En tumör mer eller mindre. Suck.
Det bestämdes att jag fortätter med mina cellgifter Xeloda på måndag. Just nu har jag pausvecka. Nästa gång jag har pausvecka så planeras strålning in för halsryggen och man hoppas då att även huvudvärken ska ge med sig.
Min läkare har även skickat remiss för röntgen av hjärnan. Inte kul.
Lånar in en bild från Lindas blogg (årets mamahjälte);
Här kommer även lite tankar jag skrev ner den 24 december på sydligare breddgrader;
Min sista jul?
Klockan är 6.20 och det är kolsvart ute. Solen går inte upp förrens strax före åtta.
Det är julaftonsmorgon. Här ligger jag och lyssnar på de mäktiga vågorna som slår mot stranden.
Vi är på Kanarieöarna.
Övriga familjen sover.
Tänk att vi kom iväg och ingen mer har drabbats av vattkoppor.
Jag kan inte sova men är jättetrött.
Den envisa huvudvärken håller i sig.
De senaste dagarna har den kommit och gått oftare än tidigare.
Vid vänster tinning har jag ett enormt tryck. Om det inte vore för min diagnos hade jag tagit det som extrem huvudvärk, men nu är det klart man undrar och är orolig.
Om monstren erövrar huvudet då förkortas min livslängd drastiskt.
Är det här min sista julaftonsmorgon?
Is this my real life, is this some fantasy?
Ibland vet jag inte vad som är det riktiga livet. Är det här bara en dröm? Kan det verkligen stämma att jag är dödssjuk och att mina dagar är räknade?
Livet i somras kändes mycket lättare än nu. I somras höll sig monstren i schack och livet tickade på ganska normalt. Jag jobbade och tränade regelbundet.
Och nu kan jag knappt förmå mig själv att gå runt området där vi bor. (typ 800 meter.)
Augusti 2010 och Joel fyllde 4 år;
Ett härligt gäng kusiner i vår soffa;
8 kommentarer:
Du är så fin och jag ber för att du skall få många sköna dagar med dina barn och din man. Jag är så glad för att ni fick en semester utomlands.
Du verkar göra så bra saker hela tiden. Jag har själv fyra barn och jag funderar hur mitt liv skulle se ut om jag var i din situation.
Jag hoppas verkligen att du får uppleva mer än en Jul till tillsammans med din familj.
Massor med kramar till dig!!!
Ta en dag itaget. Tänk inte framåt mer än du behöver. Var här och nu. Jag är svårt cancersjuk och brukar tänka att jag inte ska ge den förbannade sjukdomen mer plats än nödvändigt. När jag lyckas leva för dagen och njuta av livet så känns det som om jag lurar sjukdomen. Det är skönt! En annan sak som hjälper mig är att envetet planera och göra minst en rolig sak varje dag. Hur nere jag än känner mig så tvingar jag mig till detta. Ibland känns det omöjligt men oftast sätter det fart på livsandarna. Vi människor är olika och får hitta våra egna strategier att inte bara överleva utan leva från dag till dag med denhär sjukdomen. Jag tar intryck av dej och beundrar dej. Att läsa din blogg ger mig kraft. Tack för det!
((((Kramar om)))))
Ta EN dag i taget.
Kära Bettan, uch vad oroligt med huvudvärken och halskotan. Jag håller tummarna att det inte är någon fara. Tänker på dig och skickar en lång varm kram.
Tina L
Elisabeth.
Vi som är friska kan ju omöjligt förstå dig till 100% vad du känslomässigt går igenom varje dag, timme och sekund att leva med en obotlig cancer.
Den närmaste dödsångest jag känt var för många år sedan, då jag fick en hjärnhinneinflammation och läkarna gick ronden och pratade över mitt huvud, om den var godartad eller ej?
Vad är det dom står och säger???
Jag blev så rädd att jag inte vågade fråga vad dom menade.
På den tiden fanns inga mobiltefefoner och jag minns att jag fick gå ner i den megastora korridoren på Huddinge sjukhus för att ringa från en telefonautomat till mina föräldrar.
Jag gick med tunga steg och mötte stressade människor. Jag minns att jag tänkte: dessa människor har ingen aning om att jag är på väg att dö. Och dom bara går här som inget har hänt!
Det var några timmar i mitt liv fyllda av ren dödsångest. Men jag blev frisk från min godartade hjärnhinneinflammation. För man pratar i dom termerna också fast jag inte drabbats av cancer.
Med den erfarenheten kan jag till en viss del förstå din livssituation, Elisabeth.
Men den största skillnaden är att du har hanterat din hälsa (som du vill kalla den) på ett enastående sätt som jag har svårt att tro jag skulle orka göra.
Det är som Berit skrev här ovan att vi människor är olika och därför hittar vi våra egna sätt att överleva på.
Jag vet att du är med nästa jul också, Elisabeth.
Så är det bara.
Tankens kraft ska ta med dig många dagar till i livet.
Vi behöver dig likväl som du behöver oss.
Finaste kramarna till dig,
/Gitt
Hej fina E! Vad härligt att ni kom iväg från snö och kyla och fick avnjuta lite sol och bara vara tillsammans utan alla vardagliga måsten! Sänder en massa nyårskramar till hela familjen från oss och hoppas att vi kan ses något framöver!!
KRAM!! Du finns i mina tankar varje dag.
Petra, Orust
Usch vilka jobbiga tankar:( Kram till dig från Anna
Skicka en kommentar