Lindas blogg är den enda blogg jag egentligen följt. Hon är den enda som jag har kunnat likna mig med. Småbarnsmamma, ung och spridd cancer. Vi har följt varandra senaste halvåret. De sista veckorna har Linda blivit så mycket sämre och jag hoppas innerligt att våra spår skiljer sig åt nu. Jag vill inte dö än! Jag har inte tid att dö än! Handikappsanpassningen och en personlig assistans till Joel måste hinna fixas innan jag blir så dålig att jag inte orkar rodda med detta. Jag vill leva några år till och se mina barn växa upp. Barnen är mitt allt.
Idag har jag haft så ont i bäckenet och höften att jag inte tagit mig utanför huset. Tyvärr har jag varit tvungen att knapra i mig massa morfin och till slut tog jag en engångsdos kortison på 10 tabletter. Nu på kvällen kan jag gå igen men sträckorna är korta. Jag hade så här för en månad sedan också och efter ett dygn försvann smärtan då. Jag hoppas att smärtan gått och gömt sig tills i morgon.
Isac kom precis med en varm vetekudde och la på mina axlar. Han har stått vid min sida och läst inlägget på Lindas blogg. Han säger ingenting men jag vet att han förstår. Han vet att han inte alltid kommer att få ha sin mamma i livet. Älskade lilla Isac.
Här en bild när Isac leker med lillebror Joel i USA 2009:
Nu ska jag gå och spela lite spel med Isac innan det är läggdags. Vi ska spela Diamanten. Joel sover och Jörgen har åkt för att hämta Adam på hans hockeyträning.
Visst är det väl konstigt hur livet trots allt går vidare? (nu kom Isac in till mig i arbetsrummet med lite snorpapper ocskå utan att jag ens bett om det. Visst är han underbar!?)
Linda har somnat in, hon finns inte längre på denna jord, men hon finns definitivt i mångas tankar och hennes ängel kommer vaka över hennes små barn här på jorden. Vi tänder ett ljus för Linda ikväll.
LINDA, vila i frid.
22 kommentarer:
Kram kram kram Elisabeth!!
Jag förstår hur Du känner ang. Linda´s insomnande..har ju varit i precis samma situation, blev så otroligt ledsen varje gång någon "somnade"...tänkte; hur långt har VI kvar...helt natuligt när man lever med sjukdomen i fam. Jag ÖNSKAR att jag kunde "ge" Dig många många år till med Din härliga familj...men kan tyvärr bara hoppas...Det är ett rent h-----te ni (vi) alla befinner Er/oss i..Njut av varje stund tillsammans med "de dina", och jag hoppas, hoppas att Du/Ni får lååååång tid tillsammans..Kramar från Ulla (Ulrica´s mamma)
Kära Ulla, Jag känner mig hedrad att du läser min blogg. Så länge vi hade Ulrica i livet så var det hennes blogg jag följde och vi han ju också träffas föver en lunch hösten 2009. (vad tiden går fort, läskigt fort)
För er som inte vet vem Ulrica var så är hon en av de tre tjejerna i boken "Livet kan inte vänta". Alla tre är änglar idag och Ulrica höll ut längst av de tre. Hon somnade in i melodifestivaltider förra året. Nu var det Lindas tur. Är det min tur nästa är? Tidigare? Senare?
Kram till dig Ulla och alla bloggläsare.
Hej!
Följer din blogg (som den trogna Ingaröbo jag är :) Och imponeras av den kämpaglöd du har, men faaaan vad jag lider med dig, orättvisan är ju total. Hoppas att det som hände Linda och hennes familj idag inte kommer att hända er på länge länge länge. Du är en fantastisk inspiration till oss alla som kämpar med att njuta av varje stund i livet (för det är svårt) och du ger oss ordentligt perspektiv på vad som är viktigt!Tack för det. Du är otrolig, och jag håller alla tummar jag har för dig och din fina familj!
Var rädd om dig och kämpa på! <3
/Anneli Björkman
Hej Elisabeth. Jag började klicka runt mig på länkarna från Lindas blogg för jag såg att alla skrev om henne. Vilken hemsk, förskräclig sjukdom detta är! Och vilken underbar som du verkar ha. Jag hoppas att han får ha kvar dig länge, länge och att de där forskarna får tummen ur och hittar nåt botemedel, även mot spridd bröstcancer. <3
"Ramlade" bara in på din blogg just nu efter att i några månader följt Linas tuffa kamp. Jag är tack och lov, iaf hittills, förskonad från denna hemska sjukdom, men kan förstå att du i kväll är extra ledsen och orolig eftersom du dessvärre är en av alla tusentals orättvist drabbade. Vill sända dig en varm kram. /Lena
Stor varm och innerlig kram till dig Elisabeth. Orden tryter..... //Gina
Jag blir så ledsen! Vill bara än en gång säga att du är otrolig! Jag hoppas och tror att din styrka ska hjälpa dig länge! Kramar i massor till dig! Lena
Va fint du har skrivit om Linda.
Ja, hon va verkligen en kämpe.
Snubblade in på din blogg via en kommentar hos linda och ser till min förskräckelse att du är drabbad av samma SKIT!!!
Men jag hoppas du får många mysiga dagar med familj och vänner... och att det dröjer länge tills du får möta Linda igen
Kram
Kramar och massor med tankar, värme och kärlek!
Hoppas med hela hela mig att du får många många år med din underbara familj!!
Kramar, Annika grannen
Min vän Elisabeth, jag vet inte riktigt vad jag skall skriva idag, saknar ord ! Vill bara att du skall veta att jag finns här för dig !
STYRKEKRAM Jenny
Kram, kram, kram! Gå din egen väg nu, det är inte din tur än... på länge!!
Så passande att tända ett ljus för Linda på barnets spel....
Precis så var det med Linda...Dog mitt i livet kring sina barn!
Kämpa på...!
Helena / Åhus / skåne
Jag hoppas att du och din familj vet att livet inte tar slut fast man dör....... jag har fått så många bevis på det genom åren och även om det verkar märkligt så ville jag bara skriva det och hoppas på att det skänker tröst...... Många kramar från en Värmdöbo
Jag och maken tände också ett ljus för Linda. Det brann nog många ljus för henne igår.
Vi lever Elisabeth och vi har insikten på djupet om hur skört livet är. Insikten är dyrköpt för oss men den hjälper oss att prioritera det vi tycker är viktigt och att leva fullt ut. För mig finns inte längre slentrian. Linda verkade leva fullt ut in i det sista. Trots att hon kämpade med sin sjukdom och andra svårigheter så tycktes hon behålla modet och förmågan att se det vackra i livet.
Många många har säkert fått kraft och mod av att läsa hennes blogg.
Idag finner jag inga ord, jag vill bara säga att jag dagligen tänker på dig och familjen, hur ni kämpar. Många varma kramar.
//Claudia J
Hej!
Fint skrivet om Linda!
..men DU ska leva läääääääänge!!
kramar
Monika
Ja, fy vad tufft det är. Det måste vara extra tufft för dig som också är sjuk. Jag kan bara ana vilka tankar och vilken vånda som du fajtas med...
Jag skäms nästan för min egen del. Jag är frisk nu... Jag vet inte varför jag fick en cancer som gick att bota och Linda en som man dog i...
Orättvist!?
Kram!
Tårarna rinner. Det finns inga ord. Så orättvist, sorgligt och onödigt. VARFÖR???? Men tänk på att du är du och våga tro och tänka att du kommer finnas kvar här länge än. Sänder alla tankar och allt deltagande till Lindas familj.
Kram Maria E
Kramar om.....
Kramar till dig!
Tårarna trillar när jag läser. Det är så ofattbart att vissa blir 100 och andra dör unga. Jag tänker på dig varje dag vännen. Hoppas det gick bra på sjukhuset i dag, tur att du har Åsa som kan följa med dig. Tusen och åter tusen kramar från Tina L
Skicka en kommentar