Bra dag, men när är det min tur att ..?

Det är med blandade känslor jag skriver detta inlägg.
Först så kände jag att det här kommer bli jättepositivt då jag har mått så bra idag. Återigen rider jag på kortisonet från behandlingen igår. (själva cellgifterna tar bara 6 minuter att få!!??)
Denna gång provade jag att hoppa över Ondasetronet ( extra illamående medicin). Än så långe när kortisonet verkar så har jag inte mått illa. Tvärtom har jag ökad aptit.
Igår kväll var jag helt ensam hemma och då gjorde jag mig en blåbärspaj och smockade i mig. Det blev lite rester och det tänkte jag mumsa i mig efter jag skrivit detta inlägg.

Adam kom hem igår vid 23 från sin hockeyträning och då hamnade vi framför någon dålig B komedi och kom inte i sång förrens 01. Man får liksom ta vara på den lilla tid man får med Adam, han tränar och har match i stort sett varje dag. Ibland kan de vara lediga en dag i veckan.
(Isac och Jörgen var i Motala på bandyturnering och Joel hos farmor och farfar.)
Även fast jag gick och la mig så sent så vaknade jag 07 i morse. Låg kvar i sängen till 9 men passade på att SMSa till kusin Annika i Göteborg och till Åsa som befinner sig i London. Kände mig helt plötsligt så ensam när inte familjen är hemma (Adam snarkandes förstås inlåst på sitt rum. Hans första egna rum som Sofias Änglar fixade. Så glad att slippa småbröderna.) och när jag inte träffat några av mina vänner på en vecka.
Bestämde mig för att bita ihop, hoppa i träningskläderna och satsa på mitt första Bodybalance pass på mycket, mycket länge. Jag smsa Mattias (som har passet) och kollade om han kunde fixa en gästbiljett.

På insidan av skåpsdörren i arbetsrummet sitter min hälsoplan för 2012;

Det var release av nya Bodyblancekoreografin! Det hade jag ingen aning om, missat 3 månader alltså....
Min teori är att så länge jag tränar ett balancepass i veckan och minst ett kundaliniyogapass så håller jag mina muskler, leder, skelettdelar och alla j-la tumörer på plats. Men så fort någonting "ruckar" på detta, exempelvis att jag blir sjuk eller massa läkarbesök för mig eller Joel kommer i vägen så brakar kroppen. Efter att ha varit förkyld, lunginflammation och 2 antibiotikakurer sedan julafton så var det kanske inte konstigt att ryggen pajjade för lite mer än två veckor sedan. Jag känner fortfarande av det och hade korsett på mig under passet idag. Jag modifierar många delar av passet men det fungerar bra efter att själv varit ledare i 20 år så finns många alternativa övningar i min "bank".

Det var härligt att vara på gymmet igen. Efter så sällskapade jag Emil, Mattias, Maria och Robin när de lunchade på kaveln. Har inte riktigt träffat grabbarna sedan jag var på gymmet sist så det var trevligt att skvallra av sig lite och umgås.
Var sedan och lunchade med Joel hos svärföräldrarna och Joel hade bakat goda bullar med farmor också. Vidare och storhandlade. Hemma 15.30 samtidigt som Maria rullade upp på uppfarten och hjälpte mig in med kassarna.
Solen sken och vi tog oss en långpromenad (5 km!! längsta på bra länge) runt Södersvedsbadet. Maria verkligen boostar mitt livskonto. En sådan underbar vän som verkligen säger till mig på skarpen när jag börjar sväva ut för mycket och tappa bort mig själv. Har så lätt att sätta alla runt om kring mig före mig själv på listan och då måste jag bli påmind och tänka på min hälsoplan och tänka på att LÄKA MIG SJÄLV först för att kunna ge av mig själv till andra.
En härlig promenad förlänger livet;

För två veckor sedan var jag orolig att min problem med gången var här för att stanna. Känns som jag tagit mig upp över vattenytan igen och är på väg att få upp händerna på bryggan. Hoppas nu ingen kommer och trampar på mina fingrar när jag är på väg tillbaka till lite bra levnadsstandard igen.

Har verkligen haft en bra dag och mått bra. Pricken över i'et var att Loreen vann melodifestivalen! Jag har inte sett alla deltävlingarna men vet att när jag hörde hennes låt i första omgången så sa jag att det här är vinnaren och hon om någon kan ta Sverige långt i den stora tävlingen.
För mig kanske det skulle passa med titeln "Jag reser mig igen" i en tid som denna...

MEN, nu till det mindre roliga är att melodifestivalen väcker massa jobbiga minnen. Alla de kvinnor som jag har följt på blogg och även haft kontakt med som har haft cancer har alla lämnat detta jordeliv. Många av dem var också väldigt intresserade av melodifestivalen och har somnat in någonstans i samband med festivalen. Strange?

Först var det Sabina våren 2009 (aerobic och yoga tjej med småbarn varav en dotter med speciella behov) Var även med i boken "Livet kan inte vänta". I och med denna bok kom jag i kontakt med Ulrica och vi träffades hösten 2009 och lunchade på stan. hon verkade så pigg men som sagt det syns inte på utsidan.
Ulrica älskade melodifestivalen och somnade in 17 februari 2010. Bara fyra dagar innan hon somnade för att inte vakna upp igen skrev hon ett mail till mig med många peppande ord och det kändes lite som ett "hej då" mail men jag förstod nog ändå inte riktigt att det var så nära. Kommer ihåg att hon gick och la sig på lördagkvällen innan melodifestivalen var klar och DÅ var det verkligen något fel. Underbara kvinna=(

En månad efter Ulrica så somnade Anna in. Anna som hade lilla Tilda. Annas man var med på Bröstcancergalan och pratade samma år om ni kommer ihåg?

För snart ett år sedan så var det Lindas tur. (3 barns mamman som vann Årets blogg 2010 och även blev Årets hjältemama samma år) Vi fick en speciell kontakt via bloggandet och våra sjukdomar gick som hand i hand hela tiden. Mitt spred sig till höfterna, sedan fick hon samma diagnos, jag strålades, hon strålades, vi gick på samma cellgifter etc. Men när hon snabbt blev sämre så intalade jag mig själv att våra sjukdomar INTE skulle följa samma väg utan jag avvek och har i alla fall fått ett år extra. Den fantastiska mamman somnade in 29 mars 2011.

Och nyligen förlorade Jenny i Umeå kampen vars blogg jag också följde till sista andetaget. Just nu följer jag ingen blogg slaviskt, tittar in någon gång då och då på någon medsysters men har valt att försöka leva livet och inte grotta ner mig för mycket i sjukdomen.

Sedan har vi min vän Anna som fick somna den 18 januari men ro efter begravningen 24 februari. Hon hade aldrig någon blogg utan vi följdes åt IRL.

När alla minnen kom fram nu ikväll var jag tvungen att gå tillbaka och läsa på lite gamla inlägg. Tänka att jag jobbade nästan hela 2010 mellan alla läkarbesök och behandlingar? Hittade även 28 mars 2010 att jag spelade föräldrahockeymatch på hovet i DIF tröja!! Då visste jag inte att Adam senare skulle ikläda sig en sådan något år senare. Och att jag ställde mig på ett par skridskor med ett halvtrasigt skelett. (lite dumt kanske?) men det var kul och Isac var glad att jag var med.

Var också inne och kollade på ett inlägg från 23 april 2009 när jag precis börjat blogga där jag skriver "hur sjuk är jag egentligen?". Där är det bilder på mig precis innan jag blev sjuk och sedan bild utan och med peruk.
Många tankar dyker upp. När är det min tur? Klarar jag mig till melodifestivalen 2013? Hur kommer det sig att alla har dött i början av året?