Böcker, minnen och mina älskade barn

Jag har nu läst klart "Jag lutar åt gud" och på nattduksbordet ligger nu "Ljusfolket" och "Döden är livsviktig". "The secret/Hemligheten" fick jag av Isacs tidigare lärare och har läst delar av den. Känner att jag måste ta ner den från hyllan igen och läsa den från pärm till pärm.
Tiden måste dock finnas och jag måste få vara ifred.
Ska lägga ut "Hemligheten" i badrummet så får det bli min läsning där. Det är i alla fall ganska tunna böcker. Orkar inte med stora tjocka med massa text.
"Jag lutar åt Gud" var perfekt då den bestod av 85 korta krönikor och kan varmt rekommenderas. Fick den av en kär cancervän Karin i Ö-vik.

Appropå Ö-vik så ringde en av mina tidigare chefer som jag hade när jag arbetade som logistik koordinator på ett IT bolag för 10 år sedan. Vi pratade i 1,5 timme. Det var faktiskt riktigt kul då vi ändå arbetat ihop i nästan 10 år. Och ni som var med innan IT bubblan sprack vet att det var mycket konferencer och kickoffer. Vi pratade gamla minnen och jag kände hur mitt självförtroende fick sig en boost igen. Att få höra hur duktig man var på jobbet och tänka tillbaka hur mycket som satsades på mig. Jag pluggade parallellt på Logistikakademin i Växjö under ett år i början av min tid där. När jag sedan ändrade inriktning mer mot ekonomi så stod de för två års studier på Ekonomichefsutbildningen på Företagsekonomiska Institutet i Stockholm. Däremellan massa kortare ekonomiutbildningar. Jag hade visserligen gymnasieekonom i botten samt att jag studerat ekonomi i USA ett år men jag var ingen civilekonom. När jag tänker tillbaka har jag alltid fått mycket beröm för att jag går till botten med saker och ting, håller upp stämningen på företaget, är lojal och alltid levererar i tid.
Får en klump i halsen nu när jag tänker på att jag aldrig kommer att få arbeta igen. Jag har verkligen alltid gillat att arbeta och helst under press och ha mycket på gång hela tiden. Varför blev det så här?
-------------------------------------------------------------------------------------------
Från ytterligare en vän norröver så fick jag en bild sänt till mig idag från Själevads kyrka där min vän tänt ett ljus för mig. Jag har nog aldrig skådat en vackrare kyrka;

Till mina älskade barn,

Jag hade hoppats leva många år till och kunna stöttat er på livets krokiga väg.

Om jag kunde skulle jag skydda er från allt ont, vara er mamma, er livvakt, er goda fe, er bästa vän, den som alltid lyssnar, den som alltid finns där.

Men livet är orättvist. Jag kommer inte alltid att kunna finnas vid er sida och mina dagar är räknade.

Ni kommer hem  med skrubbsår och blåmärken. Ni har önskningar som inte alltid går i uppfyllelse, besvikelser och brustna hjärtan. Jag kan inte skydda er från allt det hårda i livet.

Åren rusar iväg och ni håller på att bli så stora. Ni kommer att vara ute hela nätterna med telefonen avstängd. Vi smäller redan i dörrar och blir arga på varandra. Ni tycker att vi vuxna inte förstår.

Ni kommer att åka iväg på resor och äventyr, och jag kommer inte att få svar på mina oroliga frågor, och flera av dem kommer jag aldrig ens att kunna ställa.

Det kommer att hända många roliga saker i livet men även tråkiga.

Adam, Isac och Joel, jag kommer alltid att vara er mamma. Jag kommer alltid att älska er. Vem ni än är, hur ni än blir, vad ni än gör. För jag har hållit er varma hand vid övergångsställena, jag har blåst på era skrubbsår och plockat era fästingar och stickor. Ni har alla tre fått somna i min famn när ni var små.  Jag har bevarat era hemligheter, till och med dem ni inte vet att jag känner till.

Det enda jag vill är att ni är och förblir lyckliga. Lova mig att ni aktar er för eld och djupa vatten. Att ni tar hand om varandra vad som än sker. Att ni tar hand om pappa den dag jag inte finns mer.

Jag älskar er mest i hela världen!

Pussar och kramar från Mamma.