Vaknar. Känner att det känns ganska bra i kroppen. Oftast är jag lite mörbultad och har ont i rygg eller nacke när jag vaknar. Idag känns det ganska bra. Känner mig lugn och harmonisk. Känner inga hot. Det är onsdag morgon. Tittar i taket. Lokaliserar vart jag är. Alfta Rehabcenter.
Nu börjar tankarna snurra igen. Varför är jag här egentligen? Jo, på grund av min jävla cancer! Helt plötsligt känner jag fienderna i min kropp, fiender som jag aldrig kommer att bli av med, fiender som kommer att följa med mig i graven. Varför just min kropp? Man brukar säga att man aldrig ska hata någon eller något, men jag verkligen HATAR skiten i min kropp.
Jag känner att jag måste starta datorn som jag nu har tagit med mig hit andra veckan. Jag måste skriva av mig. Måste skriva ner mina känslor och tankar.
Solen skiner utanför mitt fönster.
Jag sitter käpprätt upp på stolen då jag precis tagit min skelettmedicin som jag varken får äta på minst en halvtimme efter, och får absolut inte lägga mig ner igen.
Reflekterar lite från förra veckan och våra gruppsamtal.
Vi pratade bland annat om gränser och känslor. Utdrag från min anteckningsbok:
Spridd cancer är en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer att bli kvitt.
Jag ser ut som vanligt, och uppfattas som vanligt, men på insidan är jag trasig.
Det är ett SKYDD att inte sjukdomen syns, men å andra sidan blir man väldigt ENSAM.
Det finns vänner man tycker om, men de tar för mycket energi av mig.
Jag måste lära mig att bli en ”tagare” mer än vad jag är ”givare”.
Bara det och det händer, DÅ kommer allt att bli bra…. Så kan jag inte tänka längre. SEN har helt plötsligt blivit NU.
Värdera varje dag.
Leva mitt liv, Inte någon annans.
Se till att dela luft med människor jag tycker om.
Det är bättre att stänga av andra. Stäng inte av dig själv.
Att få cancer är som att kliva in i en meningslös dörr. Jag måste göra något NU, för att få mening.
Jag behöver VILA. Vila är vägen till kraft och livslust.
Jag behöver KÄRLEK, beröring och omtanke.
Jag behöver rörelse och MOTION.
Jag behöver LÄKA.
Jag behöver skydda mitt HJÄRTA.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Herregud Elisabeth, kan inte ens föreställa vad du går igenom. Jag kan bara relatera till min verklighet och även om vi inte känt varandra så länge så får du mig att värdera det jag har mera.
Du finns hos mig ofta och man kan bara hoppas.
Varma kramar
Cam
Elisabeth, Vilken resa du gör! Tack för att du låter oss dela dina tankar! Jävla cancer!//Vera
Hej min vän!
Du är tuff som vanligt o kommer säkerligen få ut en massa bra av din rehab.Jag sänder dig så mycket energi o kärlek jag kan.
Kramar från Heléne i Värmland
”May the road rise up to meet you,
may the wind be ever at your back.
May the sun shine warm upon your face and the rain fall softly on your fields - until we meet again.”
/Miléne (över helgen i Skåne)
Nu har jag skrivit och suddat massa meningar...allt låter så futtigt..jag vill bara säga att jag tycker att du är så himla härlig människa forsätt att vara den du är och njut på det sätt som du mår bra av! Jag tycker att du är en otrolig kämpe som jag hejar på i mina tankar!! Kramar i massor av Lena
Vi ses inte så ofta men jag tänker mycket på dig. Försök att göra det som ger DIG positiv energi.
Kramar
Claudia J
Skicka en kommentar