Min arbetsdag idag.

Åkte hemifrån klockan 8 efter att ha fixat Joel och packat alla saker för första dagen på Ballongen för terminen (Fotortoser, ståskal, benstretchortoser, rullator, rullstol och mellis matsäck)och fått iväg honom med Majsan i taxin.

8.20 Sjukgymnasten på Vårdcentralen i Gustavsberg.

9.10 Skjuts av svärfar in till Södersjukhuset.

10.00 Läkartid på ortopeden. Det blev som jag befarade; en kortisonspruta i varje handled, rätt in i "senskidan" vid tumroten. SÅ J-LA ONT gör det! Men förhoppningsvis vänder det och jag kan leva med fungerande handleder MINST 6 månader till. (Förra gången jag fick kortisonsprutor så höll de i 7 månader.)
10.45 Onkologen och träffade en kontaktsjuksköterska som gav mig svar på de extra blodproverna jag tog i tisdags. HB är nu normala 131 och mina Trombocyter är också inom normalgränsen igen. PUH vad skönt.
Buss och tunnelbana in till Sergelstorg. (Tur att jag inte hade bilen... var tvungen att gå med händerna i högläge under några timmar tills värsta smärtan släppt)

12.00 Lunch med några av mina favoriter på Kulturhuset. Jenny, Gitt, Åsa och Pernilla.


14.00-16.30 Samtalsgupp på Bröstcancerföreningen på Frejgatan. Där pratade vi om hur viktigt det sociala stödet är. Stödet där jag är i detta NU på min "healing" resa. Det kan verka som en liten grej att äta lunch med några väninnor som idag. Men att de tog sig tid för att umgås en liten stund på dagen betyder så mycket.

Vi pratade också om hur omvärden ser på sjukskrivningar och hur vi mammor alltid måste vara så duktiga och försöka leva upp till omvärldens förväntningar. Att det ses som "fult" att vara sjukskriven.
Jag med cancerdiagnos måste lära mig att använda sjukskrivningen till min egen hälsa i första hand, sedan kommer hem och familj och även en relation till jobbet. Detta försöker vår samtalsledare printa in i huvudet på oss cancersjuka.
Det är en jättesvår avvägning för jag gillar verkligen mitt jobb, men om jag nu bara har en kortare tid kvar här på jorden så måste jag ställa frågan vad jag vill göra med tiden. Jobba eller umgås med familjen? Där har vi alla olika svar och mitt svar är att jag vill faktiskt jobba lite grann. Att jobba påminner mig om mitt tidigare friska liv och det får mig att känna mig levande. Min läkare har sjukskrivit mig 75% året ut sedan vet man inte vad som sker på vägen men det får vi ta då.

Vi diskuterade även hur vi kvinnor har en förmåga att trots att energin är helt uttömd så tar vi på oss lite till. Ungefär som att det redan är kört. Jag är redan så slutkörd så det gör inget om jag sliter ut mig lite till. Jag tar både lämning och hämtning på dagis och däremellan jobbar jag och tar några läkarbesök för att sedan komma hem och ta hand om middag, disk och tvätt.
Nu är detta väldigt hårdraget i diskussionen men visst kan vissa dagar se ut som ovan. Som tur är så är jag inte ensamstående utan har en man som kan glimma till ordentligt när han känner för det här hemma, samt att han tar allt med de stora grabbarnas aktiviteter.

Det är skönt med samtalsgruppen att prata med kvinnor i samma situation och ventilera och gråta en skvätt tillsammans. Och det är faktiskt rätt skönt att vi inte egentligen känner varandra utan det är bara i denna samtalsgrupp vi träffas, sedan lever vi våra liv på skilda håll. En av kvinnorna som jag körde hem efter förra träffen ligger nu på sjukhus och är riktigt dålig vilket känns jättetråkigt. Vi skrev ett kort till henne tillsammans.

Vår samtalsledare som intresserar sig för Kinesisk medicin berättade att levern (där mina tumörer sitter) står för "förtryckt ilska". Hmm hur ska jag tolka det? Allt med bostadsanpassningen eller?

Efter Bröstcancerföreningen åkte jag kommunalt hem. (Somnade på bussen.) Väl hemma lagade Jörgen den godaste köttfärsås och spagetti jag fått på länge!

Nu undrar ni när jag har jobbat på "riktigt" idag kanske, med tanke på överskriften... Det här var min dag som sjukskriven.

Varje människas dag är en mörk natt. Ingen vet vad som ska hända i nästa minut, ändå går man vidare.
För att man har tillit. För att man har tro.