Det var endast 16 grader där uppe när vi startade vandringen strax efter 8 på morgonen.
Den första delen var tuffast då den var så brant. Att gå de 16,2 km nedför ravinen tog 7 timmar. Det var mycket tuffare än vi trodde men vi hade laddat med nötter, aprikoser, frukt etc då ravinen är ett naturreservat och det finns ingenting att köpa under hela vandringen.
Starten;
Solen på väg upp;
De branta trätrapporna som inledde vandringen;
Jag mådde bra men mamma fick ont i knäna. Flera var medtagna och en lång sträcka hade vattenbrunnarna sinat och när vi efter lång vandring fick höra vatten som porlade så var det som en hägring.
Folk fyllde på sina vattenflaskor direkt i bäcken. Äkta källvatten som smakade riktigt gott i värmen. Som tur var gick den större delen av leden i skugga men trots det så var det var det ca 32 grader hela vandringen. (förrutom första kilometern i början när vi jobbade oss ner i ravinen.)
Jag gav bort vår sista juice till en svensk farbror som inte mådde så bra, och apelsinklyftor till hans medelålders son som inte tänkt på att det inte finns något att köpa på hela vandringen…
Då det inte går någon bilväg från byn där vi kom ner så fick vi ta en båt till närmsta by. Overklig känsla att se att vi gått från de höga bergen hela vägen ner till havet och byn;
Väl nere tog vi ett bad i havet och åt mat i byn. En dansk 60 årig man, till synes frisk och pigg, föll ihop i restaurangen efter vandringen. Trots HLR av en av tjejerna i träningsgruppen så fick de ej liv i honom. Läkare tillkallades men hans liv gick inte att rädda. Troligtvis en hjärtinfarkt tror de. Så himla tragiskt men han klarade i alla fall hela vandringen och han hade gått flera gånger förr så det var verkligen något han gillade att göra. Jag tror att hans sista dag i livet ändå var en bra avslutning här på jorden.
VILA I FRID.
Jag tyckte det var så mäktigt att gå den här vandringen, en religiös känsla.
Ena dagen på akuten med slangar i näsan och nästa dag vandra Samaria ravinen från 1230 meters höjd ner till 0, dvs havet och stranden.
Trots cancermonstret i mig som spökar och gör så att jag åker in och ut på sjukhus så tänker jag inte ge mig. Jag biter ihop, reser mig ur sängen och fortsätter ta för mig av livet.
8 kommentarer:
Helt otroligt att du klarade det! Det var en mäktig känsla att gå där..och en härlig känsla att ha klarat det...fy va otäckt med farbrorn..men det e kanske ett bra slut, att ha gjort det man tycker om...men chockerande för alla runt om...jag gick där för två veckor sen...kramisar till er båda
Det verkar ha varit en härlig upplevelse! Men vilket slut med den avlidna mannen. Välkommen hem!
Kram Tina L
Jag beundrar dej verkligen. Du är ju en helt fantastiskt person som trots din cancer har en sån underbar inställning till livet och kanske just därför orkar med allt som du gör. Härliga foton, speciellt det sista! Stoooora kramar från mej!
Vilka härliga bilder, måste verkligen ha varit en upplevelse! Well done!! Kram från oss i Sandviken
Du är bara så otroligt häftig!! Snacka om att ta för sig och ta livet som det kommer att det kan ta slut plötsligt vet vi ju alla! Men att njuta va varje dag är svårt!Man har mycket att lära av dig!Tack än en gång för att du delar med dig av livet!
Massa kramar från Lena
Jag ryser av hela min själ när jag ser den sista bilden på dig och din avslutande mening inlägget. Starka ärliga ord.
Och en sak är då säker. Vi lär oss LEVA LIVET då du är LIVETS
förebild. Ingen lever livet så duktigt som du.
Vilken otrolig bragd av er båda klara av denna tuffa (ned)vandring.
Jag är imponerad.
Stor klapp på axeln till er båda och en massa kramar!
/Gitt
Du är en riktig kämpe. Fantastiskt att du klarade av det. Bilderna är ju helt magiska. Och man lär sig hela tiden att ta vara på varje dag.
Och du tar verkligen vara på varje dag och njuta av allt som livet har att erbjuda. Man har mycket att lära av dej.
Gick du Samaria ravinen efter ditt sjukhusbesök! Erkänn att du är lite galen!
Kram från Malin
Skicka en kommentar