Hemma över helgen

Igår klockan 14.07 skulle bussen gå från Alfta busstorg och i Söderhamn så skulle jag ha 11 minuter på mig att byta från buss till tåg. Verkligen små marginaler men jag har ju bokat via SJ så man antar ju att det ska fungera. När klockan är 14.20 och ingen buss börjar jag känna mig uppgiven.
Plötsligt får jag syn på Helen (en tjej från Rehabgruppen som är hemmahörande i Timrå) komma utspringandes från Ekmans (Alftas butik som har ALLT...)
När hon och hennes Sundsvallkompisar åker förbi viftar jag förtvivlat och gestikulerar att det inte kommit någon buss.
Vi trängde ihop oss i bilen och de körde mig till Söderhamns tågstation. Som tur var så var det ingen omväg för dem och jag fick en timmes trevligt sällskap.

När jag kom till tågstationen så frågade jag om det var så att tåget hade väntat på bussen men så var det inte utan då hade jag fått hoppats på att det fanns plats på nästa tåg som gick två timmar senare.
Jag kommer vara Inger, Agneta och Helen evigt tacksam att jag fick skjuts till Söderhamn. Efter den här veckan med så mycket känslor som har svallat upp och ner så tror jag att jag hade brutit ihop totalt om jag missat min fredagsmys med barnen.
Den här helgen känns otroligt viktig att jag fått komma hem och "Barn boosta" som Gitt uttryckte det. Detta för att orka vara borta från barnen en vecka till.

Nu hann jag hämta Joel hos mormor och sedan åka och kolla på Isac som spelade fotbollsmatch innan det blev soffmys med alla barnen.

Idag har jag varit på BodyBalance på förmiddagen (ett av mina uppsatta mål under veckan är att minst en gång i veckan gå på en Yoga eller Balanceklass).
Sedan hade Isac fotbollsmatch igen. Denna gång stod han i mål. Det var första gången och med facit i hand så tror jag han är hundra gånger bättre som utespelare. De förlorade med 3-1 borta mot Saltsjöbaden.
Lunchen blev på Mc Donalds till Isac och Joels förtjusning. Min kropp hamnade nog i chock efter att ätit så god och nyttig mat i Alfta under en vecka.
Adam har haft fystester på Bosön hela dagen.

Ikväll har vi ätit tacopaj och sallad. Och efterrätten blir fruktsallad strax.

I morgon kommer Jörgen hem från sin golfsemester i Kalmar och han hinner precis hem så att han kan skjutsa in mig till bussen i stan. Jag ska åka Härjedalingen upp till Alfta klockan 16 i morgon eftermiddag.
Det är med blandade känslor jag åker dit igen.
Under veckan som varit så har vi varit 23 stycken, 3 från Stockholm med återfall och de övriga kom från Sundsvall och var alla "friska". Om man nu kan säga friska, men de har i alla fall lyckats få sin cancer bortopererad och har inga monster i kroppen för tillfället i alla fall.
Hela Sundsvallsgänget var bara där veckan som varit och nu är vi alltså bara 3 stycken i kommande vecka.
Redan från första stund när jag anlände förra söndagen så mötte jag Karin. Karin var min livlina hela veckan. Vi har aldrig träffats förut men ändå så visste jag första gången vi tittade på varandra att det här "förhållandet" kommer bli tills jag dör.
Vi har gråtit och skrattat tillsammans och ibland under träningarna eller gruppsamtalen så har en blick räckt, och vi förstår precis vad den andre menar. "En blick säger mer än tusen ord".
Även Helen från Timrå har vi hängt ihop med under veckan och det var en naturlig konstelation då det var vi tre som var i ungefär samma ålder och hade barn hemma.

Det har varit en tuff vecka psykiskt. Mycket som jag försökt lägga åt sidan har rivits upp och även om jag är fullt medveten om att jag är dödssjuk så har jag förträngt det i vardagen.
Det är som sagt med blandade känslor jag kliver in på Alfta Rehabcenter i morgon kväll igen. Skönt med tid för reflektion men tomt utan Sundsvallsgänget.
Och hur ska jag klara mig utan Karin?
Sista gruppterapin igår läste Karin upp ett stycke ur hennes dagbok som hon skrivit tidigare på morgonen. Hon berättade om sin syster och ju längre versen gick förstod jag att det även handlade om mig, Karins andra syster.