Det känns som att jag får kämpa i motvind hela tiden. Huvudet vill och kroppen orkar också hyfsat men sen.... Jag får sådana svackor ibland på dagarna så jag är rädd att sätta mig bakom ratten.
Idag var jag och lunchade med en kollega i Nacka Forum och på motorvägen därifrån får jag verkligen skärpa till mig. Spela musik eller ringa någon att prata med medans jag kör.
Det är som att så länge jag är upprätt och gör massa saker så fungerar kroppen men så fort jag sätter mig ner så tar all bensin slut tvärt.
Min kropp håller på att falla i bitar och jag gör allt för att skalet ska hålla upp mig. På eftermiddagen idag har jag varit på min rehab vattengympa och jag känner mig jättestark och frisk och det känns bra i kroppen. Men i samma tanke så inser jag hur trasig min kropp är inombords. Vet inte om ni förstår vad jag menar!?
I morgon ska jag i alla fall vara hemma hela förmiddagen och lulla runt lite. Det är så himla skönta att vara själv några timmar. Sedan tänkte jag åka till gymmet en sväng innan Joel kommer hem med taxin. Kanske att jag kan få på mig ett par skor och vara med lite i bakgrunden på en BodyJam. Jag älskar ju danspass men kan tyvärr inte göra det minsta hopp/skutt eller skaka lös bäckenet. Men jag kan ju stuffa med lite med musiken och bara få känna glädje och en tillhörighet i gruppen. Det är ju trots allt en väldigt stor del av mitt tidigare liv som hör till dansen.
Ikväll har jag varit hemma själv med Isac och Joel. Isac är SÅ duktig att hjälpa till med Joel. Han har badat honom åt mig ikväll.
Här kommer ett filmklipp på vår egen Manboy här hemma; (observera att han doppar håret på slutet precis som Eric Saade)
Jörgen är med Adam i Segeltorp på hockeymatch och de beräknas vara hemma runt 23.30.
Helt galet att U16 får matchtid klockan 20.30 på kvällen och då ska spela 3x20 minuter med 15 minuters spolning mellan perioderna.
I morgon är det skola och han har både tyska och engelska läxa berättade han.
-Men det är lungt mamma, jag gör läxan på bussen i morgon bitti. (bussresan tar 10 minuter....ehhh)
Det är ju ingen plugghäst till son man har direkt. Men i och för sig så gör han alltid bra ifårn sig på proven ändå så han har väl någon speciell begåvning... hmm, måste vara från mig. Ha Ha.
Nä, nu ska jag gå och läsa min bok "Before I fall" (if I only had one day to live, what would I do?) Kanske lite för väl passande titel för mig men den är riktigt bra.
(jag kommer faktiskt flera sidor vissa kvällar innan boken rasar ner på golvet och Jörgen kommer och släcker lampan efter mig)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Du kämpar som en galning. Jag vet inte om jag hade orkat. Styrkekramar till en favoritkämpare.
Hej!
Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig,om du vill förstås.Jag är mamma till Smilla i Isaks klass.Jag har bröstcancer.
Mvh
Marie
Ge inte upp Elisabeth. Men var heller inte för sträng mot dig själv. Tillåt dig att vara svag ibland och att ta det lugnt. jag tänker väldigt mycket på dig och undrar hur många som skulle orka så mycket som du i den situation du befinner dig.
KRAM Maria E
Måste säga att du är en fantastisk kämpe. Det är inte många i din sits som skulle orka allt det du gör. Blir så glad när jsg ser dina fina barn och kämparandan hos Joel.
Att glömma är faktiskt mänskligt. Jag fick ett sms från sonens sax lärare när jag glömt han saxlektion o skämdes. Där stod det "livet är för kort för att skämmas över glömda saker. " Det tog jag till mig. Jag är som du o vill ha koll på allt jag har oxå glömt min kurator . Men det kanske räckte med din kompisträff för din ork. Gläds över den. Ha en så skön helg det går Kram Kristina i Umeå
Du är så duktig på att kämpa på och inte ge upp. Stjärna i kanten för dej. Och vilken superhärlig Manboy. Vad vore livet utan ungar. Dom ger så mycket energi. Hoppas du ska få en skön helg.
Åhhh...goe goe Joel!! Han e sååå söt!! Och duktig!! Ja, ni e en beundrandsvärd familj...men hur orkar du, Elisabeth? Det e helt otroligt att läsa allt du har för dej...men kanske ska du hitta nåt som du kan koppla av till...det e tufft med tre barn i den åldern, det e jag helt införstådd med..men kanske att du ska tänka lite på dej själv...ja, inte vet jag...jag håller alla tummar för att ni ska uppleva nåt mirakel...kram från en berörd bloggläsare
Tänker på er i massor! Kram Annika
Bästa bästa Bettan! Jag tänker på dig och njuter av att läsa hur fint ni har det med era 3 grabbar och vad bra du/ni har uppfostrat dem. Jag försöker *beama* över energi och styrka till dig var dag och ta bort alla onda monster. Stora varma många och knasiga kramar till er hela högen Mattson Ollas. ♥♥♥♥♥ Ett hjärta till er alla! //Fia
Jag är ju liksom du sjuk i bc och mina barn var små när jg insjuknade första gången. Jag förstår vad som kan driva en till stordåd dag ut och dag in, vad som får en att kämpa för att hålla ihop trots att man går sönder. För mig var det kärleken främst till barnen. Jag har fått nåden att se dem växa upp så jag kan se resultatet av min kamp. Dom har varit mitt bränsle under alla år.
När jag ser Joel på filmsnutten blir mitt hjärta aldeles varmt.
Jösses vilken mor dina barn har! Du har nog redan packat deras ryggsäckar med så mycket kärlek att den kommer att bära dom genom hela livet. Du har all min beundran och jag tror att jag förstår dej.
Glädjen hos Joel i Manboyframträdandet är helt underbar...sen kommer din härliga glada röst! Ni får första pris alla kategorier till att hitta glädjen i stunden.Vilken otrolig härlig känsla ni förmedlar i er lilla kämparfamilj.Åh vad jag önskar att det ska hjälpa er sååååååååå länge! Kramar Lena
Skicka en kommentar