Inga biverkningar ännu

Jag har nu ätit Xeloda i en vecka och mår fortfarande som vanligt. Möjligtvis lite tätare toalettbesök och undrar om de inte är vätskedrivande. Minst två gånger är jag uppe varje natt.
Något som jag noterat i min ”behandlingsbok” är att jag är mer öm i nacken än vanligt och det känns inte som min vanliga nacksmärta när jag kan känna att en nackspärr är på gång. Det är mer kotorna som ömmar och speciellt till vänster om den stora nackkotan. Hmm, något jag ska behöva gå och vara orolig för? Ska förbi min kontaktsjuksköterska på tisdag och får ta upp det då med henne.

Det var ett tag sedan jag skrev och det beror på att det har varit så mycket att göra och så mycket fokus på Joel för tillfället att jag inte haft energi kvar till att skriva något på bloggen. Men nu blir det en sammanfattning om vad som hänt den senaste veckan.
I torsdags hade vi en heldag på Astrid Lindgrens och jag önskar att jag hade fotat Joel när han låg på britsen i bara kalsonger. Hans spinkiga kropp som läkarna mätte, fotograferade och klämde och kände på. Han var SÅ duktig. Han låg där med benen som ett A i stora stålskenor och de satt gröna små klisterlappar på hela hans kropp. Och han gnällde ingenting! Så foglig. Mammas lilla älskling. Totalt stod det 7 vuxna omkring honom och diskuterade samtidigt som alla hade sin funktion för att göra den bästa möjliga lösningen för Joel. Vi träffade läkare, narkosläkare, en sjuksyster som tog allt det praktiska angående inskrivningen och sedan avslutade vi dagen på lekterapin för att göra det hela till en positiv upplevelse.

På fredagskvällen bjöd familjen Nilsson/Sjödal på middag. Det är SÅ uppskattat att få lämna hemmet och komma till dukat bord. Det blev trerätters och det var knappt jag orkade köra bilen hem. Allt jättegott.

På lördagen kom Martina med dottern Fanny förbi. De bor numera i Ronneby men var uppe över helgen. Fanny och Adam är uppvuxna tillsammans och gick första 3 åren i skolan i samma klass. Jättekul att de kunde tajma den timmen som vi var hemma på lördagen… Kvällen bjöd nämligen på fest på Värmdö då Claudia och Jessika firade sina 40 år på Jorden. (Jag undrar om jag kommer få uppleva min egen 40 års dag? Det känns som ett ganska tufft mål. Jag har klarat 2 år. Ska jag klara 3 år till?) Nä, nu slår vi bort de där tankarna igen. Man måste se livet från den ljusa sidan och njuta av att jag faktiskt mår helt ok idag.

Idag har vi varit ute i solen på Värmdövallen där Isac har spelat fotboll. Där träffade jag min barndomsvän Ulrika som jag inte egentligen pratat med på över 10 år. För dryga 2 år sedan, innan jag blev sjuk så träffades vi som hastigast i kassan på coop men i övrigt så har våra vägar inte mötts de senaste åren. Det var SÅ kul att ses igen och vi hade killar som båda spelade fotboll på vallen så vi hann prata en hel del och ta en liten promenad runt planen. Jättekramen till dig Ulrika!!! Det gjorde mig så glad att se dig idag. Vi har gjort så mycket tillsammans och de första tre åren i skolan var vi oskiljbara. You made my day!

I kväll har Joel och Jörgen åkt färdtjänst in till Astrid Lindgrens för att göra sig redo för Joels operation i morgon bitti. De ska göra en ”muskelförlängning” i musklerna kring ljumskarna.
Jag och Isac ska åka dit i morgon eftermiddag och hälsa på. Innan ska jag till vårdcentralen och ta prover, och om jag känner mig i form så tänkte jag även försöka komma iväg och simma mina 1000 meter igen.
Nattikramen till er alla bloggläsare. Nu ska krypa ner bredvid en snusande Isac som intagit Jörgens säng när han är på sjukhuset.