Ensam hemma med alla tre barnen ikväll.

Känns lite konstig att Jörgen fortfarande ligger på sjukhuset men antagligen får han komma hem i morgon.
Idag när jag var och hälsade på var han uppe och gick, hade fått tagit bort droppet och fått börja äta vanlig mat. Sänkan är tillbaka på normal och febern har gått ner. Problemet är väl att de fortfarande inte vet vad som orsakat detta. Att få en inflammerad buskspottskörtel är ganska ovanligt och beror oftast på att man har gallsten eller är tung alkoholmissbrukare. Det var ingen gallsten och alkoholen känns inte så trolig, ha ha.
Med en tråkig fru som mig som nästan aldrig dricker någonting då blir det inte att han dricker heller. Han brukar passa på att få ta ett glas vin när vi har främmande någon gång ibland. Här hemma brukar det nästan vara så att vinet dunstar bort om det är någon flaska som varit öppnad.

Jag håller verkligen tummarna nu för att han kommer hem och att detta inte upprepar sig. På onsdag har han en efterlängtad resa till Spanien som han gärna vill komma iväg på. Han behöver verkligen få komma bort på lite egen rehab.
Själv skulle jag ha åkt till Mösseberg på rehab idag men som ni vet sedan tidigare så är den flyttad till maj. Känns inte som det hade varit något bra läge att åka iväg nu i alla fall.
Min status nu efter min "halva" cellgiftsdos är att jag inte känner av något som helst illamående men har varit rosenröd i ansiktet idag när kortisonet gått ur kroppen och smärtan i kroppen har gjort sig kännbar igen. Senaste dygnet när jag varit fullproppad med kortison har jag svävat på moln utan värk. Vill dock inte fortsätta med massa kortison då jag vet att det även bryter ner min kropp. Vi får se om jag kan komma iväg på lite Kundaliniyoga i morgon förmiddag, det brukar få mig att må bättre.

Känns skönt att ha alla barnen samlade ikväll hemma. Jag känner en stor sorg i hjärtat för Linda som blivit sämre. Linda (årets Mamahjälte) och jag har följts åt en hel del under hösten. Först får hon ont i höften och de hittar metastaser, sedan strålas hon, i samma vecka får jag besked om att jag har metastaser i höften, sedan strålas jag någon vecka efter, jag får reda på att mitt i levern ökat och att jag ska börja med cellgiftstabletten Xeloda, strax efter får hon reda på att hon ska börja med Xeloda etc etc. Men sedan efter detta så har det barkat iväg för Linda med en massa infektioner och hon har haft feber en hel del. För tillfället orkar hon inte uppdatera sin blogg och det gör ont i hjärtat när jag tänker på henne, hennes man och hennes små barn. Jag känner så otroligt mycket för henne och jag vet att det lika gärna kunde vara jag. Hoppas alla tankar och hälsningar kan få hennes tillstånd att stabilisera sig och att hon får må lite bättre. Jag är livrädd varje gång jag öppnar upp hennes blogg nu. Det känns alldeles för nära och påtagligt för mig.
LINDA, tänker på dig dygnet runt!