Repris Sofias Änglar

Skulle försöka ta en promenad till idrottsplatsen för att se på Isacs fotbollsmatch nu klockan 19 men det känns övermäktigt. Var på väg att klä på mig när Jörgen skulle gå ner men kände bara att jag orkar inte. 

Huset blev helt plötsligt tomt och det är SÅ skönt att ligga på soffan själv. 

Brasan brinner och mysfaktorn är skön här inne när det regnar ute.

Jag slumrade till en stund men vaknade av vinjetten till Sofias Änglar och blir överraskad när jag ser att det är reprisen från i måndags. Dvs sammandraget om alla familjer, "hur gick det sen?".

Även om jag sett det förut på nätet och i måndags på TV så storgråter jag här i soffan igen. Mycket är faktiskt glädjetårar. Det är så underbart att se bilder på barnen men det väcker också mycket känslor från den svåra tid som var med Joel hans första år i livet som sedan avlöstes med mitt besked om återfall av cancern september 2008.

I dag ringde Malin från Edsbyn! Hon är drabbad av samma sjukdom som mig och vi har känt varandra i 2 år. Hennes lever verkar hålla sig i schack men å andra sidan har hon metastaser på hjärnan. 

I onsdags fick jag mail från hennes man vilket gjorde mig jätteorolig då han skrev att hon var mycket sämre och då hade jag och Malin mailat varandra några dagar innan och hon sa att hon hade svårt att skriva och med stavningen. Idag ringde hennes mamma upp mig och sedan fick jag och Malin prata med varandra. Jag tycker hon lät jättepigg men som sagt sjukdomen vi har är SÅ LÖMSK. 

Det vet jag ju själv. Ena dagen tror man att nu är stunden kommen för att i nästa resa sig igen och komma igen ett tag till. Kändes jättebra att få prata men vi vet nog båda två att det var sista gången.

Bådas närmsta mål är att klara skolavslutningen.

Känns jobbigt när fler blir sämre runt omkring mig. Jag tänder fortfarande Pernillas ljus varje dag. Det är hennes ljus tills det inte går att tända mer.

Den som verkligen är delaktig i livet slutar aldrig att gå.