår. Det började bli is på vattnet men ändå värmde solen där jag satt mot trädet en stund och fyllde i utvärderingen av veckan.

På eftermiddagspromenaden hade det frusit på ordentligt;

Här är bilder från frukostbuffen samt soluppgången vid 8.30;

Tre saker som jag tar med mig hem;

• HOPPET är vår största vän och viktigaste rådgivare. Låt det guida dig när du går vilse.
• LÄK DIN LIVSSTIL - Ta en funderare på det som du inte mår bra av och välj bort.
• Skaffa dig en LIVSBEJAKANDE SUPPORTGRUPP och väl ett STÖDTEAM i din vardag.

Punkt 1 ska jag lyssna mer på. Punkt 2 anser jag att jag börjar bli riktigt bra på. Punkt 3 tycker jag att jag har några få som verkligen finns där precis hela tiden och även ganska många som finns för mig om jag behöver dem.

En punkt som inte står med ovan är VILA och jag har verkligen lovat kursledaren och mig själv att försöka vila mer. Jag tycker dock att det är svårt att vila då det alltid är fullt ös i vårat hem och man vill ju helst vila hemma.

Om bara snickarna kan bli klara med fuktskadan i badrum och toalett så kanske...

Jag känner att jag MÅSTE få en egen vecka för VILA och LÄKNING varje halvår. En vecka på våren och en vecka på hösten. Att leva med spridd cancer är att leva i OVISSHET, vilket leder till en fruktansvärd STRESS och ofta DEPRESSION. (Jag tycker att jag klarat mig bra från det sistnämda och det är nog mina barn som håller mig på banan och alla fina vänner jag har.)
Det är inte som när man åker på rehab för att stärka sig och ladda för att komma tillbaka till livet/jobbet efter.
För oss med cancer som inte går att bota handlar det om att försöka ORKA ÖVERLEVA.

Under hösten har jag känt att levern känns större och magen putar ut på sidan. Jag känner även ett sorl som forsar ibland på höger sida i magen och det är INTE tarmarna. Under denna vecka börjar det även göra ont mitt under revbenen. Vet inte om det är magmunnen, galla eller bukspottkörtel som sitter där?
Är rädd men orkar inte tänka på det. På tisdag ska jag träffa läkaren samtidigt som jag ska få dos 8 i behandlingen och även dags för Pamidronatet. (Skelettmedicinen som jag får var 3-4 vecka)
Tänk om inte cellgifterna tar? För varje gång jag får byta cellgift så minskar min chans för överlevnad.

I morgon fyller jag 38 vilket känns bra. Jörgens moster dog i bröstcancer när hon var 37 år och sedan jag fick återfallet när jag var 35 år så har jag känt att jag måste i alla fall ta mig till det 38e året. Och om några timmar är jag där. Puh!

Nu säger jag hej då till Masesgården för denna gång och hoppas få uppleva det igen.
TACK CTRF (Cancer- och trafikskadades Riksförbund) för att ni gjorde denna vecka möjlig.
Och till alla läsare, om ni har en arbetsgivare som inte vet vad de ska hitta på i julklapp så kan ni rekommendera dem att skänka pengar till CTRF som står för denna rehab.

Hej då mitt träd. (Det ser väldigt ensamt ut...)