När man ser stjärnhimlen börjar man fundera.
Det tar 4 år för ljuset att komma hit från den närmaste stjärnan...
Vårt stjärnsystem, Vintergatan, innehåller ca 100 miljarder stärnor! Det finns mer än 600 miljoner andra stjärnsystem (galaxer) också. Fatta hur stort universum är!??
En stjärna som vi ser lysa idag, kan ha slocknat för 15 år sedan, eller för 500 år sedan....
Vart tar alltsammans slut? Tar det slut? Man kan inte fatta det här. Vår hjärna kan inte förstå något som aldrig tar slut. Vi vill gärna tänka oss en gräns.
Tänk om något kan vara oändligt. Utan början och utan slut. Allting vi kan blir så litet när man tänker på universum.
Det bara snurrar i huvudet!
Har ni tänkt på hur fint allting hör ihop i naturen? Växter och djur fungerar ihop. Allting har en uppgift.
Fåglar kan flyga hundratals mil över land och vatten utan radar och kompass och ändå hitta rätt. Växterna bildar näringsämnen och syre. Syre som allt levande på jorden behöver. Det är så märkligt att allt bara fungerar?
Men vår hjärna är ett ännu större underverk. Vi kommer inte bara ihåg saker som har hänt och kan fundera över dem. Vi kan tänka framåt i tiden. Vi kan planera och drömma. Vi kan välja mellan det goda och det onda för det mesta. Någonstans inom oss har vi också en känsla av vad som är rätt eller fel.
Hur kommer det sig att just vi fått allt det här?
Är det en slump?
Det bara snurrar i huvudet!
Några säger: Det måste finnas en gud. Andra säger: Gud är bara ett påhitt. Ingen kan bevisa att Gud finns. Ingen kan heller bevisa motsatsen. Men frågan finns. Den har säkert funnits i alla tider och hos alla folk.
Jag känner personligen att jag bara kan tro på det jag kan förstå. Men oändligheten går ju verkligen inte att förstå, eller?
Dagens vetenskapsmän säger att när något färdas med ljusets hastighet upphör tiden. Allt sker på en gång.
Om jag vore ljuset, skulle jag kunna åka fram och tillbaka till den närmaste stjärnan och komma tillbaka till jorden exakt lika gammal som när jag for, eller?
Jag som inte kan förstå ljuset - Hur skulle jag kunna förstå Gud?
Och jag är ändå väldigt öppen för det mesta. Jag tror att jag tror på något men jag vet inte vad.
Hmmm....
Det bara snurrar i huvudet!
10 kommentarer:
Exakt sådana funderingar har jag också ofta.
Jag tycker att stjärnor, galaxer, supernovor... allt det är så fantastiskt vackert. Men direkt jag tänker på det, hur stort det är och hur små vi är får jag svindel - på riktigt!
Man vågar knappt tänka på universum och allt vad det innebär för man blir mer eller mindre galen. Hur kan det vara så enormt och oändligt. Hur sannolikt är det då att jorden är den enda planet som det finns människoliknande varelser på?! Det känns som en egoistisk tanke att tro att vi är de enda. Egentligen är kanske inte UFOn så osannolikt... Hmm.. mycket att fundera på.
Lycka till med dina behandlingar Elisabeth!
kram Linda P med fam.
Vad vackert skrivet. Visst är allt väldigt märkligt när man börjar fundera. Jag tror man får nåt slags svar nån gång. All lycka till dej.
Kram
Jag tycker verkligen om när människor vill ta upp sina funderingar om de stora o svårgripbara frågorna.
Jag har en egen tanke om vad som händer oss när vi dör och om evigheten. Jag tycker att den är helt logisk...
Nu förklarar jag för den som orkar läsa.
Vi och allt annat består av atomföreningar. Eftersom tiden är evig så förr eller senare kommer atomerna att förena sig igen på samma sätt som nu. Då har vi oss själva och varandra igen! :)
En fysiker eller kemist kanske lätt kan avfärda mig i detta. Ok då... Jag mår iallafall bra när jag tänker såhär.
Sedan jag själv blev svårt sjuk har jag nog tänkt extra mycket på dessa frågor. De flesta hittar sin strategi och dessa tankar är mitt sätt att trots allt se lite hoppfullt på framtiden.
Så bra, så genialiskt att dela med dig av dina funderingar som många av oss delar. Så intressant att läsa kommentarerna, så lika vi tänker, så små våra hjärnor är i förhållande till universum, så stora i andra förhållanden. Så glad jag blir av dina ord, att du är så stabil så fantastisk. Hälsningar från en annan E
Det är "livsfarligt" att börja tänka på sånt där. M
Man kan bli helt knäpp :-)
Kram / "Kinna"
För några dagar sedan pratade jag och min 13-åriga dotter om just det här. Det är så spännande och även läskigt och jobbigt att tänka dessa stora tankar. Jag tror precis som du skriver att vår hjärna inte har förmåga att förstå allt. Tex kan vi inte föreställa något som inte har en början och ett slut. Det gör det både fascinerande och otäckt att tänka på universum.
Och hur kan man förstå Gud? Det är ju bara människan som tror på en gudom. Hörde nån som sa att "graven är regigionens födelseplats" vilket jag tror att det ligger lite i. Förstår man vad döden är så skapas ett behov att förstå och förklara vad som kommer före och efter. Åter detta behov av ha en början och ett slut.
Jag tror nog på något. En mening. En kraft som är större än vi själva. Men jag kan inte formulera vad detta något är.
Tack för att du delar med dig av såna här tankar E. Spännande och givande.
Kram från Maria E
Att tro på Gud och Jesus är just att tro. Att bestämma sig för att tro utan att veta eller förstå. Det är det stora mysteriet. Att inse att man inte kan förstå allt. När jag bestämde mig för att tro så var det "för säkerhets skull", så att jag skulle få evigt liv efter döden. Väldigt själviskt och prosaisk. Idag vet jag att detta beslut är det bästa jag har fattat i hela mitt liv, vad som händer efter döden får jag inte veta förrän jag dör, men det gör inget, jag har inget att förlora, att leva i tro är gott. Hälsn Mia
Hej!
För 15 år sedan stack en vän åt mig en bok som sedan dess följt mig genom livet. Den heter "Många liv många mästare" och är skriven av en amerikansk psykiater, Brian L Weiss. Jag har rekommenderat den till många i min närhet och alla har tyckt mycket om den. För drygt två år sedan fick jag bc och har i den känslostormen fått mycket styrka av boken. Kanske Du tycker om den också, jag hoppas det, om Du vill läsa den. Den finns på biblioteket. Ibland på Tradera.
Må så gott.
Helene
Skicka en kommentar