Bloggböckerna är nu klara!

Nu har det gått 9 månader sen Elisabeth somnade in.

Många därute undrar säkert om livet tar snällt hand om Jörgen och pojkarna, mamma Anita och pappa Ronny och övriga nära och kära sen vår Ängel gav sig iväg till himmelriket?

Jo, livet går vidare, även om det stundtals har varit jobbigt, men i det stora hela rullar det på.

Joel kräver ju sitt stöd i vardagen medan Isac & Adam i många avseenden är självgående. Men även dom behöver ju sitt stöd när det gäller skola, idrottsaktiviteter och vardagliga bestyr. Det är då nära anhöriga varit ett STORT OVÄRDERLIGT STÖD för Jörgen och killarna.

Även vi vänner har sett till att träffas lite då och då för att fylla på energi och bara mysa tillsammans.

Några av er har nog läst den starka artikeln i DN som Moa Herngren har skrivit, ”Livet efter Elisabeth” som publicerades på Mors Dag i år (2013-05-26). Där kan man få en tydlig bild av hur grabbarna mår idag. Jag som känner familjen fick genom denna artikel, hur konstigt det än låter, chansen att komma dom ännu närmare genom att förstå hur deras tankar är kring sin svårt saknade mamma och för Jörgen som saknar ALLT hos Elisabeth. Dom är en familj som kämpar tillsammans och gör det väldigt bra.
Läs hela reportaget nedan i detta inlägg.

Jag vill även lyfta fram fotografen Eva Tedesjö som med bravur lyckats få fram sanningen genom de starka bilderna. Vilken känsla för det rätta ögonblicket. Moa och Eva skapade även reportaget om Elisabeth för exakt ett år sedan, även den kom ut på Mors Dag, Maj 2012. Läs här. 

Efter begravningen i höstas fick Elisabeth sin fina gravsten som nu är placerad på Gustavsbergs kyrkogård. Det är nog en av dom finaste gravstenar jag skådat. En sten format som ett hjärta som präglar den fantastiska människa hon var.

Bilden är tagen av Elisabeths mor, Anita.

Ni ser även på bilden den vackra dikten som träffar oss rakt in i själen där vi kan känna en svag vind av hennes närvaro. Hon finns bland oss. Hela tiden.

Texten lyder:

Sätt dig vid min grav en stund

här är så tyst och ensamt.

Tala till mig vänligt stilla

som till en som ej kan svara.

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig.

Jag väntar på dig. Allt är bra.

För en tid sedan träffades vi på Ingarö Golfklubb där Jörgen och Anita ville överlämna Elisabeths tre fantastiskt fina bloggböcker från april 2009 fram till i höstas, aug 2012.

Nu var böckerna äntligen klara.

Det är två killar från Sundsvall som driver en reklambyrå som har fixat layouten och en vän till Jörgen som hjälpt till att trycka upp dom i en begränsad upplaga till dom närmaste.

Bild på böckerna. (Foto Annika Mattsson)

Här är Anita och Adam. (Foto Annika Mattsson)

Här tackar Jörgen alla som varit inblandade gällande bloggböckerna. (Foto Annika Mattsson)

Böckerna är ju i första hand tillägnat pojkarna.

Tre böcker där dom vilken tid på dygnet kan läsa om sin vackra fina mamma.

Minnas henne.

Skratta.

Gråta.

Känna vrede.

Känna hennes närvaro. För hon finns där. På sitt sätt. Hela tiden.

Det finns en videofilm som jag har redigerat från begravningen från Gustavsbergs kyrka i höstas som ni gärna får ta del av. Det är en stark låt som heter ”Jag är med dig” som framfördes av vänner till Elisabeths föräldrar. Den här låten har jag tidigare nämnt här på bloggen.

Det finns en mening i sångtexten som man kan förstå mer idag så här en tid efter att hon somnat in.

”...det går så bra utan mig när allt fungerar”.

Jag, Gitt, avslutar detta blogginlägg med dessa riktade ord till vår vackra Ängel;

Livet fungerar, Elisabeth.

För Jörgen.
För pojkarna.
För mor och far, när & kära.
Du är dock svårt saknad.
VI GLÖMMER DIG ALDRIG.

Finaste på denna jord.

HÄR NEDAN kan ni läsa reportaget från DN: 

LIVET EFTER ELISABETH

Ett litet rött hus på Ingarö. En förortsidyll med vedtraven prydligt staplad på ena gaveln, och en pulka lutandes mot farstukvisten. Fläckar av snö trots att det är i april. Som om tiden har stått stilla sedan förra året. Det är fredagseftermiddag och i köket sätter pappa Jörgen Ollas Mattsson på kaffet och dukar fram kanelbullar. Sonen Isac, 12, har precis kommit hem från skolan och kikar nyfiket in. Han säger hej och försvinner in på sitt rum med en bulle i handen. Allting är sig likt fast ändå inte.

För ett år sedan intervjuades cancersjuka Elisabeth Ollas Mattsson i DN Söndag. Hon talade om hur det är att leva med vetskapen om att man snart ska dö. Hon talade om sin skräck inför att tvingas lämna sina barn, och sina tankar om vad som kanske väntar på andra sidan.

Nu har det hon fruktade så mycket hänt. Elisabeth är död. Hon somnade in den 25:e augusti 2012 på Maria Regina Hospice i Nacka, med sin mamma vid sin sida.

Överallt i det lilla röda huset hänger bilder och porträtt som vittnar om en älskad fru och mamma. Elisabeth med Jörgen. Med barnen. Innan hon blev sjuk. Semesterresor och lyckliga minnen. Svårare tider där man ser hur cancern märkt henne och sista porträttserien på en strand, som en fotografvän tog förra vintern. Isac kommer in igen för att hämta ett glas saft och ser att jag tittar på det uppförstorade fotografiet. Han säger:
- Fotot är taget inte långt härifrån dit vi åker och badar ibland.
Sedan går han in på sitt rum för att skypa med en kompis.

Jörgen sitter vid matbordet och berättar om tiden som gått sedan Elisabeth dog. Han blir snabbt avbruten av ett telefonsamtal som handlar om hur mycket assistenttid som yngste sonen Joel, som är cp-skadad sedan födseln, har rätt till. Jörgen lägger ner telefonen med en suck och rättar till en hög med papper som består av utredningar och ansökningar gällande hjälp till Joel.
- Förut höll Bettan i sådant här. Nu måste jag göra allt själv. Det är nästan ett heltidsjobb.

Sedan några månader är Jörgen tillbaka på sin arbetsplats, som vaktmästare på Ingarö IP. Han arbetar fortfarande inte heltid, dels på grund av Joel men också på grund av sorgearbetet efter Elisabeth.
- Trots att jag bara är där några timmar varje dag så blir jag väldigt trött. Jag tycker att det är skönt att komma iväg dit, då skingrar jag tankarna och går inte bara hemma och ältar. Jag mår ändå mycket bättre i dag än vad jag gjorde i höstas. Jag tycker att vi har hittat ett slags vardag nu. Samtidigt så finns de ju alltid där. Tankarna.

Jörgen beskriver hur sorgen gör sig påmind varje dag. Tankarna kan bara poppa upp i huvudet när han är helt oförberedd, både hemma och på jobbet. Minnesbilder från förr. Fina minnen från innan Bettan blev sjuk, från resor med barnen. Men också annat som är jobbigt, minnen från sjukdomstiden, sådant som han helst inte vill tänka på men som kommer ändå.

Elisabeth Ollas Mattsson drabbades av bröstcancer första gången 1997 och blev friskförklarad efter operation och behandling några år senare. Men 2008 upptäcktes att cancern kommit tillbaka och hon fick beskedet att hon drabbats igen, denna gång var cancern obotlig och hade spritt sig till skelett och lever. Hon slogs mot sjukdomen och metastaserna som invaderade hennes kropp och blev fler och fler i fyra år, och in i det allra sista. Men till slut förlorade Elisabeth kampen. Jörgen beskriver hur hon aldrig gav upp.

 - Sista veckan innan hon dog i augusti och vi skulle ut och åka båt insisterade hon på att följa med trots att hon knappt kunde ta sig ner i båten. Och hon var ute på golfbanan bara några dagar innan hon åkte in på hospice.

Elisabeth ville dö hemma men sista dygnen var hon så pass dålig att familjen inte själva klarade av att ge henne den vård hon behövde. I sista inlägget på sin blogg skriver Elisabeth att hon just varit på sitt livs tristaste studiebesök någonsin på Maria Regina Hospice i Nacka.

- Vi fick övertala henne att Maria Regina skulle bli det bästa för henne. Att läggas in på Hospice betydde ju att hon nått fram till slutet. Det var fruktansvärt jobbigt att inse och jag tror inte att jag fattade själv. Allt gick så fort på slutet. Från att hon mådde förhållandevis okej till att hon blev väldigt dålig. Hon hade mycket ont och dödsångest. Elisabeth fick lugnande och smärtstillande och sista dygnet var hon helt lugn, kände jag.
Jörgen och barnen var där flera timmar varje dag. Även Elisabeths mamma och vänner vakade vid hennes sida. Natten innan hon dog verkade läget stabilt och därför åkte sonen Adam i väg på en hockeyturnering i Linköping.

- Hade vi vetat vad som skulle hända hade vi aldrig släppt iväg Adam, men läget kändes ganska stabilt. På natten ringde de från sjukhuset och berättade att hon hade somnat in. Jag körde dit direkt och var med Elisabeth själv ett par timmar. På morgonen åkte jag hem för att berätta för barnen. Jag väckte dem och sa att mamma var död. Det svåraste jag någonsin gjort. Jag ville vänta med att berätta tills Adam kom hem och inte ta det per telefon, men på något sätt blev det fel och kom fram till honom ändå. Han var helt förstörd och det var hemskt att inte ha honom nära i den stunden. En av föräldrarna körde hem Adam så att han och syskonen fick ta farväl på hospicet.
- Vi fick övertala henne att Maria Regina skulle bli det bästa för henne. Att läggas in på Hospice betydde ju att hon nått fram till slutet. Det var fruktansvärt jobbigt att inse och jag tror inte att jag fattade själv. Allt gick så fort på slutet. Från att hon mådde förhållandevis okej till att hon blev väldigt dålig. Hon hade mycket ont och dödsångest. Elisabeth fick lugnande och smärtstillande och sista dygnet var hon helt lugn, kände jag.

Jörgen och barnen var där flera timmar varje dag. Även Elisabeths mamma och vänner vakade vid hennes sida. Natten innan hon dog verkade läget stabilt och därför åkte sonen Adam i väg på en hockeyturnering i Linköping.

Första tiden fanns mycket familj och vänner vid Jörgen och barnens sida och stöttade på olika sätt. Alltifrån att vara ledsna tillsammans till att få hjälp med praktiska saker som pappersarbete.
- Jag blev chockad över hur mycket som behövde göras. Elisabeths mamma har varit ett enormt stöd och hjälpt mig att beta av en sak varje dag. Man tar liksom sats och säger ”okej, idag tar vi den här grejen”. Till slut krymper högen, säger Jörgen.

Ungefär en månad efter att Elisabeth somnade in ägde begravningen rum i Gustavsbergs kyrka som var fylld till sista plats av vänner och familj som ville ta farväl. Elisabeth hade planerat hur ceremonin skulle vara in i minsta detalj. Från bildspelet till vilken musik som skulle spelas.
- Det var väldigt fint att se att så många brydde sig, så mycket, om Bettan. Men samtidigt en hemsk dag förstås. Jag kan inte förklara hur det kändes att sitta där med barnen. Att tvingas begrava deras mamma tillsammans. En fruktansvärd känsla som strider mot allt.
Jörgen tar en klunk kaffe och samlar sig för att fortsätta berätta. Svårast för honom är barnens sorg och att hantera den. Sin egen försöker han ta hand om så gott han kan, även om han erkänner att han nog borde gå och prata med någon. "Jag ska ta tag i det", säger han och fingrar på kaffekoppen
- Ibland pratar jag med Åsa, en av Elisabeths bästa vänner. Men mycket håller jag för mig själv. Jag har ingen nära kompis att snacka med när livet känns jobbigt.

Bara några dagar efter att Elisabeth dog så drabbades Jörgen av akuta magsmärtor. Han fick åka ambulans till sjukhuset vid två fällen innan man hittade felet. Jörgen hade drabbats av ett anatomiskt fel i bukspottskörteln som lätt orsakar inflammation och enorm smärta, tillståndet är inte livsfarligt utan något han måste leva med och tänka på vad han äter för att inte få tillbaka det.

- Jag blev livrädd och fick dödsångest. Sedan Elisabeth dog så har jag känt att jag måste överleva till varje pris för barnens skull. Jag får inte dö.

Jörgen tar ett djupt andetag. Han vill berätta trots att det är tungt. Men han skiner upp när han beskriver hur familjen nyligen firade Elisabeths födelsedag. Hon skulle ha fyllt trettionio år. Alla var samlade och tårtan stod på köksbordet.
- Dagen kändes ganska ljus och fin bitvis även om det var konstigt att hon inte var med. Det är första gången med allt utan Elisabeth. Första julen var hemsk. Inget var som förr. Adam sprang in på sitt rum och skrek och slängde mobilen i väggen. Det var tungt. Elisabeth skrev brev till barnen som de får öppna på sina födelsedagar tills de fyller arton. Snart är det dags för Isac, jag oroar mig lite för den stunden och att det ska bli svårt för honom.
För Elisabeth var det viktigt att lämna efter sig saker till barnen som ska påminna dem om deras liv tillsammans och hur mycket hon älskade dem. En sådan del var bloggen som nu trycks i några exemplar till Elisabeths närmaste vänner, föräldrar och till barnen.

Vardagen med Joel och hans handikapp kräver extremt mycket tid i form av olika typer av rehabilitering och fysisk träning. Sedan Elisabeths bortgång har Joel blivit extra pappig och han måste hela tiden ha Jörgen i sitt blickfång för att inte bli orolig och ledsen. Utöver allt annat: Isacs träning och skola, och en mängd aktiviteter som håller Jörgen minst sagt sysselsatt. Adam sköter mycket själv men ändå finns inte många sekunder över till egentid. Ibland, om Jörgen får någon timme själv när Joel har assistent, försöker han gå och träna. Men allra bäst mår Jörgen när han ser sin äldste son spela hockey.
- Då kopplar jag bort allt. Kan bara umgås med folk och inte tänka så mycket. Småprata om vardagligheter och fokusera på annat. Sådana stunder är väldigt sköna tycker jag. Jag har blivit bättre på att leva i nuet sedan Elisabeth dog. Jag oroar mig inte så mycket för framtiden, jag tänker att saker blir som de blir. Att vi ska ha ett bra liv jag och barnen.
När jag frågar Jörgen vad han saknar mest med Elisabeth tittar han på mig med lite frågande blick.
- Jag saknar allt med Elisabeth. Allt.

Isac ropar "kom in" när jag knackar på hans dörr. Vi sätter oss på sängen och jag ser mig om i rummet som blev i ordning gjort när tv-programmet ”Sofias Änglar” kom på besök. I fönstret står en skyddsängel som Isac fått av sin mamma. Han tar ner den för att visa mig.
- Jag hittar ingen riktigt bra plats. I fönstret står den lite för långt bort så jag inte ser den, men om jag har den på nattduksbordet är jag rädd att jag ska stöta till den och att den då ska åka i golvet och gå sönder.
Isac sätter sig på sängen och berättar om ”sin fina mamma”. Det märks att han är stolt över henne.
- Hon gjorde så att det blev bra stämning. Min mamma var rätt kaxig fast på ett bra sätt, typ om någon gjorde något fel så var hon inte rädd för att säga ifrån. Hon försvarade oss och andra om någon var dum. Jag kommer ihåg en gång på ett hotell när hon sa ifrån och ingen annan vågade.
- Jag saknar henne, det är inte som vanligt hemma. Atmosfären är annorlunda. Inte lika glad, vi är mer irriterade på varandra.

”Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre.”

Isac besökte Elisabeth tillsammans med sin pappa och sina bröder flera gånger de sista dagarna. Hon sa till dem att hon inte hade långt kvar.
- Hon var väldigt gul i ögonen och så åkte vi hem några timmar senare. På morgonen väckte pappa oss och sa att mamma hade dött på natten. Jag blev jätteledsen. Sen åkte vi dit för att säga hej då. Mammas ögon var öppna när hon dog men de hade stängt dem när vi kom. Jag var där inne en liten stund men Adam ville vara kvar länge.
Isac vänder sig mot sin dator och frågar om jag vill se Elisabeths blogg, som han har haft som skärmsläckare en tid. Han besöker bloggen ibland för att titta på gamla bilder och se om några nya besökare tillkommit.
- Kolla, mer än sex miljoner besökare nu!
Han visar också stolt upp en skokartong fylld med vykort. Inför sin förra födelsedag hade Elisabeth uppmuntrat sina bloggläsare att skicka vykort till honom som en överraskning.
- Jag försöker att inte tänka så mycket på att jag saknar henne. Det kommer ibland när jag ska somna och då händer det att jag blir ledsen. Jag tänker lite på var hon är nu. Om hon är i himlen och om den finns, eller om hon är någon annanstans. Vad som kommer efter. Jag hoppas vi ses igen någon gång.
- Ibland undrar jag varför det här skulle hända oss. Varför skulle just min mamma dö? Men jag antar att det måste hända någon och det hände oss. Jag är ändå glad att hon inte har ont längre, att hon slipper lida.

Isac följer mig ut i hallen. Där, på skohyllan, står Elisabeths iögonfallande grön-gula gympaskor och jag frågar Isac om dem.
Han lyser upp.
- Ja, skorna är mammas. Fast de är mina nu, precis min storlek och jag har dem hela tiden.

Lillebror Joel kommer hem från skolan med en assistent. Han hälsar glatt och får hjälp in i sitt rum med rullstolen där han direkt vill spela tv-spel. Även i Joels rum finns bilder på Elisabeth, och den lilla ängeln i glas – som hon gav alla sina barn – vakar från fönsterkarmen.

Några dagar senare på Södermalm i Stockholm: Adam som är sexton år, går på idrottsgymnasium och spelar hockey i Djurgårdens juniorlag, kliver in på kaféet. Han är en mycket lovande spelare som redan har en egen agent och har fått erbjudanden från talangscouter i både USA och Kanada. I vintras spelade han i U17-VM i Kanada, och tog Sverige till vinst. Adam är lång och ståtlig och jag minns att Elisabeth ofta berättade om deras nära relation, att han var en av de få som hon kunde prata med om allt som var jobbigt. På något sätt tycker jag att det känns orättvist att det är jag som ska få träffa Adam och inte Elisabeth. Tanken hänger sig kvar under samtalet.

Adam beställer in en stor lasagne som han skyfflar i sig eftersom han efter vårt möte ska iväg på träning igen. Det är uppehåll i några veckor för den vanliga hockey-träningen, men styrke- och konditionsträning rullar på som vanligt. Han tränar vanligtvis så mycket som sju till tio gånger i veckan.
- Hockeyn har gått bra på sistone, jag och mamma pratade mycket om hockeyn och vad jag skulle göra, säger han mellan lasagnetuggorna.

Adam saknar samtalen med sin mamma men pratar numera ofta med sin mormor.
- Vi pratar om hockey och om sådant som känns jobbigt med mamma. Pappa är också ganska involverad i vad som händer med hockeyn men vi pratar inte så mycket om det andra. Men han ser direkt på mig när jag mår dåligt och försöker prata med mig då. Den biten har blivit bättre.

”Jag är mer irriterad nuförtiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk.”

Hans hockeykarriär går spikrakt uppåt och han har fått erbjudanden om hockeycollege i både USA och Kanada.
- Det skulle vara jättekul att åka men jag vet inte om jag kan. Just nu känner jag att pappa och mina småbröder behöver mig. Pappa har gjort illa ryggen och jag måste göra alla lyft med Joel. Jag känner inte att jag kan lämna dem just nu. Familjen går först. Sedan får vi se vad som händer med allt annat.
Adam berättar att han känner sig "ganska okej" jämfört med den första tiden efter mamma Elisabeths bortgång. Men istället finns en annan känsla allt oftare närvarande.

- Jag är mer irriterad nuförtiden, oftare arg. Egentligen har hela familjen fått kortare stubin. Mamma höll ihop allt även om hon var sjuk. Nu sitter vi mest i varsitt rum på kvällarna, vi har inga familjemåltider eftersom alla har så olika tider att passa och jag har så många träningar. Jag tar hand om mig själv, lagar min egen mat och sådär. Men jag försöker ta hand om mina småbröder nu. Ha koll på hur de mår och så.

Adam var bara 15 år när han fick veta att hans mamma var obotligt sjuk i cancer. Han gick i åttan då och minns att mamma och pappa samlade familjen för att berättade. Pappa Jörgen tog fram en bok och visade vad det var för sjukdom och att den inte gick att bota. Sedan blev allt svart för Adam.
- Jag minns inte så mycket om tiden efteråt. Bara att jag var ledsen och undrade varför det här skulle hända oss.
Sista gången Adam träffade Elisabeth var på hospicet i Nacka. Hon kunde inte prata de sista dygnen men var ändå ganska pigg trots allt. Adam berättar han kunde se att hon förstod vad han sa, men att hon inte kunde säga något själv. Adam åkte dit varje dag efter skolan och satt bredvid henne. Han messade god natt varje kväll. Även om inte Elisabeth alltid kunde svara så fick han svar från mormor som alltid var där, och som läste upp alla meddelanden.

Precis som pappa Jörgen och syskonen så var Adam oförberedd på att slutet skulle gå så fort.
- Mamma kändes ändå så pass pigg. Jag åkte på en hockeyturnering till Linköping och jag trodde inte att det var någon fara. Nästa morgon när jag vaknade så hade jag fått meddelanden från kompisar som skrev ”var stark” och ”vi tänker på dig”. Så jag ringde pappa som grät och berättade vad som hade hänt.
Adam reagerade fysiskt och benen bar honom inte. Han föll ihop på marken och grät. Hockeytränaren och kompisar kom utspringande och försökte trösta.
- Jag gick tillbaka till rummet och en av mina bästa kompisar satt bredvid mig en stund. En av papporna som var med körde mig hem. Jag bara satt i bilen och tänkte ”vad ska jag göra nu?”, ”vad händer nu?”, ”hur kommer allt att bli?”.
Pappa mötte mig i hallen och vi bara kramades och grät.

Trots att det senaste året har varit tungt, tycker Adam att han har vuxit som person. Han känner sig mer motiverad på hockeyplanen än någonsin tidigare, han säger sig spela bättre och vara driven. - Jag vill satsa på hockeyn och göra mamma stolt. Mamma sa alltid att hon trodde på mig. Jag bär med mig det.

Under världsmästerskapen i Kanada drömde Adam om sin mamma varje natt. Innan pucken släpptes ned på isen första matchen spelades den svenska nationalsången och Adam kände att hon var där med honom.
- Hon är med på något sätt överallt. Vissa dagar starkare än andra. Jag åker ofta till hennes grav efter skolan och sitter där själv. På hennes födelsedag åkte jag dit och lade en hjärtformad sten vid gravstenen.
Adam berättar att tanken på att aldrig få träffa sin mamma igen är för obegriplig och för jobbig för att förstå. Han upplever en enorm saknad.

- Det känns svårt att tänka på att vi inte kan ses. Jag kan nästan inte ta in det. Jag hoppas ju att vi ses igen någon dag men det kommer nog att dröja. Jag fokuserar på skolan och att spela bra nu, försöker göra det bästa av allt och ta hand om familjen.

Han lassar in det sista av lasagnen och gör sig redo för att ta bussen till träningen. Han säger att han inte har några problem med att prata om sin sorg. Han skäms inte för den.

Jag får en kram när vi säger hej då och jag tittar efter honom när han går mot Slussen och bussarna mot Ingarö. Han är lång och stark. Både fysiskt och psykisk. Han är lik sin mamma, till utseendet men också i sin personlighet. Omtänksam och lite kaxig, inte rädd för att säga vad han tycker.
Jag tänker att Elisabeth skulle ha varit stolt.

Text: Moa Herngren 

Foto: Eva Tedesjö

Ett vackert farväl av vår fina ängel.

Elisabeth Ollas Mattsson

19 nov 1973 – 25 aug 2012

Gustavsbergs Kyrka 

28 september 2012

Det blev en känslosam men vacker stund i Gustavsbergs kyrka där vi alla tog ett fint & viktigt avsked av Elisabeth fredagen den 28 september.

Gustavsbergs kyrka ligger otroligt praktfullt nära hamnen på Värmdö och är sagolik vacker både utanpå och inuti.

Elisabeths familj var på plats tidigt i kyrkan denna dag.

Det blev snabbt fullt på bänkraderna av människor som ville minnas henne för den fina människa, fru, dotter, mor och vän hon var.

Personligen är jag övertygad om att Elisabeth satt på första parkett och såg sin egen begravning tillsammans med oss andra. Hon hade ju som ni förstår planerat denna dag in i minsta detalj. Varje psalm och sång var tillägnad pojkarna och övrig familj. Hon berörde oss alla. Verkligen.

En svår stund men ack så angelägen och betydande för att kunna gå vidare. Både för familj, släkt och vänner men även för henne själv.

Första solosången som spelades i kyrkan var Frank Ådahls vackra låt; "Jag är Med Dig", som framfördes av vänner till Anita, Elisabet Palm och Lennard Lindblad.

Den låten är SÅ fin.

Så stark.

Så gripande.

Så SANN.

Elisabeths vita kista vilade vackert längst fram i kyrkan.

Det stod även ett otroligt vackert svart/vitt foto av Elisabeth där hon med ett leende såg in i våra ögon var vi än satt på bänkraderna.

Hon såg oss.

Vi såg henne.

Och vi log gråtandes tillbaka.

Den vita kistan omringades av enormt vackra blomster. 

Jag hjälpte familjen ta fram ett kyrkoblad. 

Kusinbarnen och en vän till dom ritade fina teckningar som dom la på kistan. 

Stark bild. Elisabeths far Ronny tar ett svårt farväl av sin dotter.

Dom som hade anmält sig efteråt blev bjudna på kaffe och kladdkaka i salen bredvid kyrkan.

Familjen ville ha det så enkelt som möjligt.

Det spelades även upp ett jättefint bildspel som ni kommer få ta del av på Elisabeths minnessida samt mycket annat på Fonus hemsida så småningom. Dessvärre har vi tekniska problem med sidan just nu, men det kommer att åtgärdas inom kort.

Klicka här för att ta dig till Elisabeths Minnessida.

Detta är det sista inlägget på Elisabeths blogg men vi kommer ha den öppen tills bloggböckerna är klara. Böckerna tilldelas familjen och de närmaste.

Avslutningsvis vill jag delge er en stark vacker bild från Maria Regina Hospice där Elisabeth tog sitt sista andetag. Jag var där tillsammans med Åsa, Jenny och Maria för ett sista farväl dagen efter hon hade gått bort.

Fönstret som står på glänt är in till det rum där hon låg med tre vackra blomster i sin famn - en blomma för vardera barn. Detta foto har etsat sig fast i mitt minne och jag kommer aldrig glömma denna fina sista stund vi fick med henne så länge jag lever.

Hon var ju en helt fantastisk person.

Jag skrev en dikt en tid efter hon somnat in som lyder så här:

Elisabeth, du fina Ängel. 

Du gav ALLT 

som den fantastiska Mor du var 

till dina älskade barn Joel, Isac & Adam 

Du gav ALLT 

som den vackra Fru du var 

till din älskade man Jörgen 

Du gav ALLT 

som den sagolika Dotter du var 

till dina älskade föräldrar Anita och Ronny 

Du gav ALLT 

som den fina Vän du var 

till släkt & vänner 

Du gav ALLT 

och fick innerligt mycket KÄRLEK tillbaka 

Du fattas oss, älskade Elisabeth. 

Du gjorde vacker och betydelsefull skillnad. 

Vår svåra sorg är en skugga av Din KÄRLEK. 

KÄRLEKEN spränger alla gränser och 

därmed lever du vidare ovan & med oss. 

Vila, vila, finaste på denna jord.

Se till att livet är snäll mot er och ta vara på det. 

Till 100%.

Det var ju något Elisabeth uppmanade ALLA att göra.

Familjen hälsar och tackar för ALLT stöd.

Kram Gitt

Vår fina Elisabeth har nu lämnat oss.

Världen är nu en vacker människa fattigare.

Och himlen en ängel rikare. 

I natt kl 01.50 den 25 aug 2012 somnade vår älskade Elisabeth in.

Hon fick vara tillsammans med sin familj den sista tiden på Maria Regina Hospice i Nacka där hon låg endast två dagar.

Hon har nu landat i ett lugnt paradis utan smärta med fina änglavänner samtidigt som hon tittar ner och vinkar till oss och säger:

- Jag har det bra nu. Vi ses.

Vi vinkar tillbaka och skickar så mycket kärlek vi någonsin kan.

ALL KÄRLEK går idag till Elisabeths man Jörgen med familj, mamma Anita, pappa Ronny och svärföräldrarna, släkt och vänner.

Skickar all styrka som finns.

Ni är fantastiska.

Rent ut sagt. 

NI ÄR BÄST!

Tusen tack till er bloggläsare som följt Elisabeths tuffa kamp med era svårt fina och stärkande kommentarer genom åren.

Med er hjälp levde hon på övertid.

TACK för att jag fick lära känna dig, älskade Elisabeth.

Kommer vara evigt TACKSAM.

Du gjorde skillnad.

Fick till uppgift att avsluta denna blogg som jag gör med hela mitt hjärta.

Att uppleva något för sista gången kan vara starkare än den första.

Låt oss idag tända ett ljus för en fantastisk

människa,

fru, 

mor,

& dotter.

Låt lågan brinna med kärlek och underbar minnen som den fina människa hon var.

Hon lever på det viset vidare tillsammans med oss.

Sov gott, Elisabeth.

Kramar om

/Gitt

❤❤❤

Maria Regina Hospice

Idag har jag varit på besök på Maria Regina Hospice. Tråkigaste studiebesök jag nånsin varit på. I ett vackert kulturskyddat område i Nacka. De erbjuder kvalificerad vård i hemlik miljö. Hospice har som mål att förebygga och lindra smärta fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. En remiss är utskriven så vi får se när det kan bli aktuellt.

Sjukhuset v 33

Måndag den 13 augusti läkarbesök hos onkolog Ulla. Vi diskuterade att göra en bukröntgen.Det var 3 måndagar sedan som jag gjorde ultraljud på Nacka sjukhus som inte visade några tydliga tecken på vätska i buken. Endast lite vätska i små fickor. Hon frågade om jag ville ligga kvar och vänta på akuttid på måndagen eller om jag ville återkomma på tisdagen. Men jag hade ju lovat Adam oxfile och hasselbackspotatis på kvällen så jag ville vara hemma på måndagkvällen. 

Mormor sov över natten hos oss, dock rasade jag på badrumsgolvet på natten och mormor fick väcka Jörgen som sprang upp o hjälpte mig.

Åsa kom förbi och hade sushi med sig till lunch med philadelphiaost, crabsticks, avokado och lax. Mums. En liggande transport kom 14.30 och hämtade mig för färd till Nacka sjuhkhus. Mormor följde med först på röntgen och sen upp till avd 52. Där beslutade SAIH läkaren att jag skulle åka vidare till SÖS akuten för ytterligare röntgen då han såg att det var stopp i tunntarmen. Efter mycke om o väntan fick jag ditsatt en sond i näsan för att inte kräkas upp kontrastvätskan som måste ner.  Efter 6 timmar uppe på AVA-avdelningen röntgades magen för att se var vätskan tagit vägen. Påfyllning av morfin o stesolid i omgångar under natten. Kl 7 akutbajsa på SÖS. Tillbaka till Nacka sjukhus i rullstolstransport. Och det var inte roligt! Värsta färdtjänst jag åkt.

Lördag 18 augusti ringde jag mormor. JÄTTEONT I MAGEN.

12.30 fick jag åka till SÖS akuten och där så småningom efter många försök att sticka i armar o handleder efter lite blodprover, kom dom fram till att magen skulle tömmas. Adam och Jörgen kom direkt efter  Adams match och löste av mormor som fick åka hem. Adam stannade ett tag men Jörgen fick stanna hela natten. Dom tömde påse efter påse från min mage, totalt 9,5 liter till söndag morgon. VILKEN JOBBIG NATT. Som tur var fick jag flytta över till en "riktig" säng efter ett tag och Jörgen tog över min akut-brits och somnade väl till i två timmar.  Jörgen följde mig tillbaka till Nacka på söndagmorgonen där mormor kom o löste av honom. Han behövde hem o sova lite.Jag var också jättetrött och som tur var hittade vi en riktigt skön rullstol som man kan halvligga i och i den låg jag medan mormor gick en promenad med mig ut i solen - och jag sov. Senare på kvällen kunde jag faktiskt sitta i en riktig fåtölj en stund. Magen var nästan borta! Och sen gick jag med rullatorn tillbaka till mitt rum, ca 10 meter!!! Med viss hjälp förstås, man höll mig under armarna som extra stöd. Men i alla fall.

Utbyggnaden i Dalaarna

Mitt bland alla sjukdomsbilder tänkte jag lägga in min pappas jobb som han arbetat med i sommar i Dalarna. Det har varit snack om detta i över ett år men snickarna i Dalarna är "Manjana".

 Nu blir det haddikappsramp upp till huset. Tyvärr kommer jag aldrig få se det in real life. Men jag är glad att pappa fixat det till Joel till nästa sommar. För min del var sist besöket i Dalarna i Midsomras. Farväl kära Dalarna. Mittsommartid har spenderats i 39 år där, så det finns många minnen.

Från den ena dagen till den andra

Den ena dagen följde jag och Maria med våra män i en golfbil för att se hur bra dom verkligen är. Hm....

Båda två är singelhandikappare. Isac gick också med och han har handikapp 21.

Jag och Maria hittade en massa roliga saker utmed vägen. Vi kontrollerade att alla livbojar fungerade. Vid sjunde hålet hittade vi ett litet dockhus, som hade värsta sjötomten.

Jag var tvungen stiga ur bilen för benen stasade fullt med vätska. Dom är tre gånger så stora som vanligt och TUNGA.

Hela vecka 32 var Joel på sommarläger tillsammans med Malin. Det var Träffstugan som anordnade och det kallas för Sommarslottet. Måndagen var det bad, tisdagen klättring (se tid. inlägg), onsdag besök på Arlanda brandstation, torsdag var det Super Mario som hade olika tävlingar och fredag var det bad.

TISDAG KATASTROF !!!!!

Fruktansvärda magkramper. Blev inlagd på Nacka Sjukhus ASIH.Fick i mig 1 1/2dl varm nyponsoppa. Sen komma Åsa och Peter och jag fick i mig 3 rullar Sushi. Läkaren på ASIH bedömde att jag behövde komma till SÖS akuten direkt så det inte skulle bli syrebrist i tarmarna. För att jag inte skulle kräkas satt de en sond  genom näsan tjock som en lampsladd.

(utsikt från sjukhusfönstret)

Det blev fasta i ett och halv dygn sen tillbaka till Nacka Sjukhus ASIH . Efter att gjort en stor bukröntgen. Nu har jag provat både flytande morfin och morfinplåster. Blir kvar här över helgen så att jag och min familj får vila upp oss. Och förhoppningsvis på ordning på all smärtlindring innan jag skall komma hem.