Livrädd

Då jag bara haft Joel 3 timmar på förskolan idag så har det varit en mycket intensiv dag (trots att jag inte jobbat). Jag har haft samtal med kurator och personal på kommuen angående färdtjänst till Ballongen. Tills vidare så har kommunen bestämt att de ställer upp med skolkjuts fram till att det löst sig med färdtjänst. Ansökningspappren om färdtjänst som vi överlämnade personligen till kommunen den 2 augusti "hade kommit bort"!? Efter flertalet samtal och letande så hittades de slutligen. Tack för det... Nu behandlas ansökan i alla fall.
De har även varit här från bygglovsavdelningen och kollat på takvinkar inför bostadsanpassningen, så nu hoppas vi att det rullar på.
Adams glasögon var sönder så ett besök till Synsam klämdes in i schemat.
Jag och Joel har även hunnit med en timme i lekparken och sedan har Joels kompis Wille varit här och fikat på eftermiddagen.

I morgon åker jag och Isac som sagt till London och man borde väl packa egentligen... Men så fick jag ett mail från en vän och bloggläsare som jag träffade på min rehab i våras. Hon har samma sjukdoms scenario som mig, spritt till lever och skelett. Här är några rader från mailet jag fick av henne;

Jag var på läkarbesök idag. Har mått bra i sommar men haft lite yrsel på slutet, så jag sa till om att jag även ville h datormografi på hjärnan den här gången.
Det fick jag och tyvärr besannades mina farhågor. Jag har flera metastaser i hjärnan. Levern och skelettet såg bra ut, men vad hjälper det nu?
Strålning och nytt cellgift väntar. Chansen att det fungerar är lite över 50%. Om det fungerar kan jag leva 1-2 år till annars några månader.. SKIIT!

Jag är så ledsen just nu att jag inte orkar ta tag i någonting. Tog fram neccessären för att börja packa men kom inte längre. Har tappat upp ett varmt bad istället.
Hur j-la orättvist kan livet vara? Med vetskapen om att mina prover börjar svajja utanför normalvärdena så är jag LIVRÄDD för läkarbesöket på tisdag. Tänk fall de säger att det har spridit sig? Tänk fall jag måste börja med cellgifter pronto igen? Jag kanske ligger under en droppställning igen i nästa vecka? Jag vet att min tid är räknad här på jorden. Men just nu mår jag bra. Tror jag? Eller har jag bara vant mig vid smärtan? Den molande värken som vandrar runt i min trasiga kropp? Lederna låser sig när jag varit still för länge. Handlederna ska få kortison snart igen. Knät spökar fram och tillbaka. Jag åker på nackspärr titt som tätt. Ryggen känns som den ska gå av när jag bär runt på Joel. Men ändå biter jag ihop. Jag ångar på som ett lokomotiv. Alla runt omkring räknar med mig. Mitt yttre är helt och ser "friskt" ut. Vem kan se den trasiga insidan? Vem kan känna den trasiga insidan?
Jo, jag. Jag känner att det är maskinfel. Inte alltid. Det kan gå timmar utan att jag tänker på att jag är sjuk. Det är timmar som jag känner mig lycklig och lever ett härligt stressigt och rörigt svenssonliv. Sedan kommer det ett hugg i kroppen någonstans eller en tanke som tar sig fram i hjärnan. Och jag blir påminnd. Jag har cancer. Jag har obotlig cancer. Och jag kommer aldrig någonsin mer vara frisk.
Jag lever mitt "friska" liv i en sjuk kropp och innerst inne är jag livrädd.