Sliten höft efter rolig helg.

Förutom Åsas 50 års fest så har vi haft främmande hela helgen.
I fredags mitt i snöstormen åkte jag in till Centralen för att ta emot min kusin Annika och hennes äldste son Jesper. Vi pratades vid på morgonen innan tåget gick från Göteborg och hon undrade hur mycket snö det var ute. Försökte kolla ut…..

Lite svårt att svara på den frågan. Men det är riktigt mycket vågade jag lova. Hmmm. Tur att man har fyrhjulsdrift på Hondan.

Vi promenerade runt stora delar av ”Monopolspelet” som Jesper hänvisade till då det var hans första gång i Stockholm. Vi gick på Hamngatan, Kungsträdgården, Norrmalmstorg, Birgerjarlsgatan, Stureplan, Kungsgatan och Drottninggatan. Det shoppades en hel del och vi gjorde både Gallerian och NK.

Annika undrar om jag känner ALLA i Stockholm med omnejd då det har hejats helt vilt hela helgen både inne i stan och när vi var på gymmet i lördags och under långpromenaden på Ingarö på söndagen. Men att jag känner ALLA stämmer inte men just denna helg verkar jag stöta ihop med väldigt många gamla vänner, vilket har gjort att jag verkligen varit tvungen att stanna upp och prata med alla också. (Stackars Annika, på promenaden i söndags så var vi ute i två timmar…. Men sträckan var bara 6 km.)

Men det märkligaste mötet var ändå att jag krockade med min barndomskamrat Tomas på Åhlens i rulltrappan. Och då menar jag verkligen krockade. Vi gick rätt in i varandra. Jag har haft en lapp i köket den senaste månaden att jag verkligen MÅSTE ringa Tomas då han flyttar till Qatar den 13 februari. Dvs det var igår han flög iväg. Jag har funderat varje kväll att jag ska ringa men det är så fullt schema och jag ville verkligen vara ifred och prata med honom. Då jag inte har några biologiska syskon så har Tomas varit som en bror för mig hela uppväxten. Vi har varit till fjällen varje vinter, ibland två gånger. En gång var vi i fjällen själva utan föräldrar och var med i UBK (Ur Balla Klubben) där vi åkte skidor HELA dagarna, monoski, slalom, längd, telemark och jag vet inte om kanske snowboarden hade kommit då men tror inte det. Det var monoski som gällde. Vi har varit på Kolmården och utomlandsresor och bott väldigt mycket hos varandra.

På äldre dagar har vi inte träffats så mycket då vi båda har barn i olika åldrar och Tomas har bott utomlands en del. Minns dock att han ringde från New York till Nacka BB sommaren 1996 när jag precis fått Adam. När jag var gravid med Isac 2001 så var jag och Jörgen tillsammans med mina föräldrar och åt på Berns när Tomas jobbade där. Och några födelsedagar har vi klämt in och äran att få vara med på Tomas och hans fru Ingers bröllop på Skansen. Jag minns att jag höll tal och skvallrade om en del hyss som vi gjort tillsammans.
Senast vi träffades var för ungefär ett år sedan då Tomas och Inger bjöd oss på middag. Sedan har tiden bara rullat på.

Det var nog tur att vi krockad på Åhlens och att det var folk runt omkring annars hade jag blivit alldeles för känslosam. Jag är lite rädd att jag inte hinner träffa honom igen nu när han flyttar till Qatar med familjen och jag är här hemma och är sjuk. Vem vet när han kommer till Sverige igen? Och vem vet hur länge jag lever?
Efter kram och hej då så var det med tårar i ögonen som jag gick ut från Åhlens. All kärlek Tomas till dig och din familj.
Här är jag och Tomas på gamla goda tiden;

Vi får väl se hur livet ser ut efter alla röntgen undersökningar som står på kö. KANSKE kan jag flyga ner till Qatar och hälsa på?

Efter en härlig helg med Annika och Jesper så var det dags att säga adjö då jag släppte av dem vid lunchtid på centralen idag. Jag, Joel och farfar som hjälp fortsatte till Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi hade tid med specialistsjukgymnasten Karin. Hon verkade också nöjd med resultatet av hans höftoperation och vi diskuterade andra alternativ för att hålla isär benen (abduktionsortosen).
Var hemma strax före 17. Känns som en arbetsdag åter igen.

Joel diggar loss i bilen;