Känslor!? Ont!! Förvirrad!

Hoppas ni orkar med detta mastodonta inlägg.... Here we go;
Vet inte riktigt vad jag ska skriva? Hur känner jag mig? Vad gör jag här? För två dagar sedan kunde jag knappt andas och nu är jag rödmosig av kortison och har svettningar är supertrött men kan inte sova.
Efter mycket om har jag kommit iväg till Masesgården och Rehab i 5 dagar, något som jag längtat till och sett fram emot... men nu vet jag inte riktigt...
Jag känner mig ensam, är jätteledsen, alla känslor kommer över mig, får dödsångest, jag har ont i ryggen och bäckenet något som känns som det eskalerar. Tänkte gå ner och bada nu efter middagen men orkar inte. Fastnar vid datorn för att summera sista dygnet samtidigt som hela huvudet snurrar av tankar och kroppen känns som ett fyrverkeri av känslor som jag inte vet hur jag ska hantera.

Förra gången jag var här var det tillsammans med Anna och några andra kvinnor med spridd bröstcancerdiagnos. Jag bor i samma rum nummer 24 som sist, men Annas rum är tomt. Hon bodde bredvid mig i nummer 23. Anna finns inte längre. Sist vi var i samma rum var på hennes begravning den 24 februari men sista mötet var ute på altanen här utanför när hon var först med att gratta mig på min födelsedag den 19 november och gav mig en present och en stor kram. Den 18 januari, 2 månader senare somnade hon in i hemmet och lämnade man och två tonårs söner. Det kunde varit jag.

Sedan drygt en vecka tillbaka ligger Pernilla inlagd på radiumhemmet vilket i och för sig känns bra då jag vet att någon har koll på henne hela tiden och att hon förhoppningsvis kan få hjälp mot den svåra smärta hon har. Jag var där igår och hälsade på men hon var för djupt nerdrogad för en vanlig diskussion. Jag blir så ledsen. Det kunde varit jag.

Nu förstår jag de som lever i ofrivillig ensamhet. Jag förstår hur mycket tid de har till att gå att tänka på döden, att gå och känna efter hur mycket krämpor man har, och hur mycket tid det finns i att älta allt fram och tillbaka. Det är antagligen mycket lättare att falla ner i gropen och tycka synd om sig själv också.
I mitt liv är det så mycket annat som pockar på med barnen, familjen och vardagen.
Men det är lite läskigt nu när jag tänker efter hur snabbt döden kan hoppa på en. Jag vill vara beredd. Jag vill veta på ett ungefär. Egentligen så är jag inte så rädd för själva döden men tanken på att min familj ska bli utan sin "drivmotor" skrämmer mig.

Helt söndergråten och snoret rinner. Jag tar en paus i bloggskrivandet här för att importera lite bilder. Samtidigt måste jag få lugna ner mig lite...
-----------------------------------------------------------------------------------
Bildgalleri;
Fredagsmys hos familjen Ollas/Mattsson igår. Det var bara jag, Jörgen och Isac hemma och det är så skönt med Isac för han äter faktiskt det mesta (om det inte är någon storebror som säger något annat). Det var torsk i ugn med röd pesto och en matig sallad med mycket majs, avocado, broccoli och smulad fetaost.
Ananas och grädde till efterrätt. (och Jörgen tog sig ett glas rött vin till=)

Canvastavlan i svartvitt från projektet Essence Vitae  kom igår på posten och den måste självklart upp på väggen i hallen bums! (fotograf Karolina Ehrenpil)

Gick och la mig 01 i natt efter att ha packat. Då jag var hos Pernilla på sjukhuset på eftermiddagen så försvann tiden för packning. Efter sjukhuset var det middag som skulle fixas och SAH kom för att ge mig Zoladexsprutan (hormonell tablett som skjuts in i magen). SAH var redan hos mig på förmiddagen en gång med dosett och behovsmediciner inför resan men sprutan är jag tvungen att gå och hämta ut själv på Apoteket innan vilket jag gjorde på dagen på fredagen. 2200kr på ett bräde! De har höjt maxtaket från 1800 till 2200. Tack för det. Suck. Svettigt! (sprutan kostar egentligen 3600kronor så det är ju bra att det finns ett maxtak i alla fall.)

Tillbaka till natten och snön som började singla ner när jag gick och la mig. Vaknade 5 och kände en liten lätt panik och en frågeställning om verkligen färdtjänsten som jag bokat till 8.45 skulle komma i tid. Ringde och bokade om den till 8.30 och frågade samtidigt färdtjänstbokningen om de visste om bilarna hade sommar eller vinterhjul men det visste ju förstås inte bokningstjejen.
Så här såg det ut klockan 6;

Jag hade tur i alla fall och fick en taxi till klockan 9, endast 30 minuter försenad men jag fick gå ut till stora vägen då ett träd fallit precis vid infarten till vårat villaområde.
9.30 var jag på centralen och tåget gick 9.44. Jag hann till och med hjälpa en synskadad till rätta vid entren. Kände mig lite lätt stressad men kunde inte gå förbi damen som gick med sin blindpinne och krockade in i de stora pelarna. Dagens gärning gjord och hon var mycket tacksam för hjälpen fram till stolpen för ledsagarservice.

9.40 klev jag på mitt tåg som sedan visade sig vara 20 minuter försenat då det var något växelfel vid Karlberg. Nåja, jag kände mig hur nöjd som helst att jag hann in till stan och att jag hann med tåget!
Jag satt och prata med en trevlig kvinna vid bordet bredvid större delen av resan fram till Borlänge där hon skulle byta. Hon hörde att jag åkt färdtjänst på morgonen och undrade då vad det var för "fel" på mig och då fick jag dra storyn lite kort och sedan hamnade vi på diskussion om datorer och internet och det här hur enkelt det är att skriva något elakt om någon anonymt. Exempelvis som kommentar på en blogg eller som på Skype där några killar mobbade Isac. Inte hade jag en tanke just då på att det var en "kändis" jag pratade med... Mitt älsklingspogram när jag var liten var Gäster med Gester och här sitter jag 30 år senare och pratar med Jeja Sundström. (Saken är den att jag tyckte det var likt men när jag tänkte hur många år sedan det var så borde hon ju vara så mycket äldre!?? hon såg jättefräsch ut och var precis sig lik. Fast inte min polett trillade ner förrens efter två timmar... OM Jeja läser detta eller någon som känner henne så ber jag om ursäkt att jag inte kände igen henne men hon tycker säker det är skönt att få vara anonym också.)

Efter Uppsala försvann snön och det blev barmark och soligt.
Väl framme så fick jag snabbt slänga av mig mina stor Columbiakängor som jag var tvungen att ta i morse för att över huvud taget kunna pulsa i snömodden ut till stora vägen och möta taxin. (Jörgen fick gå med och bära väskan som inte gick att dra.)
Här bild på när jag laddat upp för en tupplur på altanen. Mitt rum till vänster. Annas rum till höger där det inte bor någon för tillfället. Använde "Annas" stol till att ställa tekoppen och lägga en skorpa på=) Tänker på dig Anna. Känns som du är med på något sett. Jag hör ditt härliga kluckande skratt=)=)

Nu har det gått två timmar sedan jag började detta inlägg. Det känns som jag lugnat ner mig lite. Jag ska ta en lång och varm dusch här på rummet, orkar som sagt var inte gå ner till bassängen, och inte heller till TV rummet fast det är lördag kväll. (ingen tv på rummet)
Sedan blir det nog både 2 extra alvedon samt 2 stesolid mot den molande värken och förhoppningar att kunna sova ok.
Det blev ett långt inlägg detta.....var tvungen att skriva av mig.
PS. Grabben som skrivit elakheter på skype till Isac var tillsammans med sin mamma och sa förlåt hemma hos oss härom kvällen. Tyvärr var bara Isac hemma då. Önskar att jag fått spänna ögonen i killen också och att jag kunde funnits där som ett stöd till Isac som tog emot ursäkten men också la till att "det är lungt- det gör inget". VARFÖR Isac ska du vara så snäll och mjuk jämt? Självklart ta emot ursäkten men att "det är lungt"??? Det tycker jag inte att det är. Hmm. Alldeles för enkelt för osäkra små tuffingar att ge sig på Isac. MIN Isac. MIN Isac som fyller 11 år på onsdag och jag inte är hemma. DS.

Förresten, kom på en liten surprise! Till er som känner att ni har ork, tid och råd att skicka ett litet grattiskort till vårat "mitt emellan barn" som alltid är nöjd och säger att han inte behöver något, oftast får ärva allt, aldrig vill vara ivägen och tror han inte syns;
Isac Ollas Mattsson
Calle Flygares Väg 9
134 60 INGARÖ
Tänk vad kul om hela 10% av er läsare skulle skicka ett litet kort... det skulle innebära för tillfället ca 1500 vykort i brevlådan!!!!!!!! Ok, det kanske räcker att 1% skickar... det blir 150 stycken.

Helt plötsligt känner jag mig jätteglad. TÄNK om min önskan skulle gå i uppfyllelse!? Vilken grej.